Kulturskillnaden: Kvällsbrödet

Här har vi verkligen en kulturskillnad! Hör här:
Medan vi svenskar oftast äter något varmt på kvällskvisten äter tyskarna Abendbrot. Alltså mackor. Bröd med pålägg. Helt enkelt. Det här känns väldigt främmande för mig. Frukost till middag liksom. Helt crazy.

Visst, alla tyskar äter såklart inte smörgåsar på kvällen som middag. Det varierar säkert väldigt beroende på var i Tyskland man är – men de flesta av mina tyska vänner som är uppvuxna här i Berlin med omnejd kör med mackmiddag. Åtminstone till vardags. De tycker att det låter helt befängt med vuxna människor som trycker i sig TVÅ varma mål mat om dagen. Det behövs inte säger de, vi är ju inga BÖNDER! Och de har de ju rätt i, de flesta av oss i kompisgänget ägnar oss åt rätt stillsamma saker under större delen av dagen.

Men ändå alltså. Bröd till middag? Som det ju äts så flitigt av till frukost. Blir det inte lite för mycket med brödmoffande två gånger om dagen? Det är inte så att jag inte gillar bröd, tvärtom (herre gud, jag till och med skrivit en bok om det! Så. Nu fick jag det sagt en gång till också) men nu, med allt LCHF-tjat överallt känns det väl ändå en aning... omodernt? Onyttigt? Ensidigt?

Å andra sidan undrar jag hur nyttig mat vi egentligen äter här hemma på kvällarna i jämförelse.  Det bli ju rätt mycket pasta, om man säger så. Stresspasta, kallar jag det. För att fantasin tryter och barnen skriker. Och det finns ju helt klart en otroligt stor fördel med det här abendbrotandet: Man slipper laga mat under hell hour. Alltså timmen på dagen när barnen är trötta och svinhungriga och synnerligen svåra att umgås med. När ens egen stressnivå är så hög att man skulle kunna koka soppa på alla stresshormoner som utsöndras ur en.

När jag diskuterade det här med en tysk kompis sa hon såhär: "Att laga mat när man kommit hem från lekparken efter dagis? Men det går ju inte! Då måste man ju planera maten innan någon gång, handla den och sedan laga den. Hur skulle man hinna det?". Och hon har ju rätt. Eller ja, nästan rätt. För går går det ju, vi svenskar gör det ju hela tiden. Men det är fanimig en utmaning och frågan är om det värt det alla gånger. 

Jag tänker såhär: Om åttio miljoner tyskar (nåväl, men många) inte har högre ambitionsnivå än mackor till kvällsmat så kan jag gott sänka min då och då också. När det är extra jobbigt att vara ensam med två ledsna och hungriga. När det ändå skulle blivit pasta. Då får det bli mörkt bröd med matiga pålägg och grönsaker istället. Kanske ett kokt ägg till. Lätt som en plätt. Massor av näring.

Fast inte för ofta. Då kommer åtminstone jag att få brödoverload. Det ska vara lagom av det goda, sa svenskan och gick och la sig.

Godnatt.

Lanternorna och pysselpressen

Jag börjar ana en sån där "jag är en bra mamma för att jag inte ger mina barn burkmat utan lagar och purear allt själv"-grej här. Nu handlar det förvisso inte om burkmat, de flesta jag hängde med när sonen fortfarande åt mosat hade ett avspänt förhållande till burkarna ("så länge det är ett schysst märke så är maten i burkarna säkert nyttigare och mer näringsriktig än det jag lagar", resonerade flera) utan om lanternorna. Förmodligen säger det här mer om mitt eget dåliga samvete – och vad jag läser in på grund av det – än om hur det verkligen är. Men, men, skitsamma. Den här bloggen är subjektiv. Here we go.

Årets lanterneumzug, lanternetåg, närmar sig. Alltså ett av årets största happenings för Tysklands barn. Lite som ett luciatåg, fast där barn och föräldrar går på stadens gator, sjunger sånger och bär på fina, och ofta hempysslade (om inte barnen får göra det i skolan eller på dagis), lanternor.

För man ska ju ha pysslat ihop dem med sina barn, inte köpt en färdig. 

Åtminstone om man är närvarande förälder (läs mamma. I det här landet är det ingen som förväntar sig pysslande pappor.) Jag kanske har helt fel och barnfamiljer i Sverige upplever kanske samma sak, men det pågår otroligt mycket pysslande här. Basteln, heter det på tyska.

Hela tiden ska det bastlas. Det köps silkespapper, folier, leror, glittriga bakdekorationer och superkomplicerade lanternemallar. Det finns pysselkaféer, pysselkurser, pyssel, pyssel, pyssel. Mysigt, kreativt utvecklande och underbart för barnen att få skapa saker tillsammans med sina föräldrar, visst visst. Jag håller med på alla punkter.

Men.

Jag är inte så värst pysslig. Jag är mycket annat –  bakig (bröd och bullar, utan glitter), blommig, byggig, men när det kommer till sax och klister och att gå i pappersaffärer och välja färger och klistermärken är jag rätt hopplös. Man kan säga att jag är lik sonen i det avseendet, jag tycker att det är roligt att pyssla i ungefär fem minuter men sedan vill jag göra något annat.

Så när de andra föräldrarna stolt visar upp sina (ursäkta, barnens) alster i kvällens lanterneumzug får jag skämmas över min sons färdigköpta lampa.

Eller så skiter jag i det.

För även om sonen inte kommer att vifta en sagofigur med silkesremsor och foliearmar  – hans ser lite ut som en sådan som brukar hänga över bordet på kräftskivan, enklaste sorten – så är han fortfarande mycket stolt över sin lanterna. Som han valde alldeles själv.

Okända barn med tjusiga lanternor.