Snart medelålders

Jag saknar min farmor extra mycket i dag. För att hon alltid brukade ringa på min födelsedag, eller på någon av dagarna omkring (jaså? Är det i morgon? Ja, det är väl inte så noga), gratta och fråga hur gammal jag blev. Och oavsett om jag fyllde 25 eller 30, fick jag alltid ett Herregud, vad gammal du är! Ja du, snart är du medelålders! som svar. Eller något i den stilen.

Hon var känd för att säga det hon tänkte, min farmor. Och jag älskade hennes födelsedagskommentarer även om de inte alltid var så uppmuntrande. För att det var så typiskt henne att säga så, coh för att jag älskade henne.

Det värsta med att bli äldre är inte att få rynkor eller den smygande insikten om att möjligheter försvunnit. Det är att alla andra också bli äldre. Vetskapen om att de man älskar och i sin naivitet tänkte alltid skulle vara omkring en kommer att försvinna, ryckas ifrån en, den är verkligen hemsk.

För att mota bort alla sådana tankar tänkte jag fira mig själv ordentligt i dag. Genom att först bli klar med diverse deadlines förvisso, men sen dricka skumpa så det skvätter om det. För som en bekant till min mamma  sa: Det är inte så kul att bli äldre, men det är bra mycket roligare än alternativet i alla fall.

Ynk och souk

Alltså. Lunginflammation, sa doktorn. Kan man bli frisk från det på tre dagar? Jag hoppas verkligen det, för på fredag åker jag till Palma och inget, nichts, kan stoppa mig. Så kom igen nu penicillinet, do your thing!

Men skit i sjukdomar nu. Kolla, vad fint det var på souken i Doha. Vi älskade verkligen att vara där. Så lugn atmosfär, lite dämpat nästan, och så vackert. R:s jobb tar oss verkligen till ställen vi aldrig skulle ha hittat till annars, det är jag tacksam för.

Det finns en hel del att säga om Qatar som land (och i synnerhet om hur de gästarbetare som bygger allt som ska byggas inför fotbolls-VM 2022 behandlas), och det var märkligt att befinna sig i ett land som så uppenbart, och med så stora offer, går så snabbt framåt. Där skyskraporna tycks tävla med varandra och det byggs i precis vartenda hörn.

Jag vet inte, men kanske är det en anledning till varför stämningen på den flera hundra år gamla (men nyligen renoverade) souken är så lugn. Den kanske funkar som en historisk oas mitt i all megakapitalistisk madness?

Vidare. Framåt. Livet.

Jag börjar komma ifatt nu och har äntligen haft lite utrymme att tänka. Och prata med R. Det känns så fantastiskt skönt och plötsligt är det som att det tunga mentala täcket som legat över mig, och gjort att jag inte orkat någonting, har försvunnit. Energin är tillbaka och lusten att arbeta. Tänk vad enkelt det kan vara ibland. Lite prat och lite vila, liksom. 

Och vet ni, jag har kommit fram till saker. Till exempel så känner jag mig rätt säker på att vi kommer att flytta tillbaka till Sverige. Hem. Men inte nu och kanske inte nästa år heller, vi har inte så bråttom och vi tycker att det är viktigt att det känns som att det vi flyttar hem till är något minst lika bra som det vi har här. Helst bättre. Det måste kännas spännande, som ett kapitel i livet vi vill ska börja. Och det kommer det att göra så småningom, vi behöver bara lite tid för att komma fram till vad vi vill här i livet. Smida planer.

Jag har prövat tanken på att vi skulle flytta redan nu, men känner mig inte ett dugg redo. Blir bara förvirrad av tanken, och nedstämd. Än så länge vet jag inte vad jag skulle vilja leva för liv i Sverige och att flytta nu skulle kännas som att vi lämnar ett liv som vi på det stora hela verkligen älskar, till ett som vi inte vet om vi vill ha. Kort sagt. Det är för tidigt. Vi är inte färdiga. Varken med Berlin eller våra idéer och så länge barnen mår bra ser vi ingen anledning att rusa iväg någonstans. Det är ju egentligen det viktigaste av allt, att barnen mår bra. Och när en flytt så småningom blir av  – att vi gör den i ett läge som passar dem, deras skolgång och utveckling.

Jag tror såhär. Den stora anledningen till att jag känt mig så förvirrad den senaste tiden handlar inte så mycket om Berlin vs Sverige. Det handlar om utmattning. Att vara ensam med barnen så mycket som jag är, driva eget företag (där min inkomst står i direkt förhållande till min kreativitet) och dessutom bo i ett land som inte är mitt och ta mig fram på ett språk jag inte helt och hållet behärskar – det har gjort mig helt jävla slut. Och när man är helt jävla slut känns ingenting särskilt roligt längre. Och då gäller det att hitta lösningar, snabbt som attan.

Men jag tror alltså inte att en Sverigeflytt är vår lösning. Nu. Däremot har jag några andra på gång. Lösningar alltså. Men de tar vi i ett inlägg längre fram.

Cirka trettio caipis senare

Jag har haft det så bra. Åh, vad bra jag har haft det. Är fortfarande alldeles uppfylld av alla lyckokänslor. Herregud, vilken superidé det var att hänga med R på den här resan, att få se hur han jobbar, vara där. Och att möta upp min fantastiska farfar och hans fantastiska fru i Brasilien, så jäkla kul!

Jag har, i rätt ordning:
Joggat längs med Copacabana.
Sett Corcovado (Jesusstatyn) på nära håll. Och Rio från ovan förstås.
Druckit caipirinhas, ätit på Churrascaria.
Druckit mera caipis.
Sett Rio från Sockertoppen, hälsat på apor.
Sett den fantastiska trappan i Lapa.Vilken jäkla historia.
Seglat längs med Rios kust och ätit grillmiddag på båten. (Har jag nämnt att R är världens bästa reseledare? Se staden från havet, liksom. Så sjukt fint!)
Druckit ännu fler caipis.
Solat på hotellets tak och badat i poolen på hotellets tak medan jag blickade ut över den där fantastiska jäkla staden igen (bra bakissysselsättning, kan rekommenderas).

Och nu är vi tillbaka i Berlin. Älskar att vara i tillbaka i Berlin (mer om det kan man läsa här).

Lever livet usw

Förutom en helt enorm tacksamhet över livet och kärleken och att R har ett så jäkla glassigt jobb så känner jag lite såhär just nu: Varför bor vi i Berlin nu igen? 

Fine, det är en fantastisk stad etc etc men vädret, leute, VÄDRET? Och var är bergen, huh? Havet?

Man kanske helt enkelt skulle ta och flytta till Rio istället. Till exempel. 

Kph

Jag är här! Och det är orkan! Men det gör inget, jag sitter på ett himla trevligt kafé och jobbar undan så mycket jag bara kan innan Julia sladdar in i stan hon med. En vill ju hinna gå på byn också. Dricka øl och ha det sjov!

Ursäkta danskan. Kan inte låta bli.

Det här livet vi lever

Så har han åkt igen, R. Kram och puss och Ejes "hej då, pappa!". Bom. Dörren stängs. Och så blev det sådär tomt. Jävla skitjobb. Jag vill ju ha honom här ju.

Å andra sidan. Det kryddar ju onekligen upp. Att sakna sin partner, menar jag. Att få längta.

Och få distans. Både till varandra och det här småbarnslivet vi lever nu, som tar så mycket energi och lämnar så lite plats över till något annat än det som måste göras precis just nu. Som gör oss så trötta att vi ibland nästan glömmer att det ju är vi som är vi. Som så självklart hör ihop. Superteamet.

Eller well – nu är det väl mest R som får distans till småbarnslivet. För mig handlar dagarna utan honom om att jag då lever ett annat småbarnsliv än det som är vårt gemensamma. Jag har ju liksom hittat en egen vardag med barnen när jag är ensam vuxen hemma, egna rutiner. Det blir ju så.
Min och barnens vardag är förresten också bra. Fast tristare förstås. Lite fattigare. Inga skäggiga morgonpussar. 

Och nu har vi alltså några vardagar utan R framför oss här, jag och barnen. Eje och jag ska pyssla och öva piratmoves inför faschingfesten på dagis, kanske styra upp några playdates, och jag och Isa ska väl mest bara hänga. Öva på krypet. Göra ärenden på stan. Vara ganska så lediga ihop.

Och så just det, viktigt viktigt. Jag ska ordna något trevligt till torsdag för mig och R. Inte så mycket för att det är Alla hjärtans dag utan mest för att han äntligen kommer tillbaka då.
Det blir fint.

Mina fina.