I går, när sonen somnat, tog vi igen den där Mio-middagen vi skulle ha ätit på Alla hjärtans dag. Älskar att bo såhär mitt i myllret, att så många mysiga ställen ligger så supernära, bara ett par meter bort, att vi utan problem kan gå iväg på en date för oss själva medan barnet sover. Skulle han vakna ringer babyphonen och vi är hos honom på mindre än en minut. Det är vardagslyx.
Uppdatering: Vill bara förtydliga att vi alltså aldrig skulle lämna vårt barn hemma om
1. han var lättväckt och vaknade ofta.
2. han kunde ta sig upp ljudlöst och göra något farligt hemma.
3. våra grannar inte hade extranycklar och var varskodda - ifall något skulle hända oss. Typ bli påkörda eller kidnappade eller något.
4. vi inte hade en mycket pålitligt babyphone där man kan ställa in ljudkänsligheten.
5. vi planerade att befinna oss mer än ca 20 meter från vår port.
Bara så att ni inte tror att vi är ansvarlösa föräldrar som hellre är ute och roar oss än att ta hand om vårt barn!
Härligt! Men radera de två sista meningarna. :-)
SvaraRaderaVarför då?
SvaraRaderajohanna, jag fattar lite vad erik menar... det finns nog många människor som skulle bli oerhört upprörda om någon sa att de lämnade sitt barn ensamt hemma medan de gick ut och käkade... om du t e x skulle ha samma läsare som ebba von sydow, som får skit för precis allt vad gäller sina val för sin bebis, hade du fått helt sjukt mycket kommentarer på detta. jag tror att det är en väldigt osvensk grej att göra, helt enkelt. själv är jag övertygad om att i princip alla mammor och pappor -inklusive dig och din man såklart- vet bäst vad som funkar för sin familj och gör det allra bästa för sina barn. berlin är verkligen en fantastisk stad för barn och jag saknar att bo där jämt och ständigt.
SvaraRaderaKarin, jag förstår också vad Erik menar - jag vill nog mest få igång en diskussion om det : ). Vi har förstås tänkt massor på om det är okej att göra så som vi gör ibland och det vore intressant att höra hur andra resonerar.
SvaraRaderaHur vi än vänder och vrider på argumenten kan vi inte se hur det skulle kunna vara mer fel eller oansvarigt än att lämna vårt sovande barn i ena änden av en villa för att sedan befinna oss i andra, vilket vi gjort massor av gånger utan att ens tänka på det (med babyphone på såklart).
Till saken hör förstås att vi aldrig skulle gå till ett ställe längre bort än några meter utanför vår ytterdörr, att vi har grannar hemma som har extranycklar om något skulle hända oss när vi är ute, att vi har brandlarm och babyphones som vi vet är väldigt känsliga och fungerar och att vi har ett barn som mycket sällan vaknar under kvällstid, osv..
Kanske är det mest en psykologisk spärr? Kanske är det kulturellt, osvenskt, men vad kommer det sig av? Det är spännande att tänka på. Om fler läser, kommentera gärna!