Små sting av saknad

Solen skiner, det är runt 10 grader varmt och höstlöven knastrar under fötterna. I dag visar sig Berlin från sin vackraste novembersida och det är svårt att tänka sig att det snart är midvinter och jul. Igen.

Tiden har gått fort och jag har slutat att vara ny här. För ett år sen såg jag på Berlin med en nyförälskads ögon och jag kunde inte komma på någonting jag saknade hemifrån Sverige.

Jag älskar fortfarande Berlin, men jag kan inte säga att jag är nyförälskad längre. Jag har lärt känna staden och gjort allt det nya till min vardag.
Och i den nya vardagen har det börjat smyga sig in små sting av saknad.

Jag saknar vattnet och luften som smakar friskt. Jag saknar vyn över Stockholm från Djurgårdsbron och närheten till naturen. Jag saknar stadsgator utan hundbajs och jag saknar prästost och filmjölk, svenska tidningar, salt lösgodis och låglaktosmjölk som inte är uht-behandlad.

Men mest av allt saknar jag att inte kunna träffa min familj och mina vänner när jag vill, och förmodligen blir det det som får mig att komma tillbaka till Sverige så småningom. Fast inte nu, än är jag inte färdig med berlinerlivet. En till jul väntar, och kanske en höst till med knastrande löv.