Ät godis barn, ät!

Det är nånting med barn och godis i det här landet. Eller kanske snarare med de vuxnas förhållande till att barn äter godis. Jag har sett det flera gånger nu - hur det tindrar till i den vuxne tyskens ögon när han eller hon ser en chans till att ge ett barn något sött. Det är som att alla barn måste äta godis, ofta och mycket. För det gör riktiga barn och det är gulligt. Eller nåt.

Min son är fem månader gammal och han har redan blivit itutad choklad. Ok, inte itutad, jag stoppade det hela innan det var för sent (då hade jag redan, på samma adventsfest, hindrat en annan människa från att ge honom en söt kaka). Det kändes inte helt rätt att han skulle gå från bröstmjölk raka vägen ner i godisträsket, om man säger så.

Om hela Tyskland dignade av härligt lösgodis och det bara inte gick att låta bli att äta hade jag haft större förståelse för godisbesattheten men som det är nu begriper jag inte varifrån den kommer. Jag kanske letar på fel ställe, men jag tycker det är svårt att hitta något annat än Haribo i affärerna och då är det mest trista gummibjörnar med hallonsmak och söta colaflaskor som gäller. Eller så är det så enkelt att sötsaker föder sötsug. En gottegris göder en annan. Generation efter generation. Tysk efter tysk. Och så lägger man på lite krigstider utan socker på det och besattheten är ett faktum. Tyskar älskar sweets.

Ni hör ju, min framtid som sötsakspolis är redan utstakad, svensk som jag är. Eller ska jag ge upp på en gång och låta min bebis hugga in bland alla sötsaker på julbordet? Ett halvår gammal och redan en sockeroholic. Hujedannemig.