Jag älskar de tyska efternamnen. De är så roliga! En av våra bästa vänner heter svamp i efternamn (Pilz på tyska, fast han stavar lite annorlunda, gudskelov), en flygvärdinna som vi känner lite grann heter Kalbfleisch (Kalvkött. Hon är rätt ung och snygg också) och en receptionist på ett ställe vi brukar besöka heter Käsewetter (ostväder. Vad är det liksom?).
Och i dag, när vi skulle gå till barnmyndigheten för att ansöka om föräldrapenning fick vi prata med Frau Sauer (Fru Sur). Då blev vi nästan lite rädda. Hennes granne hette Frau Loose, fast hon såg rätt fast ut, och i rummet bredvid satt Frau Stange (Fru Stång).
Kul va!
2009/07/28
2009/07/25
Sovjetiskt värre
Nu har jag gjort ännu en utflykt till en sevärdhet jag hört massor om sen jag flyttade hit, men aldrig tidigare kommit iväg till. Sowjetisches Eherenmal vid Treptower Park. Vilket ställe!
Krigsmonumentet är absurt stort och består av statyer av bugande soldater, spikraka alléer och stalincitat i massor. Pampigt är bara förnamnet. Och i ena änden av monumentet står det pampigaste av allt - en tolv meter hög soldat med ena foten på en bruten svastika, ett barn i famnen och ett gigantiskt svärd i handen. Mustaschen är välborstad och blicken fylld av stolthet och övertygelse. Vilken man, liksom. Man kan nästan höra den ryska nationalsången i bakgrunden. Scary.
Monumentet byggdes mellan 1946 och 1949 för att hedra alla de sovjetiska soldater som dött i slaget om Berlin 1945. Tanken var att det skulle ses både som en gåva från Stalin till alla de sovjetiska familjer som förlorat någon i kriget och som en påminnelse till DDR:s medborgare om vilka som befriade dem från nazisterna. Och sicken påminnelse sen då - monumentet är stort som fyra fotbollsplaner och så pompöst att det blir fånigt. Fast det är ju jag som tycker, en svenska som kommer dit 60 år senare och som aldrig känt sig som kommunist direkt.
Säkert kändes monumentet helt rätt om man var en sovjetisk politiker år 1945. Hu.
Krigsmonumentet är absurt stort och består av statyer av bugande soldater, spikraka alléer och stalincitat i massor. Pampigt är bara förnamnet. Och i ena änden av monumentet står det pampigaste av allt - en tolv meter hög soldat med ena foten på en bruten svastika, ett barn i famnen och ett gigantiskt svärd i handen. Mustaschen är välborstad och blicken fylld av stolthet och övertygelse. Vilken man, liksom. Man kan nästan höra den ryska nationalsången i bakgrunden. Scary.
Monumentet byggdes mellan 1946 och 1949 för att hedra alla de sovjetiska soldater som dött i slaget om Berlin 1945. Tanken var att det skulle ses både som en gåva från Stalin till alla de sovjetiska familjer som förlorat någon i kriget och som en påminnelse till DDR:s medborgare om vilka som befriade dem från nazisterna. Och sicken påminnelse sen då - monumentet är stort som fyra fotbollsplaner och så pompöst att det blir fånigt. Fast det är ju jag som tycker, en svenska som kommer dit 60 år senare och som aldrig känt sig som kommunist direkt.
Säkert kändes monumentet helt rätt om man var en sovjetisk politiker år 1945. Hu.
2009/07/21
Bajskrig
Att det är mycket hundbajs i den här stan har jag nämnt förut, men att det pågår ett litet krig mellan de som tycker att bajset ska plockas upp och de som inte tycker det har jag nog inte berättat om.
Såhär är det. Hundbajset ska enligt reglerna plockas upp och den hundägare som vägrar riskerar en böter på 35 euro. Fast risken att åka fast är väl inte så jättestor och av döma på antalet korvar på trottoarerna är plockarna uppenbarligen i minoritet.
Dessutom är berlinare ett protesterande folk och dyker det upp en regel de inte gillar så säger de ifrån. Plockabajsregeln är definitivt impopulär och att lämna kvar skiten på marken har därför blivit en symbolisk handling mot de dumma regelmakarna. Ett statement, och ett ganska tydligt sånt också.
Det senaste inlägget i debatten hittade jag på gatan utanför vår port häromdagen. Ganska äckligt, men lite gulligt också. På flaggan står det "jag betalar ju ändå hundskatt".
Såhär är det. Hundbajset ska enligt reglerna plockas upp och den hundägare som vägrar riskerar en böter på 35 euro. Fast risken att åka fast är väl inte så jättestor och av döma på antalet korvar på trottoarerna är plockarna uppenbarligen i minoritet.
Dessutom är berlinare ett protesterande folk och dyker det upp en regel de inte gillar så säger de ifrån. Plockabajsregeln är definitivt impopulär och att lämna kvar skiten på marken har därför blivit en symbolisk handling mot de dumma regelmakarna. Ett statement, och ett ganska tydligt sånt också.
Det senaste inlägget i debatten hittade jag på gatan utanför vår port häromdagen. Ganska äckligt, men lite gulligt också. På flaggan står det "jag betalar ju ändå hundskatt".
2009/07/18
Potsdam, till slut
Äntligen har jag varit i Potsdam! Den berlinska dagsutflykten nummer ett, om man ska fråga turistböckerna. Det tog ett år - att åka bil en timme för att titta på preussiska slott har inte känts så jättelockande när funnits så mycket annat att ägna sig åt i själva Berlin - men nu passade en bilutflykt bra. Inte minst för att bilåkande betyder sovande bebis och sovande bebis betyder sovande mamma. Gött.
Först och främst är Potsdam en väldigt lugn stad. Gatorna är tysta, det enda som hörs är ett stillsamt sorl från uteserveringarna. Stillsamt är det nog för att det mest är turister som sitter vid borden, och för att de flesta turister i Potsdam är 50+ och har en cykelhjälm på stolen bredvid. Friluftsälskande-shoppa hantverk-beskåda vackra trädgårdar-turister är sällan av den högljudda sorten, har jag märkt.
Det man tittar på i Potsdam är framför allt slottet Sanssouci och den enorma parken runtomkring. Sanssouci byggdes under den preussiska kejsaren Fredrik den stores tid vid makten. Tanken var att det skulle vara hans "här är jag mig själv och skiter i allt-ställe" (sans souci betyder utan bekymmer på franska). Slottet är, surprise surprise, gigantiskt och väldigt 1700-taligt. Parken är sagolikt vacker och för en nybliven mamma som inte sovit mer än ett par timmar i stöten de senaste veckorna var den helt perfekt. Lite grönt, lite blommor och en stor filt på gräset funkar fint för att tanka energi.
Och som en alldeles perfekt liten prick ovan vårt familjeutflykts-i så hittade vi en supersöt liten kaffebutik. Espressionisten (väldigt fyndigt) hette den och var alldeles nyöppnad. Ägaren, som vid sidan av sitt baristajobb också var kulturjournalist, hade ganska nyss varit i Sverige och interjvuat Björn Ulveus. Det ni. Han blev så glad över att vi ville veta mer om hans kaffe (tror inte att han hade haft så många kunder ännu) att han bjöd oss på den godaste espresso jag någonsin smakat. Den gjorde också underverk mot sömnbristen.
Så, Potsdam alltså. Vackert, lugnt och gott kaffe. Och ett sjukt stort slott. Perfekt utflykt för en zombie.
Först och främst är Potsdam en väldigt lugn stad. Gatorna är tysta, det enda som hörs är ett stillsamt sorl från uteserveringarna. Stillsamt är det nog för att det mest är turister som sitter vid borden, och för att de flesta turister i Potsdam är 50+ och har en cykelhjälm på stolen bredvid. Friluftsälskande-shoppa hantverk-beskåda vackra trädgårdar-turister är sällan av den högljudda sorten, har jag märkt.
Det man tittar på i Potsdam är framför allt slottet Sanssouci och den enorma parken runtomkring. Sanssouci byggdes under den preussiska kejsaren Fredrik den stores tid vid makten. Tanken var att det skulle vara hans "här är jag mig själv och skiter i allt-ställe" (sans souci betyder utan bekymmer på franska). Slottet är, surprise surprise, gigantiskt och väldigt 1700-taligt. Parken är sagolikt vacker och för en nybliven mamma som inte sovit mer än ett par timmar i stöten de senaste veckorna var den helt perfekt. Lite grönt, lite blommor och en stor filt på gräset funkar fint för att tanka energi.
Och som en alldeles perfekt liten prick ovan vårt familjeutflykts-i så hittade vi en supersöt liten kaffebutik. Espressionisten (väldigt fyndigt) hette den och var alldeles nyöppnad. Ägaren, som vid sidan av sitt baristajobb också var kulturjournalist, hade ganska nyss varit i Sverige och interjvuat Björn Ulveus. Det ni. Han blev så glad över att vi ville veta mer om hans kaffe (tror inte att han hade haft så många kunder ännu) att han bjöd oss på den godaste espresso jag någonsin smakat. Den gjorde också underverk mot sömnbristen.
Så, Potsdam alltså. Vackert, lugnt och gott kaffe. Och ett sjukt stort slott. Perfekt utflykt för en zombie.
2009/07/15
Berlin goes thai
Det kryllar av thairestauranger i Berlin. Minst två i varje kvarter, vi har tre i vårt. Det är sällan dyrare än 6 euro för en huvudrätt och många har hemkörningsservice. Så mycket thai blir det. Och farligt många mangoglassis.
Igår var jag på en av de bästa thaiställena i Friedrichshain - Lemongrass på Simon-Dach-Strasse. Här känns allt lite mer classy trots att maten inte kostar mycket mer än på de sunkigare kvartersthaiarna. Mineralvattnet serveras i vinglas med en limeskiva på kanten, maten är vackert upplagd och förstås fantastiskt fräsch och god. Dessutom är serveringspersonalen skönt ärlig. I går fick vi till exempel veta att det inte var någon bra idé att beställa nudlar, eftersom kocken (servitörens moster) som gjorde de bästa nudlarna var på semester. Där ser man!
Det enda restaurangen har emot sig är de ilsket gröna lamporna som lyser upp uteserveringen på kvällarna. Alla ser sjösjuka ut och grönt är knappast någon höjdare för myskänslan. Fast det tänker man bara på medan maten lagas, så fort första tuggan är instoppad är kräkljuset glömt.
När jag tröttnat på thaimaten planerar jag att hitta stans bästa flammkuchen, Tysklands svar på pizza. Det blir spännande (jag är ganska lättroad nuförtiden).
Igår var jag på en av de bästa thaiställena i Friedrichshain - Lemongrass på Simon-Dach-Strasse. Här känns allt lite mer classy trots att maten inte kostar mycket mer än på de sunkigare kvartersthaiarna. Mineralvattnet serveras i vinglas med en limeskiva på kanten, maten är vackert upplagd och förstås fantastiskt fräsch och god. Dessutom är serveringspersonalen skönt ärlig. I går fick vi till exempel veta att det inte var någon bra idé att beställa nudlar, eftersom kocken (servitörens moster) som gjorde de bästa nudlarna var på semester. Där ser man!
Det enda restaurangen har emot sig är de ilsket gröna lamporna som lyser upp uteserveringen på kvällarna. Alla ser sjösjuka ut och grönt är knappast någon höjdare för myskänslan. Fast det tänker man bara på medan maten lagas, så fort första tuggan är instoppad är kräkljuset glömt.
När jag tröttnat på thaimaten planerar jag att hitta stans bästa flammkuchen, Tysklands svar på pizza. Det blir spännande (jag är ganska lättroad nuförtiden).
2009/07/14
Praktiskt med naket
Sakta men säkert tar vi oss ut i världen igen, min lilla familj och jag. Igår var vi vid Strandbad Rahnsdorf vid Müggelsee, ett av många badställen kring Berlin. Rahnsdorf är lite lagom sunkigt med skitande änder, långgrunt, grumligt vatten och horder med öldrickande fjortonåringar. Men sandstrand finns det och en restaurang med solstolar och grillade majskolvar. Inte dumt.
Alldeles bredvid ligger dessutom ett FKK-tillhåll (Freie Körperliche Kultur, alltså en nudiststrand) så om man känner för att lufta stjärten går det alldeles utmärkt.
Men, svenskar som vi är, valde vi ändå textilstranden. Det är ju det där med nakenheten... Vi håller ju fortfarande på att vänja oss vid att vara au naturel bland främlingar (av det motsatta könet) i bastun och var inte redo för att lägga oss spritt språngande på en strand. Jag skriver var för efter några timmars strandliv med en liten bebis insåg åtminstone jag hur bra det hade varit att vara helt naken. Spydukarna var genomvåta, min klänning totalt nedbajsad (efter ett dramatiskt blöjbyte) och inget ombyte hade jag med mig. Det var bara att tvätta rent så gott det gick i sjövattnet och sen dra på sig de blöta kläderna igen.
Hm. Jag visste väl att tyskarna hade en praktisk baktanke med nakenheten.
Åh just det, tips på andra strandbad kring Berlin finns på den här sidan.
Mitt favoritställe är Freibad Wendenschloss. Där är vattnet fräscht och så finns det tjusiga solstolar i femtiotalsstil. Fast man får inte vara naken.
Alldeles bredvid ligger dessutom ett FKK-tillhåll (Freie Körperliche Kultur, alltså en nudiststrand) så om man känner för att lufta stjärten går det alldeles utmärkt.
Men, svenskar som vi är, valde vi ändå textilstranden. Det är ju det där med nakenheten... Vi håller ju fortfarande på att vänja oss vid att vara au naturel bland främlingar (av det motsatta könet) i bastun och var inte redo för att lägga oss spritt språngande på en strand. Jag skriver var för efter några timmars strandliv med en liten bebis insåg åtminstone jag hur bra det hade varit att vara helt naken. Spydukarna var genomvåta, min klänning totalt nedbajsad (efter ett dramatiskt blöjbyte) och inget ombyte hade jag med mig. Det var bara att tvätta rent så gott det gick i sjövattnet och sen dra på sig de blöta kläderna igen.
Hm. Jag visste väl att tyskarna hade en praktisk baktanke med nakenheten.
Åh just det, tips på andra strandbad kring Berlin finns på den här sidan.
Mitt favoritställe är Freibad Wendenschloss. Där är vattnet fräscht och så finns det tjusiga solstolar i femtiotalsstil. Fast man får inte vara naken.
2009/07/07
F'hain über alles 2
Just nu ligger jag lågt med upptäcktsfärder i Berlin. Att ta sig utanför dörren med en alldeles ny liten bebis är äventyr nog. Men jag måste ändå säga det, hur underbart det än är att bara vara hemma och snusa på en mjuk babykind så är jag ändå glad över att vi bor där vi bor. Det räcker med att gå tio meter från porten för att äta en fantastisk pastalunch, hitta lite ny gatukonst eller köpa en strut med italiensk glass. Dessutom har det öppnat ett delikatessvaruhus i närheten - not so bad för den som inte fått äta mögelost eller salami på nio månader... Friedrichshain alltså, vilket ställe. Här kommer vi att ha det fint ett bra tag framöver. Alla tre.
2009/07/04
En ny berlinare
Nu har jag gjort något häftigt. Jag har satt en ny berlinare till världen. 4 kg tung, 53 cm lång och med tysk brytning redan från början. Nåväl, kanske inte riktigt. Men han har sch och ch-ljuden på plats i alla fall, det hörs när det är dags att byta blöja eller när han är hungrig.
Att vänta och föda barn i Tyskland har varit en väldigt bra upplevelse. Sällan har jag känt mig så väl omhändertagen! Noggrant är bara förnamnet och ingenting har lämnats åt slumpen. Mödravården här ser lite annorlunda ut - du går till exempel både hos en barnmorska och en läkare under graviditeten och när barnet väl är fött gör barnmorskan hembesök varje dag i tio dagar efter förlossningen. Det är faktiskt en grymt skön service - man har ju rätt många frågor såhär i i början.
På sjukhuset var alla hur trevliga som helst. Läkaren var, som så många andra, en sverigeälskare och blev så lycklig över att vi var från Stockholm att jag trodde att han i ren iver skulle sticka in nålarna på fel ställe. Och jag, duktiga jag, pratade till och med lite tyska då och då trots värkarna. Hurra!
Så nu sitter jag här med en liten pojke sovandes i knät och funderar på om jag också ska bli en sån där lattemamma som tillbringar sina dagar på kaféerna kring Kollwitzplatz. Kanske lite, det är ju ändå en rätt trevlig syssla, men jag kommer definitivt att fortsätta upptäcka, njuta av, reflektera över och skriva om livet här i Berlin. Med och utan barnvagn.
Och nej, han ska inte heta Horst.
Att vänta och föda barn i Tyskland har varit en väldigt bra upplevelse. Sällan har jag känt mig så väl omhändertagen! Noggrant är bara förnamnet och ingenting har lämnats åt slumpen. Mödravården här ser lite annorlunda ut - du går till exempel både hos en barnmorska och en läkare under graviditeten och när barnet väl är fött gör barnmorskan hembesök varje dag i tio dagar efter förlossningen. Det är faktiskt en grymt skön service - man har ju rätt många frågor såhär i i början.
På sjukhuset var alla hur trevliga som helst. Läkaren var, som så många andra, en sverigeälskare och blev så lycklig över att vi var från Stockholm att jag trodde att han i ren iver skulle sticka in nålarna på fel ställe. Och jag, duktiga jag, pratade till och med lite tyska då och då trots värkarna. Hurra!
Så nu sitter jag här med en liten pojke sovandes i knät och funderar på om jag också ska bli en sån där lattemamma som tillbringar sina dagar på kaféerna kring Kollwitzplatz. Kanske lite, det är ju ändå en rätt trevlig syssla, men jag kommer definitivt att fortsätta upptäcka, njuta av, reflektera över och skriva om livet här i Berlin. Med och utan barnvagn.
Och nej, han ska inte heta Horst.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
