2013/11/28

Fredagsfeeling

I dag kommer mina kompisar M och Y hit. Det ska bli himla kul, och det gör att den här torsdagen känns som en fredag. Jag tänkte nämligen försöka vara ledig i morgon under dagen. Så gott det går i alla fall, det blir säkert några mail som måste besvaras och så.

Huvudvärken är nästan borta, tackar som frågar. Det hjälpte att barnen inte vaknade varannan timme i natt, som de gjorde natten till igår. Sömn alltså. Vägen till lycka.

Nu har förresten alla julmarknader dragit igång här i Berran och i helgen kan man köpa pepparkakor, julmust och Västerbottenost på Svenska kyrkan. Julmarknaden där är ett stort happening för oss Berlinsvenskar, kan jag tala om. Mingelparty i kvadrat. Alla är där etc.

Nu ni. Nu klappar jag ihop datorn för den här veckan (well, typ) och tar helg. Och för att riktigt knyta ihop veckosäcken ger jag er en bild från när Hanna, Karen Sofie och jag cofficejobbade i måndags morse. Melbourne Canteen var vi på i Neukölln. Bra ställe! Gott kaffe. Goda ägg benedict.

Trevlig helg!



2013/11/27

Grönsaker

Jag kommer ingenstans i dag. Vaknade med en huvudvärk som varken vatten, kaffe eller smärtstillande verkar kunna råda bot på. Har ingen lust med någonting, allra minst att jobba. Det är som att någon dragit korken ur mig och all lust till allting runnit ut. Bööö.

Muntrar upp mig med att kolla på några grönsaksbilder från Boxi istället. Boxi brukar göra mig på gott humör. Och grönsaker också. Älskar grönsaker. Och blommor. Ja, och bröd förstås. Ska nog äta lunch nu förresten.

Puss på er.





2013/11/26

Årets viktigaste högtid

Det var en lugn helg. En kaffe i godan ro på Silo i lördags (smet dit precis när barnen började bli hungriga och trötta, hehe), med först Die Zeit som sällskap och sedan Hanna. Och så lite Boxi på det.

På söndag blev det lekdejt för Eje, de var på någon dockteaterfestival, medan Isa ägnade sig åt sina favoritsysslor: Att trycka på hissen och att klä av och på sig. Det var kul så länge att jag hann se en film under tiden.


Den här veckan händer massor. Texter ska skrivas ut, andra förberedas, det ska intervjuas och lunchmötas och tas emot finbesök från Sverige. Äldsta vännerna M och Y är på väg (läs här om våra planer för helgen).

Och så har jag börjat fundera på Lucia. Min favorithögtid ju. Den måste ju planeras. Inte minst för att barnens kita bett mig att hålla i något slags luciafirande. Jag tar uppdraget på största allvar, nu jäklar ska jag göra intryck på barnen. Få dem att begripa luciafirandets storhet. Tror ni att Stockholms musikklasser har lust att svänga förbi Ejes dagis när de ändå ska sjunga på Berliner Dom? Ja? Men då så. Kirrat.

(Här skulle jag vilja ha en luciabild som jag hittade på Länsmuseet i Gävleborgs Flickr, men uppladningen funkar inte. Får bli en länk istället. Någon som fattar vad snubben till höger gör?)

2013/11/21

Mina tidiga morgnar

Good morning Berlin. Bild lånad härifrån.
Ni kanske undrar hur det har gått med mina tidiga morgnar? Jag bestämde ju mig för att börja gå upp vid fem för att få mer egentid, eller tid att hinna jobba iväg allt det där jag aldrig hinner innan hämtning. Eftersom mina kiddos somnar så bövelens sent om kvällarna, runt tio, så är det liksom ingen idé att försöka få sånt där gjort efter nattning. Bättre att gå och lägga sig med barnen och gå upp tidigt, tänkte jag. 

Och alltså. Det har väl gått sådär. Jag har gått och lagt mig med barnen och jag har gått upp tidigt några gånger – men tyvärr har Isa också vaknat och velat komma upp hon också. Två av tre gånger. Så nu har jag i princip gett upp. For now, i alla fall.

Men jag har gott hopp! Snart ska Isa flytta in till Ejes rum och då ska det banne mig gå. Jag behöver den där tiden, hör ni det barn? MAMMA BEHÖVER MER TID.

Förresten. Tycker att Johanna har beskrivit känslan av att då och då få äga sin tid så fint.  


2013/11/19

Tvåspråkigheten gånger två


Kitafröken ville veta i dag hur det går med Isas språkutveckling hemma. Om hon pratar på svenska eller tyska, om hon svarar och verkar förstå. Hon var nämligen lite orolig över att Isa ibland inte reagerar alls när de pratar med henne.

Bra att de kollar såklart. Men alltså. Det är väl inte så konstigt att hon inte förstår så mycket tyska ännu? Det var ju bara tre månader sedan hon började på sitt kita, och under de månaderna har hon varit sjuk eller i Sverige nästa halva tiden. Så sex uppstyckade veckor med ganska korta kitadagar har hon haft på sig. 
Och hemma säger hon både docka, bada, kaka, ja och nej, härmar oss i tid och otid, svarar på tilltal och gör det vi ber henne att göra (om hon är på det humöret). 

Men jag hoppas verkligen att hennes tyskaförståelse lossnar snart. Lilla vännen. Det måste ju vara så jobbigt att inte fatta vad sjutton alla omkring henne säger hela dagarna. Jag vet ju själv hur fullkomligt färdig jag var, back in the days, efter några timmar på bara tyska. En tysk parmiddag kändes som värsta maratonloppet. 

Hur går det för Eje då? Hans svenska är fortfarande bättre än hans tyska, även om han pratar på hej vilt när vi är med tyskar. Men det märks att han tycker att det är lite jobbigt med det tvåspråkiga ibland nu. Han är mer medveten och jag tror att han blir lite ledsen när han inser att kompisarna kan prata bättre än vad han kan. 

Samtidigt blir det mer och mer blandat här hemma, när han bara lärt sig det tyska ordet för det han vill säga. Vi gör så gott vi kan, ger honom de svenska orden, upprepar och läser massor på svenska. Jag tänker att mitt jobb är att göra honom så trygg det bara går med svenskan. 

Vad tror ni? Tänker jag rätt? Och visst är det inte så konstigt att Isa inte begriper tyska ännu?

2013/11/18

Vill du läsa mer om Berlin?

Kära ni. Jag är så glad för att ni läser det jag skriver, och jag älskar att skriva här (ni ska veta att  jag bara lyckas få ner en bråkdel av allt jag skulle vilja berätta om. Ack, om jag bara hade mer tid!).
Att skriva har alltid varit mitt flöte i livet. Jag behöver det för att fungera, för att inte svämma över. Det är bland det roligaste jag vet, och med er som läser och kommenterar blir det ännu roligare. 

Men, precis som jag varit inne på förr, så har ju den här bloggen utvecklat sig till något annat än vad den var från början. Inget fel i det, men jag kan förstå om ni som hamnade här för att ni är nyfikna på Berlin, eller ett liv i Berlin, känner att det blivit lite väl mycket småbarnsliv och utlandssvenskältande på sista tiden? Berlin får inte så stor plats här längre. Just nu.

Därför skulle jag vilja slå ett slag för mina andra blogg, Citykoll Berlin. Den har också utvecklat sig nämligen. Från att vara en ren tipsblogg till att bli en betraktelseblogg, en blogg om Berlin, om livet i Berlin. Och vet ni – min lust att skriva om den här staden, jag var ju så trött på det ett tag, har väckts till liv igen. Nya forum kan ge den effekten, har jag märkt.

Så, alla ni som vill ha en dos Berlin via mig, eller bara följa mitt liv med Berlin som tydlig kuliss –  gör det på Citykoll! Och vill ni lägga till Citykoll Berlin i er Bloglovin eller på någon annan feed så går det bra att bara följa mig och inte de andra, det är bara att söka på Citykoll Berlin så kommer bara min blogg upp (även om jag såklart rekommenderar Petter i London, Karin i Rom, Lotta i New York, Elin i Barcelona och Eva-Jo i Paris också!). Vill ni kommentera men inte att kommentaren ska synas på Facebook, klicka bort krysset i den lilla rutan i kommentarsfältet. Jag älskar att få kommentarer!

Hur som helst, TACK för att ni läser mina ord. Var ni än gör det.

http://bloggar.aftonbladet.se/citykoll/category/berlin/

2013/11/14

Cirka trettio caipis senare

Jag har haft det så bra. Åh, vad bra jag har haft det. Är fortfarande alldeles uppfylld av alla lyckokänslor. Herregud, vilken superidé det var att hänga med R på den här resan, att få se hur han jobbar, vara där. Och att möta upp min fantastiska farfar och hans fantastiska fru i Brasilien, så jäkla kul!

Jag har, i rätt ordning:
Joggat längs med Copacabana.
Sett Corcovado (Jesusstatyn) på nära håll. Och Rio från ovan förstås.
Druckit caipirinhas, ätit på Churrascaria.
Druckit mera caipis.
Sett Rio från Sockertoppen, hälsat på apor.
Sett den fantastiska trappan i Lapa.Vilken jäkla historia.
Seglat längs med Rios kust och ätit grillmiddag på båten. (Har jag nämnt att R är världens bästa reseledare? Se staden från havet, liksom. Så sjukt fint!)
Druckit ännu fler caipis.
Solat på hotellets tak och badat i poolen på hotellets tak medan jag blickade ut över den där fantastiska jäkla staden igen (bra bakissysselsättning, kan rekommenderas).

Och nu är vi tillbaka i Berlin. Älskar att vara i tillbaka i Berlin (mer om det kan man läsa här).



2013/11/11

Lever livet usw

Förutom en helt enorm tacksamhet över livet och kärleken och att R har ett så jäkla glassigt jobb så känner jag lite såhär just nu: Varför bor vi i Berlin nu igen? 

Fine, det är en fantastisk stad etc etc men vädret, leute, VÄDRET? Och var är bergen, huh? Havet?


Man kanske helt enkelt skulle ta och flytta till Rio istället. Till exempel. 


2013/11/07

Det blev ju bra det här

Jag som trodde att hösten skulle bli deppig. Ni vet, slask och grått, sjuka barn och massor av tid utan R. Men så blev det inte alls. Jag har varit ute och rest i flera omgångar, haft kul uppdrag, umgåtts som attan med vänner, hittat flera nya restauranger (läs tehus) här i stan, startat upp spännande projekt, varit på hamam och på inte mindre än två konserter (Ane Brun och The National. Båda var sehr gut, men Ane Brun kommer jag att minnas längst). Och barnen har inte varit så farligt sjuka. Faktiskt. Kunde varit betydligt värre i alla fall.

Och som en grand final på den här inte alls särskilt gråa tiden (för i mitten av november börjar ju vintern, n'est-ce pas?) så ska jag för första gången följa med R runt halva jorden på fredag. Till Rio de Janeiro, närmare bestämt. Och medan barnen har kvalitetstid med farfar och mormor så ska jag ha kvalitetstid med min farfar som också råkar vara där just då. Och så ska jag och R ta igen för all förlorad tid, pimpla caipis och bada i havet – och jag ska äntligen få se vad han gör där ute i den stora vida världen hela tiden. Det ska bli mycket, mycket intressant.

Så. Nu ska jag sluta drygskryta om allt härligt som händer här just nu. Lovar att återkomma när ruskhöstfeelingen infinner sig. För det gör den, det vet jag ju. Berlin är en obarmhärtig stad på det sättet.

Bildkälla här



Follow JohannaPaues on Twitter Resor
Toppblogg.se