Way of eating

Vi är i Stockholm nu och jag fortsätter att fascineras över hur mycket det snackas här om hur folk äter, vad man har för "way of eating". Den ena äter inte kolhydrater, den andra inte mjölkprodukter, den tredje inget socker och den fjärde nästan ingenting - åtminstone två dagar i veckan. 

Jag äter allt. Det är min way of eating. Funkar toppen. 

Fast förr i tiden drack jag ingen mjölk. Jag var att rejält laktosintolerant. Men det gick faktiskt över efter ungefär ett år in i mitt Berlinliv. Bara sådär, efter tjugo år av ont i magen.  

Det är nyttigt att stressa ner och slappna av, helt tydligt. 

Det sägs att det är sommar

Men det vette bövelen. Det är i alla fall kallare i Sverige nu än i påskas. Men skitsamma, vi har det bra och njuter av vackra vyer och familj och promenader och fördrinkar innan maten. Allt som hör semestern till – förutom bad och sol och sånt. Men det kommer nog.

Det var en hård vår. Jobb, stress- och tidsmässigt tuff. Mycket som skulle hinnas på alldeles för lite tid, under flera månader. Jag har haft så himla kul, gjort så fantastiska saker men för att få ihop allt fick jag göra vardag av den där idén jag hade för ett tag sedan – att börja gå upp klockan fem för att jobba några timmar innan barnen vaknade. Annars hade det aldrig gått.

Så nu vilar jag så mycket en småbarnsförälder bara kan. Kommer i kapp med kroppen, immunförsvaret, försöker träna upp alla muskler som försvunnit framför datorn. Nästa vecka åker jag till Almedalen för ännu mer jobb, men det är bara tre dagar. Och hey, Almedalen är skitkul.

Ok. Tillbaka till familjen. Det ska ordnas kalas nämligen. En viss liten pojke blir fem hela stora år i veckan och nu ska det firas med kusinerna.

Som han har längtat efter den här födelsedagen. Älskade lille vän.

Uppförsbacken

Plötsligt blev jag så förbannat less på att allt är så svävande, att vi inte har någon riktig plan för hur länge vi ska stanna här, på att vara invandrare, utlänning, på tyskan. På känslan av att ständigt springa i uppförsbacke.

Det känns bättre nu, mycket bättre, men I'll tell you – ibland längtar jag till Sverige så att det gör ont.

Eller. Fel. Jag längtar inte till Sverige. Jag längtar efter enkelheten.
Att få vara i ett land där jag är kompetent, begriper, kan systemen. Där inte så mycket energi går åt till småsaker som att läsa ett myndighetsbrev och där jag kan sitta på en restaurang med mina äldsta vänner omkring mig och förstå vartenda skämt. Trots att det är skränigt runtomkring och skämten handlar om något tv-program som gick när vi var barn.

En sak har jag lovat mig själv. Jag ska försöka åka till Sverige oftare under 2014. Ibland ensam, ibland med barnen, ibland för att jobba. Jag kan inte välja nämligen. Inte nu. Och jag vill verkligen stå med fötterna i båda länderna. Städerna.

Berlin – Stockholm, Stockholm – Berlin. That's me.

Schweden

Jag är i Sverige och ägnar mig åt att
– inse hur mycket jag saknar att ha en morgontidning. Ska nog skaffa Berlin Morgenpost nu när jag fixar att läsa en tidning utan att bli så utmattad att jag måste ta en tupplur efteråt.
– försöka låta blir att fantisera om hur det skulle vara att bo i Sverige. Hm, skulle vi bo i hus? Lägenhet? Vilket område? Himla svårt.
– trösta min son som längtar hem till Berlin (och julklappen han var tvungen att lämna) så att det sliter i honom.
– umgås med min familj. Jättemycket umgås vi. Jättejättemycket.
– undra hur sjutton jag ska få hem alla julklappar.

Hej på ett tag!

(För er som vill läsa min Årets bästa i Berlin-lista, kolla in Citykollbloggen!)

Sverigevecka

Vafalls? Det där är ju inte Berlin? tänker ni säkert nu. Och det är helt riktigt. Det där är sjön Råsvalen i Lindesbergs kommun i Sverige, en lada, en grusväg, en hund och så min mamma, min son och min dotter.

Jag och barnen drog hit i helgen pga längt till natur, mormor, svenska tidningar och - största anledningen av alla - ett stängt dagis i Friedrichshain. Men det passade himla bra eftersom cirka hundra svenska festligheter för vänner och släkt ska äga rum den här veckan. Man vill ju vara där det händer liksom.

Men först några dagar hos mormor på landet alltså. Loppisdagar. Köpa biodynamiska grönsaker från granngården-dagar (spaghettipumpa, min nya passion! Spaghettikürbis på tyska, måste hitta i Berlin). Äta väldigt mycket äpplen från trädgården-dagar. 

Ja, och så försöker jag jobba här och var också. Det är... svårt.

Tjipp!

Honey, I'm home!

Vi är tillbaka! I Berlin! Hemma! Det är så härligt att jag måste skriva utropstecken efter varje mening!

Fast gladast är nog Eje. Han har längtat hem något alldeles vansinnigt den senaste veckan och nu studsar han lyckligt fram och återupptäcker allt han gillar här. Min brandbil, åh! Min fina matta! JAA! VI GÅR TILL BOXI! Och igår kväll när det började mörkna: Min lampknapp! Åh! Tack snälla mamma för att jag har en så bra lampknapp! 

Eh, ok? Men fint att han är nöjd. 

Förutom att Eje möjligen tycker att den var lite lång så är vi mycket, mycket nöjda med vår Schwedenurlaub. Vi har träffat hundra miljoner människor, varit på en miljard ställen, fyrtioelva festligheter och haft fint väder nästan hela tiden. Isa har lärt sig att gå, Eje har fyllt fyra och fått en spindelmannendräkt, jag har fått min dos av havsfläktar och R har ätit lakritspuck. Jag ger sommaren hittills fem av fem brezlar. Och då har vi ändå hela Berlinbiten kvar. Den bästa ju! 

Btw, på Citykollbloggen har jag skrivit ett inlägg om vikten av att ha kontanter på sig i den här stan. Läs det om du är på väg hit vetja. 

Halvtid

Vi har det väldigt bra. Tar det lugnt, fast på ett ganska intensivt sätt. Som alltid här i Sverige. Många ställen att ta det lugnt på, många människor att ta det lugnt med.

Jag tror nog att det här till och med är vår bästa Sverigesemester hittills sedan vi flyttade till Tyskland. Det beror nog till stor del på att Eje blivit större nu och vi liksom upplever Sverige genom honom på något sätt. Vi tar honom med till ställen vi älskar (det spartanska landstället i Stockholms skärgård) eller älskade som barn (Grönan). Visar honom, berättar varför vi tycker så mycket om att vara där. Och han lyssnar och tar in. Det är härligt.

Vi ska turista på ställen som är helt nya för oss allihop också. På Astrid Lindgrens Värld till exempel (måste man ju om man nästan är tysk, eller?). Och så Kivik, mitt under äppelmarknaden. Lite västkuststrand på det och sedan bär det hem igen. Borde bli fint alltihop. 

Som i en tysk dröm

Jag befinner mig verkligen mitt i tyskarnas vitknutade dröm om Sverige - och ser den bättre nu än tidigare. Antar att jag har åren utomlands att tacka för det. Och jag njuter för fullt, det är verkligen fantastiskt fint här i Sverigeidyllen. 

Och vet ni, i morgon åker jag och R på vårt herrgårdsspadygn. Som jag har längtat efter det! Det blev Färna förresten. 

Idyllbloggandet lär således fortsätta.

Hej från Sverige och lite om Barbiehuset

Nu är vi installerade hos min mamma. Här blommar lupinerna för fullt och allt är nygrönt och fint. Trevligt det där att en resa till Sverige från Berlin under försommaren lite är som att åka tillbaka i tiden. Sådant som redan blommat ut i Berlin står fortfarande i sin fulla prakt här osv. 

Nog om blomster. På Citykollbloggen skriver jag i dag några rader om det gigantiska Barbiehuset som byggts upp vid Alexanderplatz. Kan ni läsa om ni vill. 

Nu ska jag fortsätta semestra á la Sverige. Kanske gå i en svensk skog, äta lite svensk sill, se på svenska barnprogram med min son (de pratar svenska, mamma!) – eller så lägger jag mig och sover i ett par timmar till. Aaah, livet just nu! Fint är det.  

Ett konstaterande: Det tar banne mig sexton timmar att ta sig från Berlin till mellansverige hur man än gör. Långsam båt från Rostock, snabb båt från Sassnitz, bil hela vägen – sexton timmar. 

SVEEERIGESOMMAR HERE WE COME!

Vi är på väg, yay! Fy satan vad nöjd jag är nu. Jag har lyckats med att, håll i er nu, packa för fem veckor i Sverige SAMTIDIGT som jag mestadels ensam tagit hand om två barn SAMTIDIGT som jag städat vår lägenhet kliniskt ren (vi ska hyra ut den under semestern) SAMTIDIGT som samma barn stökat ner den igen SAMTIDIGT som jag också roddat ihop kontrakt till fyra nya hyresgäster på kontoret (kommer att bli så bra), överlämnat nycklar und so weiter. 

Nu sitter vi i bilen på väg till färjan och goddammit vad den här semestern ska bli bra. Med föräldrar och syskon och syskonbarn och vänner och herrgårdsdygn med R och bad och barfota barnfötter i gräset, färskpotatis och ljumma sommarkvällar. Och massor av roliga fester. Och SOL! För visst har ni sol i Sverige? Visst? Visst? 

Så. Nu ska jag fortsätta klappa mig själv på axeln. Ganska bra sysselsättning när man åker bil faktiskt. 

Kulturskillnaden: Kvällsbrödet

Här har vi verkligen en kulturskillnad! Hör här:
Medan vi svenskar oftast äter något varmt på kvällskvisten äter tyskarna Abendbrot. Alltså mackor. Bröd med pålägg. Helt enkelt. Det här känns väldigt främmande för mig. Frukost till middag liksom. Helt crazy.

Visst, alla tyskar äter såklart inte smörgåsar på kvällen som middag. Det varierar säkert väldigt beroende på var i Tyskland man är – men de flesta av mina tyska vänner som är uppvuxna här i Berlin med omnejd kör med mackmiddag. Åtminstone till vardags. De tycker att det låter helt befängt med vuxna människor som trycker i sig TVÅ varma mål mat om dagen. Det behövs inte säger de, vi är ju inga BÖNDER! Och de har de ju rätt i, de flesta av oss i kompisgänget ägnar oss åt rätt stillsamma saker under större delen av dagen.

Men ändå alltså. Bröd till middag? Som det ju äts så flitigt av till frukost. Blir det inte lite för mycket med brödmoffande två gånger om dagen? Det är inte så att jag inte gillar bröd, tvärtom (herre gud, jag till och med skrivit en bok om det! Så. Nu fick jag det sagt en gång till också) men nu, med allt LCHF-tjat överallt känns det väl ändå en aning... omodernt? Onyttigt? Ensidigt?

Å andra sidan undrar jag hur nyttig mat vi egentligen äter här hemma på kvällarna i jämförelse.  Det bli ju rätt mycket pasta, om man säger så. Stresspasta, kallar jag det. För att fantasin tryter och barnen skriker. Och det finns ju helt klart en otroligt stor fördel med det här abendbrotandet: Man slipper laga mat under hell hour. Alltså timmen på dagen när barnen är trötta och svinhungriga och synnerligen svåra att umgås med. När ens egen stressnivå är så hög att man skulle kunna koka soppa på alla stresshormoner som utsöndras ur en.

När jag diskuterade det här med en tysk kompis sa hon såhär: "Att laga mat när man kommit hem från lekparken efter dagis? Men det går ju inte! Då måste man ju planera maten innan någon gång, handla den och sedan laga den. Hur skulle man hinna det?". Och hon har ju rätt. Eller ja, nästan rätt. För går går det ju, vi svenskar gör det ju hela tiden. Men det är fanimig en utmaning och frågan är om det värt det alla gånger. 

Jag tänker såhär: Om åttio miljoner tyskar (nåväl, men många) inte har högre ambitionsnivå än mackor till kvällsmat så kan jag gott sänka min då och då också. När det är extra jobbigt att vara ensam med två ledsna och hungriga. När det ändå skulle blivit pasta. Då får det bli mörkt bröd med matiga pålägg och grönsaker istället. Kanske ett kokt ägg till. Lätt som en plätt. Massor av näring.

Fast inte för ofta. Då kommer åtminstone jag att få brödoverload. Det ska vara lagom av det goda, sa svenskan och gick och la sig.

Godnatt.

Om barnförbudspratet i Sverige

Jag har gått och funderat på om jag skulle skriva något om Berlins barnvänliga klimat – angående diskussionen i Sverige om huruvida barn ska få vistas på kaféer eller ej. Men så har jag liksom inte riktigt orkat, det känns som att jag jämt skriver och pratar om vilken fantastiskt stad Berlin är att ha barn i (har bland annat skrivit ett inlägg om det här).

Som tur är har Johanna Ögren, som bodde här tillsammans med sin familj under ett år, skrivit så klokt om saken och gett en så himla fin beskrivning av hur det är i Berlin att jag nöjer mig med att länka till den. Läs!

Det kan nog faktiskt vara en av de saker jag älskar mest med den här staden – att människor i olika åldrar möts så fint hela tiden. Femtioåringar går på technoklubb, pensionärer och tjugonåntingpunkare kalasar ihop på kvartersfestivaler och barnen dricker babychinos på kaféerna. För att sedan gå och leka lite med leksakerna som finns framlagda till dem i hörnet.

Eje i somras på lekplatsen som ligger alldeles invid Burg am See, en biergarten där hela familjen kan ha det kul. Samtidigt.

Och här har vi lekrummet på Johann Rose. Ett fantastiskt kafé i Kreuzberg med ett lekrum längst bak i lokalen. Hit kommer såväl cofficejobbare som barnfamiljer. Världens bästa vare sig man har barnen med eller inte.

Sörmland

Men åh, februari liksom. Kan inte den här månaden och den här vintern bara vara slut nu? Och alltså, jag vet att jag knappast har något att klaga på - jag har ju ändå haft det fint i Thailandssolen i nästan tre veckor för inte så länge sedan - men jag PALLAR inte mer vinter! Det är så grått, grått, grått. Överallt grått.

Och i dag var det söndag dessutom. Söndag i Tyskland. Allt är stängt, tomt på gatorna, tomt i lekparkerna. Alla tyska vänner och deras barn umgås med sina föräldrar och syskon och syskonbarn och fastrar och morbröder och gud vet vad. Upptagna med att äta bouletter och surkål. Och käsekuchen till efterrätt.

Och här sitter jag, en vinterdeppig utlandssvenska utan varken bröder eller brorsbarn i närheten och tycker synd om mig själv. För jag vill ju också hänga med min familj. Det är ju sånt gråmulna söndagar i februari är till för. Eller?

Ja ni. Ibland smäller längtet till. Berlin är en fantastisk stad att leva i (förutom på söndagar i februari, då), men i dag är det jäkligt synd att den inte ligger i Sörmland eller så.

Bib (Back in Berlin)

Svosh sa det, sedan tog sverigeveckan slut. Och jag är nöjd, hann med mycket! Fira min svärmor som fyllde år, träffa alla tre bröder och halva min släkt, ett restaurangbesök, en fest och några träffar med kära vänner och deras barn. Och så ett besök på annexet för att spana in tidningar jag inte läst på länge, mycket viktigt i min bransch.

Och nu är vi tillbaka i Berran igen. Rullar barnvagnen över kullerstenar och sånt. I veckan väntar jobb och pimpning av frilanskontoret. Det blir kul. 

Jag är förresten MYCKET STOLT över mina barn som skötte sig exemplariskt under resan från Sverige i går. Det var första gången jag reste ensam med båda, men det var inga problem alls. Helt glada, helt lugna och helt söta. Hela vägen. Jag kunde till och med shoppa lite i terminalen och läsa tidning under flighten. Och under bilresan hem från flygplatsen, klockan 22 ungefär, sjöng min stora Ekorrn satt i granen för min lilla tills hon somnade. Helt rart.

Så. Nu fick jag skryta om det också. Tänker att det är bäst att passa på.

Vi var ju i Sverige i några veckor

Älskar klottret, folklivet och doften av shishapipa. Ljudet av bilar på gatusten, tjattret från uteserveringarna. Myllret, affärerna, marknaderna. Staden.

Men det var härligt att vila ögonen på något annat ett slag. Vi behövde det. Och särskilt behövde vi vatten. Spree i all ära, men... Ni fattar. 

Back in town

Hallå gott folk! Här är jag igen, tillbaka i min favoritstad!

Nästan tre veckor i Sverige har vi fått, veckor fyllda med bad och sol och regn, kräftor, bullar, shopping och massor, massor av människor som står oss nära (men som vanligt är det typ hundra personer vi inte hunnit träffa, så är det jämt).

Fem anhalter, åtta kusiner, tre morbröder, en faster och ett gäng ingifta, farfar, farmor, mormor, R:s farmor, min farmor, min farfar och så ungefär femton vänner och deras barn på det. Öööö, vi som hade bestämt oss för att den här Sverigesemestern skulle bli lugnare än de brukar vara. Det gick ju i stöpet, kan man säga. Men att ta det lugnt innebär att välja bort att umgås med folk vi älskar, längtat efter, som betyder mycket för oss. Och det går ju inte.

Hur som helst, nu är vi tillbaka i Berlin igen (och cyberrymden, jag har knappt haft något internet alls där borta i Schweden), laddade med höstpepp av olika slag. Här ska tränas, bakas, inredas och resas så det står härliga till. Och så ska jag börja jobba igen på halvtid, och mannen min vara halvtidshemmapappa. Det blir fint det.

Eftersom Eje, ända sedan han fick alla skydden man behöver av mormor i Sverige, längtat så att han kunnat gå i bitar efter sin skateboard så gick vi till Cassiopeia nere på RAW-området i dag. Där finns det dels en skateboardhall där man kan inspireras av de stora kidsen som åker hur snabbt och ballt som helst, och dels en miniramp som man kan öva sig på. Minirampen ligger alldeles invid Cassiopeias biergarten. Mycket bra ordnat.

Älskar förresten RAW-området. Gatukonsten, ruinerna, barerna. Berlin i sitt esse.

Sverige ick

Nu drar vi! Yay! Och eftersom vi till stor del kommer att befinna oss på en halvö långt ut i skärgården, i ett hus vare sig rinnande vatten eller elektricitet, blir det nog glest mellan uppdateringarna här de närmaste veckorna. Datorn får stanna i stan och mobilbatteriet ska sparas på, ifall nån blir ormbiten eller så.

Men hey – Sverige kan ni ju redan, eller hur? Jag är tillbaka i mitt Berlinliv i slutet av augusti.

Bis dann!

Dags nu

Nu är det bara en helg kvar mellan mig och Sverige. Jag längtar verkligen. Det var så länge sedan jag var där, nästan ett halvår har gått sedan sist. Det är mycket för mig som – när jag inte är gravid eller precis har fött barn – brukar åka till Stockholm åtminstone varannan månad.

Vi ska vara mycket på landet. I alla fall om vädret är vackert. Grilla, bada, leka, pyssla om varandra.
Knåda på min stackars man som har ont i ryggen efter en alldeles för stressig vår, lyssna noga på vår bebis som jollrar för fullt nu och min älskade pojke som har så mycket att berätta. Bygga kojor, spela fotboll, plocka blåbär. Gå på grusiga vägar och andas skogsdoft. 

Det ska bli så ofantligt härligt.

PS. Mannen på bilden är min äkta hälft. 

Hem

Så var sverigeveckan över, och jag längtar hem nu. Massor. Mest för att det ska bli skönt att få ordning på livet igen, allt blir så strukturlöst när vi är här. Inget dagis, inga fasta rutiner, jag jobbar när det dyker upp ett tillfälle. 
Det är knepigt när jag egentligen oftast har precis lika mycket att göra här som när jag är i Berlin. Men men, jag tar igen det så snart jag är tillbaka i rutinerna igen (trodde aldrig att jag skulle bli ett sånt fan av rutiner). I kväll bär det av.

Och så ska det bli nice att sätta upp knäckebrödsaffischen som jag fick med mig från releasen i går på kontoret. Den kommer att få samsas med kontorskompisarna Vendela&Valentins fina alster.

Sverigedagar

Några dagar i ett snöigt och kallt Stockholm. Lovely, lite vinter sitter faktiskt inte fel. I Berlin har det än så länge bara varit höst.

Här är det sprängfullt av spännande intervjuer, familjeträffar och vänner (aldrig tillräckligt många vänner dock, så många jag vill träffa). Och så snart, releasemingel för knäckeboken, yay! Jag har äntligen fått se boken alldeles på riktigt, var och hämtade några ex på förlaget häromdagen.  Den är finare än jag någonsin hade föreställt mig, jag är så stolt, och det var banne mig på tiden att jag fick se den. Men så är det ibland när man bor i ett annat land.

Och apropå det. Jag är så enormt lycklig och tacksam över mitt jobb. Att jag har så förbaskat roligt hela tiden (nåväl, nästan). Att jag på jobbet får göra allt från att hitta på nya artikelidéer till att skapa fina böcker, testa recept och prata älsklingsbröd, möta massor av intressanta och inspirerande människor och sedan skriva om dem. Få betalt för att knåpa med ord och formuleringar, det ni! Bonusen att jag dessutom till stor del kan göra det från Berlin gör inte saken sämre. Internet alltså, älskade fluga, må du aldrig flyga bort.

Här är förresten några länkar till ett av alla de inspirerande jobb jag har gjort den senaste tiden. Det här var till den fina tidningen Shortcut.
Intervju med Johanna Koljonen – allmänt cool person och en av de som drog igång #prataomdet.
Intervju med Daniel Mendoza – grundare till tidningen Good News Magazine
Intervju med Molly Ränge – initiativtagare till det balla konceptet Lunch Beat. 

Våra knäckeböcker.