Enligt de officiella planerna är det i år det ska ske. En kopia av de preussiska kungarnas residens, Stadtschloss, ska byggas. Och det ska stå mitt i Berlin, på exakt samma ställe som slottet stod på innan DDR-regimen rev huset för att senare använda platsen till sitt alldeles egna palats, Palast der Republik.
Det är ingen överdrift att säga att frågan om det nygamla preussiska slottets vara eller icke vara är och har varit en av Berlins mest laddade debatter sen muren föll. Och det är en debatt som egentligen varken handlar om ett preussiskt slott eller ett kommunistpalats - snarare om hur det tyska folket ska minnas sin historia.
Det hela började något år efter att muren fallit och till en början handlade diskussionerna om huruvida Palast der Republik överhuvud taget skulle få finnas kvar. En del ville fortare än kvickt sopa undan allt som hade med DDR att göra och riva huset medan andra, särskilt unga kulturaktivister, tyckte att huset skulle få vara en plats för konst och kultur. Ungefär samtidigt kläckte någon idén om att återuppbygga Stadtschloss och det började lobbas för preussisk barock i korridorerna.
2003 kom beslutet - att Palast der Republik skulle rivas. Då hade det under några år faktiskt fungerat som ett väldigt populärt kulturhus så besvikelsen bland husförespråkare var stor. Kvar blev en stor jordig plätt mitt i de pampigaste delarna av Berlin. Några senare, 2007, kom nästa beslut - att slottet som preussenfantasterna drömt om skulle bli verklighet. Med vilka pengar är fortfarande lite oklart, Berlin är ju knappast kännt för att vara den rikaste staden i Tyskland och dessutom ryktas det om att bygget beräknas bli dyrare än man först hade räknat med.
Ja, vad säger ni? Ett nytt gammalt barockslott mitt i stan. Kanske kommer det kännas som en malplacerad princesstårta, kanske blir det Berlins nya turistmagnet som får stadens ekonomi att komma på fötter och tyskarna att minnas sin tid som preussisk storhet istället för tiden som delat och dystert. Det enda som är säkert är att utan pengar blir det nog inte mycket mer än stor gräsmatta. Åtminstone inte i år.
Jag, som hade "äran" att bo tvärs över Palast der Republik sommaren 2004, säger att det är en skam och en stor skandal att det revs. För varje gång jag besökte Berlin och såg hur huset blev mindre och mindre för att till slut vara helt rivet, gjorde det lite ont på något sätt. I grund och botten handlar det ju om att DDR:arna (där för övrigt min släkt hör hemma) inte fått så mycket att minnas i Berlin, som kanske väst:arna fått. Det plånas ut och försvinner, det som "var" DDR. Och det handlar inte om att vara ostalgiker egentligen (som den bittra gamla gubben i Goodbye Lenin), utan om ett rättvist bevarande av ett (eller egentligen TVÅ) kulturarv.
SvaraRaderaJag, som hade "äran" att bo tvärs över Palast der Republik sommaren 2004, säger att det är en skam och en stor skandal att det revs. För varje gång jag besökte Berlin och såg hur huset blev mindre och mindre för att till slut vara helt rivet, gjorde det lite ont på något sätt. I grund och botten handlar det ju om att DDR:arna (där för övrigt min släkt hör hemma) inte fått så mycket att minnas i Berlin, som kanske väst:arna fått. Det plånas ut och försvinner, det som "var" DDR. Och det handlar inte om att vara ostalgiker egentligen (som den bittra gamla gubben i Goodbye Lenin), utan om ett rättvist bevarande av ett (eller egentligen TVÅ) kulturarv.
SvaraRaderaJag, som hade "äran" att bo tvärs över Palast der Republik sommaren 2004, säger att det är en skam och en stor skandal att det revs. För varje gång jag besökte Berlin och såg hur huset blev mindre och mindre för att till slut vara helt rivet, gjorde det lite ont på något sätt. I grund och botten handlar det ju om att DDR:arna (där för övrigt min släkt hör hemma) inte fått så mycket att minnas i Berlin, som kanske väst:arna fått. Det plånas ut och försvinner, det som "var" DDR. Och det handlar inte om att vara ostalgiker egentligen (som den bittra gamla gubben i Goodbye Lenin), utan om ett rättvist bevarande av ett (eller egentligen TVÅ) kulturarv.
SvaraRaderaJag, som hade "äran" att bo tvärs över Palast der Republik sommaren 2004, säger att det är en skam och en stor skandal att det revs. För varje gång jag besökte Berlin och såg hur huset blev mindre och mindre för att till slut vara helt rivet, gjorde det lite ont på något sätt. I grund och botten handlar det ju om att DDR:arna (där för övrigt min släkt hör hemma) inte fått så mycket att minnas i Berlin, som kanske väst:arna fått. Det plånas ut och försvinner, det som "var" DDR. Och det handlar inte om att vara ostalgiker egentligen (som den bittra gamla gubben i Goodbye Lenin), utan om ett rättvist bevarande av ett (eller egentligen TVÅ) kulturarv.
SvaraRaderaJag, som hade "äran" att bo tvärs över Palast der Republik sommaren 2004, säger att det är en skam och en stor skandal att det revs. För varje gång jag besökte Berlin och såg hur huset blev mindre och mindre för att till slut vara helt rivet, gjorde det lite ont på något sätt. I grund och botten handlar det ju om att DDR:arna (där för övrigt min släkt hör hemma) inte fått så mycket att minnas i Berlin, som kanske väst:arna fått. Det plånas ut och försvinner, det som "var" DDR. Och det handlar inte om att vara ostalgiker egentligen (som den bittra gamla gubben i Goodbye Lenin), utan om ett rättvist bevarande av ett (eller egentligen TVÅ) kulturarv.
SvaraRaderaTycker att det känns rätt sjukt ... Det är ju lite som att man skulle meja ner hela Sthlm City och återuppföra Klarakvarteren. Visst, det var sjukt deppigt på många sätt att de revs, men det går ju inte att ändra i historien.
SvaraRaderaJo, det är defintivt något skevt över det hela och alltihop tyder väl på att det fortfarande finns en hel del infekterade sår därute. Jag håller med er båda, historien är ju den den är och går inte att ändra på hur gärna politikerna än vill.
SvaraRadera