Slutsightseeat

Idag har jag vinkat av vår tolfte och trettonde gäst för sommaren. Stackarna fick sightseea utan min hjälp, jag kunde bara inte. Efter en hel sommar full av murbitar, museum, KaDeWe och Gedächtniskirche äter jag hellre ruttna bönor än ger mig ut än en gång med guideboken i högsta hugg (Gedächtniskirche råkar jag förresten alltid kalla Geschlechtskirche, som tydligen betyder könskyrka. Skitsvårt att komma ihåg skillnaden, det låter likadant!).

Min sightseeingdel av hjärnan har stängt av, den strejkar, orkar inte mer. Jag vill hellre sitta på balkongen mot gården, studera grannarna i huset mittemot, testa det nya kaféet runt hörnet. Vara hemma, jogga i den närmaste parken. Om någon sätter en Lonely Planet Berlin i händerna på mig en gång till så börjar jag gråta.

Men, en sista sightseeinggrej hängde jag med på. Efter ett djupt andetag och lite lugnande meditation följde jag med mina vänner till pampiga Reichstag. Det är ett stort hus. Med örnar på fasaden. Från taket såg man hela Berlin. Det var fint, men nu måste jag vila.

Och bloggen ska också vila i några veckor, jag ska till Sverige och göra teve. Tillbaka i september!

PS. Grannarna brukar förresten ha väldigt mycket och synlig sex, så ni förstår ju att det är mer spännande än könskyrkan.

Tyska för invandrare

Idag har jag anmält mig till en kurs i tyska för invandrare. Kursen börjar i oktober, men min anmälan kom ändå i sista sekund – här i Tyskland ska ju alla papper slussas omkring mellan hundra myndigheter innan de får sin stämpel.
Ironiskt nog talar tanten som sköter administrationen på språkskolan ingen engelska alls. Att jag inte kan tyska – det var ju liksom själva anledningen för mig att vara där - verkade hon inte se som något problem när hon började förklara saker för mig. När jag lite försiktigt avbröt henne och sa ”ich verstehe nicht” började hon prata v-ä-l-d-i-g-t- l-å-n-g-s-a-m-t istället. Den metoden fungerar ju ganska bra på mig, som är svensk och åtminstone förstår var fjärde ord, men jag blir väldigt nyfiken på hur hon gör när det kommer in en stackars eritrean eller portugis.
Ah well, tanten lyckades förklara för mig att jag, där och då, skulle få göra ett test för att hon skulle kunna avgöra vilken nivå jag ligger på. Hjälp! Ett surpriseprov!
Jag gjorde testet, chansade i princip på alla was, bin, sie och sehr och gav det till tanten. Hon tittade igenom det med rynkade ögonbryn och grymtade sen ett litet ”hm”, vilket jag antar betyder att jag ligger på nivå 0 och att det kommer dröja längre innan jag och hon kan prata snabbt med varandra. Men jawohl, det känns bra att vara anmäld.