Årets lanterneumzug, lanternetåg, närmar sig. Alltså ett av årets största happenings för Tysklands barn. Lite som ett luciatåg, fast där barn och föräldrar går på stadens gator, sjunger sånger och bär på fina, och ofta hempysslade (om inte barnen får göra det i skolan eller på dagis), lanternor.
För man ska ju ha pysslat ihop dem med sina barn, inte köpt en färdig.
Åtminstone om man är närvarande förälder (läs mamma. I det här landet är det ingen som förväntar sig pysslande pappor.) Jag kanske har helt fel och barnfamiljer i Sverige upplever kanske samma sak, men det pågår otroligt mycket pysslande här. Basteln, heter det på tyska.
Hela tiden ska det bastlas. Det köps silkespapper, folier, leror, glittriga bakdekorationer och superkomplicerade lanternemallar. Det finns pysselkaféer, pysselkurser, pyssel, pyssel, pyssel. Mysigt, kreativt utvecklande och underbart för barnen att få skapa saker tillsammans med sina föräldrar, visst visst. Jag håller med på alla punkter.
Men.
Jag är inte så värst pysslig. Jag är mycket annat – bakig (bröd och bullar, utan glitter), blommig, byggig, men när det kommer till sax och klister och att gå i pappersaffärer och välja färger och klistermärken är jag rätt hopplös. Man kan säga att jag är lik sonen i det avseendet, jag tycker att det är roligt att pyssla i ungefär fem minuter men sedan vill jag göra något annat.
Så när de andra föräldrarna stolt visar upp sina (ursäkta, barnens) alster i kvällens lanterneumzug får jag skämmas över min sons färdigköpta lampa.
Eller så skiter jag i det.
För även om sonen inte kommer att vifta en sagofigur med silkesremsor och foliearmar – hans ser lite ut som en sådan som brukar hänga över bordet på kräftskivan, enklaste sorten – så är han fortfarande mycket stolt över sin lanterna. Som han valde alldeles själv.
 |
| Okända barn med tjusiga lanternor. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar