Prästostslycka och julstämning

Kaviar, lagrad ost, bregott, julmust och knäckebröd. Och pepparkaksdeg. Allt det där finns i vårt kök nu, för är det någonting vi svenskar gör på Svenska kyrkans julmarknad här i Berlin så är det att handla svensk mat.
Folk (berlinsvenskarna) får nästan något fanatiskt i blicken när det finns så mycket av det gamla hederliga att köpa. Ååååååå kolla! Råååröörda lingon! Fraaaasvåfflor! Det spelar liksom ingen roll att det är av ett märke vi aldrig skulle köpa hemma och att det kostar tre gånger så mycket som på Ica. Det är svenskt. Måste ha.

Jag gillar julmarknaden på Svenska kyrkan. Det känns fint att gå runt bland alla dalahästar, svenska barnböcker och älgkorvar och vara nostalgisk. Det är en liten sverigeinjektion som sätter fart på glöggsuget och en bra start på julmarknadstiden i Berlin. För nu börjar det i varenda hörn av den här staden, bjällerklangandet.

På vägen hem kom vi på att vi bara har en enda pepparkaksform att baka ut vår deg med. Den är i form av tevetornet. Det blir toppen det, svenska pepparkuchen möter Deutschlands snyggaste landmärke. Värsta crossovern.

Istället för Lucia

Tyska dagisbarn går inte i luciatåg, det går i ett lanternatåg. Det är lite samma princip som luciafirandet, de ska med sina lanternor sprida ljus och värme, fast det är inte Lucia som är förebilden här utan helgonet Sankt Martin.

Själva Sankt Martindagen är den 11/11, men titt som tätt under hela november kan man höra barnen utanför fönstret. De går med sina lyktor i stora klungor på stadens gator och sjunger martinsånger. Ofta har de gjort lanternorna själva vilket gör det ännu rarare - vissa består mest av klister, andra av en hel buske med höstlöv.

Enligt legenden om Sankt Martin var han, surprise surprise, en ovanligt schysst kille. Den mest kända historien om honom handlar om hur han en väldigt kall natt mötte en uteliggare som frös. Utan att tveka en sekund rev Martin av en stor bit av sin kappa för att den hemlösa skulle ha något att värma sig med. Ni förstår, vilken kille. Helt klart värd ett tåg han med.

De exotiska djuren i DDR

När Västberlin hade sitt flotta Zooligischer Garten ville ju inte DDR vara sämre. Så kom djurparken Tierpark Berlin till och där var jag i går.

Man skulle väl kunna säga såhär: Det märks att det inte är en djupark som kom till för kommersens skull. Nu i november är det ju visserligen lågsäsong, men hallå - en lördag förmiddag borde det väl vara några fler där än typ tre pensionärer och tanten i kassan? För att stället ska gå runt, menar jag.

Det kändes helt surrealistisk att gå runt i den extremt avskalade och nästintill tomma parken. Djuren tittade på oss som om de undrade varför vi kommit dit och hela stället andades "här ska man inte förlusta sig, här ska man lära sig hur djur ser ut". Husen var grå, det fanns inget tingeltangel någonstans och på skyltarna som informerade om de olika arterna staplades bara torra fakta. "Apa. Bor i Afrika. Brun svans. Guldgul buk. 30 cm lång." Efter ett tag blev vi hungriga och sugna på en currywurst, men det enda mataktiga vi kunde hitta inlagda gurkor serverade i enlitersplastpåsar. Som sagt, surrealistiskt.

Men, bortsett från att djur i bur alltid gör mig lite nedstämd, så gillade jag ändå Tierpark Berlin på något sätt. Det var som att besöka en svunnen tid och gav lite samma känsla som det nedlagda tivolit i Treptower Park.
Förutom att Tierpark knappast är nedlagt.


Min lunchgurka.

Favoriterna runt hörnet

I snart ett och ett halvt år har jag promenerat, cyklat, vaggat (gravid) och barnvagnat mig fram här i Berlin, och framför allt här i Friedrichshain. Det vore ju konstigt om jag inte hittat några favoriter bland alla kvarterskrogar och kaféer jag besöker längs vägen. Det är ju så lyxigt här dessutom - hemma i Sverige hade jag en thailändsk och en "Stor stark och plankstek för 99 kronor" -restaurang att välja mellan - här i Friedrishshain kryllar det av ställen.

Hur som helst. Här är mina runt-hörnet-älsklingar.

Vineria del Este
Underbar tapasrestaurang där kyparna är rosiga om kinderna och så avslappnade att man får lust att bjuda hem dem. Stearinljusen är nedstoppade i gamla vinpavor och stället känns charmigt slarvigt och rejält på samma gång. Och just det, jättegod mat också.
Bänschstr. 41, Friedrichshain

Orange Coffee
Frukoststället nummer ett. Här har vi ätit så många gånger att vi då och då faktiskt känt oss lite trötta på kafét - bara för att börja längta dit igen efter några dagar. Riktigt schysst och prisvärd mat och bra frukostmenyer att välja mellan. Och väldigt rar personal.
Voigtstrasse 35

Lemon Grass
Världens bästa Tom Kahsoppa. Helt enkelt.
Simon-Dach-Strasse 2

Eismanufaktur
Dom har chokladsorbet, behöver jag säga något mer? Helt grymt för alla som gillar mörk choklad. Och glass förstås.
Simon-Dach-Strasse 9

Itowe - Greg's place
Greg bakar kakor, och det gör han bra. Jag har skrivit förut någon gång att hans cheesecake ska vara stans bästa - det är den. Man kan säga såhär: Det finns finns cheesecake, och så finns det Gregs cheesecake. Gå dit!
Greg själv är förresten en väldigt trevlig amerikan och en av de mest feminina män jag någonsin träffat. När han berättar om sina kakor fullkomligt lyser han.
Samariter Strasse 32

Kos House
Senast i går var jag på favoritgreken Kos House. Det är zorbamusik i högtalarna, hötorgsmålningar över grekiska solnedgångar på väggarna, gyros och tzatziki (i mängder dessutom, extremt stora portioner). Så opretentiöst och så härligt. Och alltid knökfullt.
Karl-Marx-Allee 129

Om ett par månader har jag säkert hittat några favoriter till bland alla nya ställen som poppar upp hela tiden. Det går fort här i Friedrishshain.

Små sting av saknad

Solen skiner, det är runt 10 grader varmt och höstlöven knastrar under fötterna. I dag visar sig Berlin från sin vackraste novembersida och det är svårt att tänka sig att det snart är midvinter och jul. Igen.

Tiden har gått fort och jag har slutat att vara ny här. För ett år sen såg jag på Berlin med en nyförälskads ögon och jag kunde inte komma på någonting jag saknade hemifrån Sverige.

Jag älskar fortfarande Berlin, men jag kan inte säga att jag är nyförälskad längre. Jag har lärt känna staden och gjort allt det nya till min vardag.
Och i den nya vardagen har det börjat smyga sig in små sting av saknad.

Jag saknar vattnet och luften som smakar friskt. Jag saknar vyn över Stockholm från Djurgårdsbron och närheten till naturen. Jag saknar stadsgator utan hundbajs och jag saknar prästost och filmjölk, svenska tidningar, salt lösgodis och låglaktosmjölk som inte är uht-behandlad.

Men mest av allt saknar jag att inte kunna träffa min familj och mina vänner när jag vill, och förmodligen blir det det som får mig att komma tillbaka till Sverige så småningom. Fast inte nu, än är jag inte färdig med berlinerlivet. En till jul väntar, och kanske en höst till med knastrande löv.

Svinet i Deutschland

Eftersom alla pratar om svininfluensan så kan väl lika gärna jag också göra det. Här i Berlin är det kaos. Åtminstone tycker tidningarna att det är det. Ordnat kaos, skulle jag kalla det. Det verkar finnas vaccin, men inte så mycket och dessutom måste alla de tusentals läkare som vill ge spruta först bli godkända som svininfluensavaccinerare, något som verkar ta tid.

Vi får väl se hur utslaget Berlin blir innan alla intyg kommit på plats och vaccinet börjar användas. Ordning och reda är ju toppen, men det här känns som ett typiskt tillfälle då det hade varit praktiskt om Tyskland var aningens mindre byråkratiskt.

Äsch, vad vet jag. Det kanske går hur bra som helst allithop. Har vi tur tar svinflunsan seden dit den kommer, tar en nummerlapp, ställer sig i kön och väntar på ett beslut innan den börjar smitta.

20 år senare

Så har dominobrickorna fallit. Mäktigt. Det var Wind of change och storskärmar med allt som hände på Brandenburger Tor, hundratals poliser och avspärrningar, currywurststånd, glühwein och fyrverkerier.
Jag måste säga att det känns riktigt häftigt att ha varit här i Berlin i dag. Berlinmurens fall är utan tvekan en av vår tids viktigaste händelser, hade den stått kvar hade vår värld sett helt annorlunda ut. Och jag är så glad över att bo här nu, nu när staden är både gammal och ny på en gång. Och ständigt förändras.

Här kan ni lyssna på mig i P1:s specialprogram om muren. I sändningens tredje timme.
Muren som föll i P1

Yogabidrag, bitte

Det tog mig ett och ett halvt år, men äntligen har jag börjat förstå hur det tyska försäkringskassesystemet fungerar. Det är inte som i Sverige, där alla skrivna i landet hör till the one and only Försäkringskassan - här finns en hel drös med olika kassor och alla som har en tysk anställning är fria att välja vilken de vill. Så länge de inte väljer en privat försäkringskassa - det får bara den göra som har tjänat massor av pengar i minst tre år eller är egenföretagare (som om det skulle vara samma sak! Pah! Att vara rik och att vara egenföretagare är väl snarare väldigt ofta en motsats - åtminstone här i Berlin där så många är fattiga konstnäringsidkare).

Hur som helst, det finns såklart både bra och dåliga saker med det tyska systemet och positiv som jag väljer jag att från och med nu bara se det som är bra. Som till exempel att kassorna är så förtjusta i prevention. Här får du BETALT för att gå på yoga! Inte konstigt att det är finns typ fem yogaställen i varje kvarter! Är inte skräddarställning och solhälsningar din kopp te går det förmodligen lika bra med en kurs i mindfullness, undervattensrugby eller varför inte burlesquedans - så länge du väljer något som är bra för hälsan. Totalt kan du få omkring 1500 kronor av din försäkringskassa i preventionspengar. Flott!

Baka baka murjubileumskaka

Nu är det inte långt kvar, om bara fyra dagar ska 1000 två och en halv meter höga dominobrickor falla genom Berlin. Dominoeffekten ska förstås symbolisera murens fall och är en del av Fest der Freiheit, Frihetsfesten, som går av stapeln på måndag kväll. För att riktigt dra ut på effekten ska fallandet stoppas lite då och då - det vore ju dumt att inte låta fler än en viktig människa få putta igång det hela och så blir det ju så fint dramaturgiskt sett.

Den allra första brickan ska Polens före detta president Lech Walesa få välta. Det blir vid Reichstag, sen ska brickorna få falla ända bort till Brandenbruger Tor där Gorbatjov ska få säga några ord och Bon Jovi (lever han?) sjunga en sång. Den andra dominoomgången sätts igång av José Manuel Barroso, europaparlamentets talman Jezy Buzek och ett gäng skolbarn (så vackert) medan de sista brickorna får börja falla lite mer diskret - allt för att sluteffekten ska bli så mäktig som möjligt med fyrverkerier och hymner och hela kitet.

Alltså, ingredienserna för murjubileumet i Berlin 2009:
Tydlig symbolik
Politiker
Skolbarn
Bon Jovi
Fyrverkerier
och sjukt många dominobrickor.