Jag läste i ett av mina gamla inlägg att "berlinare inte är hjälpsamma". Jag gör en pudel och inser hur naiv jag var back in the days (alltså för nästan två år sedan) som antog att den berlinska hårdheten var lika med ovänlighet. Förlåt!
På tisdagar, som i dag, händer det att jag och min lille son beger oss tvärs över stan för att sjunga barnvisor på Svenska kyrkans öppna förskola. Eftersom hissar är en lyx här i Berlin finns det en risk att färden dit blir lika ansträngande som ett aerobicspass med allt barnvagnssläpande upp och ner för trapporna till U-bahn och S-bahn. En risk, men en väldigt liten sådan för det dyker alltid upp en, ibland två, människor som erbjuder sig att hjälpa mig att bära vagnen. Alltid! Eller förresten, en gång har jag fått släpa upp barnvagnen själv men då var det faktiskt inte en människa i närheten och då kan jag ju knappast beskylla någon för att vara ohjälpsam.
För något halvår sen, när jag fortfarande var en ganska osäker barnvagnsförare, tvekade jag ofta att åka kommunalt. I dag vet jag att hjälp finns vid varenda trappa, jag har aldrig ens behövt be om den. Och även om berlinare knappast tillhör den mjukaste skara människor jag träffat, många drar råa skämt och är ibland läskigt raka i tonen, så är de bannemig både hjälpsamma och vänliga när det kommer till kritan. Åtminstone de jag har stött på under de senaste två åren.
PS. Det finns hiss på ungefär hälften av alla stationer i Berlin och det är alldeles för lite. För oss med barnvagn, visst, men jag tänker såklart framför allt på alla rullstolsburna som varken kan eller ska behöva förlita sig på vänliga människor för att ta sig fram.
Fint! :)
SvaraRadera