Egen müsli

Jag har någon slags bild av att jag ska bli färdig någon gång. Ni vet, klar med allt som ska göras. I en vardaglig bemärkelse – inte som redo att stänga fabriken och gå och dö, eller så.

Jag lever med en vision av att jag någon gång kommer jag att sitta i vår soffa med benen högt och fundera på vad jag har lust att göra härnäst. När texterna är levererade, tvätten tvättad, barnet sött sovandes, hemmet städat och ompysslat, kroppen tränad, maten färdiglagad och brödet står i ugnen. När inga mail längre väntar på att besvaras, inget äckligt källarmögel borde saneras, inga repor i golvet poleras, inga räkningar betalas.

Och så tänker jag att då. Då ska jag göra egen müsli.

Tror att det kommer att dröja ett tag dock.
Vad ska ni göra när ni är klara?

Tyska bäckenbottnar...

...måste vara pansarstarka. Åtminstone om majoriteten av de som fött barn här håller sig till de tyska barnmorskornas standardrekommendation på 300 knipövningar om dagen, minst. TRE HUNDRA! Många ju! Fördelat över dagen förvisso, femtio stycken vid varje amning eller så. Men ändå. Hur många rekommenderas man göra i Sverige?

Jag gör som mina kloka barnmorska säger och mer därtill, tänker att det nog inte kan skada. Annat än humöret då kanske – att göra knipövningar kan vara typ den tråkigaste sysslan i världen. Åtminstone när man sitter hemma och stirrar in i väggen för att att hålla räkningen. På rückbildungsgymnastiken, bäckenbottengympan som alla som fött barn erbjuds här och som betalas av försäkringskassan, är det roligare. Där utmanar vi varandra och tjabblar om våra bejbisar mellan knipen.
Gruppknip är en bra grej.