Till havet

Jag ska till havet! Tjoho! Efter en hel sommar i stan så har jag och min lilla familj bestämt oss för att, håll i er, se en annan del av Tyskland än Berlin! Javisst! På köpet känner vi oss som riktiga ärketyskar som åker på "Urlaub an der Ostsee "(semester vid Östersjön) - det verkar vara värsta begreppet här. Och som om det inte var nog så ska vi bo i en kurort. Vi kommer till och med få betala den särskilda kurortsskatten på 2-3 euro per dag. Fråga mig inte varför den finns, kanske är det lite extra välorganiserat och byråkratiskt på kurorter?

Hur som helst, jag återkommer om hur det var när jag är tillbaka. Solkysst och med havssalt i håret!

Den hemliga sjön

Vi hörde ett rykte om en hemlig sjö. Den skulle ligga inte alltför långt bort och vara helt fantastiskt. Vi fick höra att den har klart vatten och ramas in av en strand med den mjukaste sanden man kan tänka sig. En oskriven regel bland alla som känner till den att inte avslöja för någon var den ligger är det som håller sjön hemlig och de tusentals barnfamiljer som befolkar alla andra stränder kring Berlin borta.

För ett par dagar sedan var vi där. Wow, säger ni. Nu har hon verkligen nästlat sig in i det tyska samhället, blivit en insider. Jojo, svarar jag och slår mig på bröstet. En annan umgås ju med de som vet. Eller nåt.
Vi fick vägbeskrivningen av en tysk vän och det kändes lite som att vi skulle ut på skattjakt när vi satte oss i bilen. Vi var fnissigt uppspelta och fantiserade om att hitta ett tropiskt paradis alldeles runt knuten. En The beach-strand med majaodlande hippies med hemgjorda sandaler, eller kanske en strand som var helt öde förutom ett tiotal människor som också fått beskrivningen av någon som litade på dem väldigt, väldigt mycket.

Så hemligt var det inte. Det var massor av folk där. Och badbollar. Och barn. Förvisso inte lika många som på de stränder vi brukar åka till men det beror nog mest på att den här låg så väldigt långt bort. Autobahn-långt. Den var inte alls runt knuten med andra ord. Trots det är jag glad över att vi åkte dit - sjön låg vackert i en liten skog, sanden var faktiskt väldigt mjuk, vattnet klart och det fanns inget osande currywurststånd så långt ögat kunde se.

Jag skulle absolut kunna rekommendera den hemliga sjön som ett mål för dagsutflykten, men det blir ju lite dumt eftersom jag inte kommer berätta vart den ligger. Jag känner ändå något slags ansvar att hålla hemlighetsprylen vid liv ett litet tag till. Om inte annat för att det blir mer spännande så.

Castingallee

Nu har jag varit på promenad igen. Den här gången flanerade jag omkring i Prenzlauer Berg, i trakterna kring Kastanienallee. Eller castingallee som någon så fyndigt kallade den. Här har människorna dressat sig för att synas. Det är jeans som sytts om till knasiga klänningar, tunikor som används som byxor och rufsiga Lilla Mytofsar precis över allt. Och, förstås, alla pratar svenska.

Jag glömmer alltid hur svenskifierat vissa delar av Berlin har blivit, det är lätt hänt när man bor i dansklandet Friedrichshain, men är det någonstans man kan vara säker på att höra det svenska språket klinga åtminstone var tjugonde meter så är det längs Kastanienallee. På kaféerna jobbar det söta svenska flickor, i de hippa butikerna kryllar det av svenska märken och längst ner på gatan ligger det till och med en affär som drivs av svenskar (Pale Blue Eyes). Sverige, Sverige, Sverige. Gatan känns lite som en förlängning av Stockholms Sofo faktiskt.
Tänk att det blev så.

Nu vill jag ju inte var sån, jag tycker att gatan är väldigt trevlig. Fast jag känner mig som en uttvättad förortsbo utan koll varje gång jag går på den.

VM vadå?

De pågår visst ett friidrotts-VM här. Inte för att jag märkt något av det, jag rör mig fortfarande inte i så stora cirklar runt mina kvarter i Friedrichshain och här är det minsann ingen som bryr sig om varken stavhopp eller spjutkastning. Jag gick förbi en bar i dag som visserligen visade sport på sin stora tv, men det var någon bundesligamatch i fotboll om jag inte minns fel.
Det bor kanske för många bohemer i den här stadsdelen för att det ska bli någon sportfeber. Och punkare (osportigare människor än "öl till frukost"-punkarna på vår gata kan jag inte tänka mig).

Nä hörni, vi friedrichshainare tar det lugnt. Medan Bolt slår världsrekord sitter vi och har det skönt på kvartersfiket och beställer en apfelshorle till. Eller en öl, om man är tysk på riktigt.

Fyra av fem för påfågelön

Nu har jag familjeutflyktat mig igen! Om jag får säga det själv så börjar jag faktiskt bli riktigt rutinerad på det här med picknick i det gröna, gräsmatteblöjbyten och långpromenader med barnvagn till diverse sevärdheter. Jag har liksom fått in den rätta knycken och lärt mig den ultimata packningen av både blöjväska och picknickkorg.

Den här gången begav vi oss till Pfaueninsel (påfågelön på svenska) som ligger i sjön Wannsee. Ön är ett naturreservat så alla som tänkt bada, röka, slänga skräp i naturen, plocka blommor eller rasta sin hund där får tänka om. Att slå sig ner på en filt och äta är nästan förbjudet det med, men om man går till den särskilt avsedda gräsmattan mitt på ön är det okej. Lite tråkigt kanske, men gräsmattan var helt perfekt och våra vänners 1,5-åring kunde springa i alla riktningar utan att tappas bort.

Pfaueninsel skulle nog inte varit mycket mer än en helt vanlig ö om inte Frederik William II lät bygga ett litet slott där år 1793. Byggnaden skulle bli hans och älskarinnan Wilhelmine Enckes kärleksnäste och det sägs att det var Wilhelmine själv som designade det.
Hon måste varit lite tossig i huvet för slottet ser faktiskt helt knäppt ut. Som en fejkad ruin á la Disneyland. Man liksom bara väntar på att Törnrosa ska dyka upp någonstans bland påfåglarna (ja, det finns påfåglar där. 60 stycken) och det är svårt att tro att huset är byggt på 1700-talet, även om det såklart måste ha renoverats och grejats med under åren.

Jag ger Pfaueninsel fyra av fem poäng på min nya familjeutflyktskala. Ön har påfåglar, mjuk gräsmatta som man får picknicka på, fina blomrabatter, vackra utsikter över vattnet och ett knasigt slott som man kan förundras över. Dessutom såg min kompis (1,5-åringens mamma) en räv när hon gick iväg för att kissa bakom en buske. Det är nog bannemig värt ett litet pluspoäng till.

Öl öl öl och en driljon fulla tyskar

Det är festivaltider här i Berlin och i helgen har det festats ordentligt. Inte nog med att Berlin Festival med artister som Peter Doherty och Peaches gått av stapeln på Tempelhof - det har varit ölfestival här hemma i mina kvarter också!

Internationales Berliner Bier Festival med 2000 ölsorter från 86 länder och över 300 bryggerier. Det ni. Fatta många fulla tyskar. I roliga hattar med olika öl-loggor på. Dansande till ompaompaschlagers och eurotechno.
Vad hände med coola Berlin? Lite ölpartaj och simsalabim så liknade hela Friedrichshain en tysk version av vattenfestivalen. Fast utan vatten då. Det var liksom ingen stil, bara öl öl öl.

Eller så är det bara jag som är bitter för att det är ölfestival (jag älskar öl) samtidigt som jag ammar som intensivast. 2000 sorter och jag får nöja med att prova högst en. Livet är hårt.

En morgonpromenad

Lördag klockan 07.00. Min pojke vill inte sova. Jag lägger honom i vagnen och bökar mig ut från vår alldeles för trånga hall. Utomhus är det varmt och solen bränner redan. Jag blir svettig men går ändå snabbt för att inte tröttheten ska komma ikapp mig.

Berlin håller på att vakna och, åtminstone i den här stadsdelen där så många unga bor, också på att gå och lägga sig. Trötta tjugoåringsr hasar sig hemåt och i parken några kvarter bort har en kille däckat i gräset. Bredvid honom sitter två tjejer i leopoardlinnen och dricker efterfestens sista öl. De har säkert dansat hela natten till musik som bultar genom kroppen.
Några steg senare får jag väja för en stor spya på trottoaren. Den kommer förmodligen från killen i gräset, tänker jag.

Jag går vidare. Förbi de pittoreska kullerstensgatorna, bort mot de stora ytorna. För ett år sen var de öde, bortglömda gräsmattor bara. Idag byggs radhusen för fullt, stormarknaden som ligger här ska utvidgas och för inte så länge sen slog ett gigantiskt delikatessvaruhus upp dörrarna. På några skyltar kan jag läsa att det snart ska öppnas ett upplevelsecentrum här också. Vad det nu är.

Jag går mot Frankfurter Allee. Vid ingången till S-bahn säljs det som vanligt smörgåsar och frukt. En bit bort, på trottaren invid den stora gatan, sitter det nästan alltid ett gäng punkare med sina hundar. Ibland tigger de. Men än är det för tidigt på morgonen, inga punkare syns till.

Promenaden fortsätter, jag är inte långt hemifrån nu. Gallerier, kaféer, restauranger, ett tryckeri, en smyckesverkstad, övergivna hus, squattade hus, nyrenoverade hus - allt samlat i ett kvarter. Det är en levande stadsdel.

Är det här min stad? Mitt hem? Kommer den här tiden bara vara en liten del av mitt liv, ett kortvarigt äventyr, eller är det här min son ska växa upp? Kommer jag börja längta hem snart? Är vi kvar om ett år? Jag vet inte, och jag vill inte bestämma mig. Jag vill bara gå här och njuta av att få vara en del av staden medan den är som den är just nu, full av kontraster, ung och oförutsägbar. Jag vill gå här med solen i ryggen och min pojke i vagnen framför.
Han har somnat nu.

Summer in the city

Berlin må ligga långt från havet och sakna både båthamnar och salta fläktar - men någon brist på stränder och strandbarer är det inte. Och tur är väl det, tack vare dem blir den tryckande stadshettan lite mer uthärdlig och de ljumma sommarnätterna hur sköna som helst.
Här är några ställen:

Oststrand
Den första strandbaren i Berlin som precis som man kan förvänta sig av ett klassiskt berlinerställe är lite ruffigt och slitet. Längs med strandkanten ligger dessutom en gammal båt som går bra att sola på. Inte så dumt.
Mühlenstrasse 24

Strandgut
Ganska classy ställe som inte känns lika flummigt som de flesta andra strandklubbarna. Här är stilen mer hel och ren. Passar fint om man vill dricka paraplydrinkar med de mer slicka typerna.
Mühlenstrasse 61-63

Luna's Strandgarten
Ligger faktiskt inte alls vid vattnet - istället har Luna's Strandgarten S-bahnspåren som närmaste granne. Solstolarna, sanden och den beachiga känslan är dock där. Skönt häng!
Revaler Strasse 18

Bar 25
En av de mest klassiska strandbarerna i Berlin, som tyvärr ska stänga så fort sommaren tar slut. Buhu. Var ska vi nu gå för att hitta en grym restaurang, lägereld, bastu, utomhusbio och klubb på ett och samms ställe? Skynda att gå dit innan det är för sent!
Holzmarktstrasse 25

Sommarkänsla på Strandgut.

Höst på vänskapsfronten

Jag vill inte verka dyster, men hösten närmar sig. Och med den en massa förändringar. Som till exempel att nästan alla svenskar jag känner här ska flytta hem till Sverige igen. Snyft. Jag kommer sakna dem hur mycket som helst och ska sanningen fram kommer jag nog känna mig en smula övergiven.

Fast någonstans har jag ju alltid vetat att det är såhär det oftast är när man bor utomlands. Folk kommer hit för att plugga en termin, göra praktik någonstans eller jobba med ett tidsbestämt kontrakt. Väldigt få stannar längre än ett par år. Väljer man som utlandssvensk att bli vän med andra svenskar (vilket är lätt hänt) är risken stor att man blir lämnad. Om och om igen.

En kompis kompis sa att hon bestämt sig för att sluta bli vän med sådana som bara skulle vara här ett tag, det var för jobbigt att förlora dem. Jag förstår henne, men dit har jag inte kommit. Jag satsar istället på att njuta så mycket jag bara kan av det som är nu. Av sommaren och vännerna som faktiskt är kvar ett par månader till och av mina nya kompisar (även tyskar!) som jag lär känna mer och mer för varje dag. Och så ser jag förstås fram emot alla människor jag tänker träffa i framtiden.

Och vem vet, en dag är det kanske jag som är den som sticker hem igen.
Fast just nu känns det långt borta, jag är inte färdig med Berlin ännu.