Mitt i allt det där. Och visst händer det att jag känner mig instängd. Hindrad från att göra det jag har lust med. Begränsad och en smula ledsen över att det ofta känns som att jag står still i karriären. Att jag inte har tid att rusa framåt i den takt jag skulle vilja. Eller energi.
Men då, när jag känner så, brukar jag tänka såhär:
Det här, att få barn, var mitt livs största dröm. Jag ville så innerligt gärna bilda familj och jag är så tacksam för att drömmen har blivit verklighet. Så hur vore det att våga stanna i verkligheten en stund och låta barnen ta den tid och den energi som krävs? Hur vore det om jag vågade strunta i det andra ett slag och bara göra tillräckligt mycket karriär för att ekonomin ska gå runt?
Hur vore det om jag slutade försöka vara så jävla lyckad på alla fronter samtidigt. Och njuta av det jag har.
Och då känns det genast bättre. Till och med ganska så fantastiskt, faktiskt.
Precis så försöker jag också tänka, mitt barn är bara liten just nu, ett par år. Jag kommer ångra mig senare i livet om jag inte stannar upp, tar det lite lugnare några år. Jobba kommer jag behöva göra sisådär 30-35 år till medan småbarnsåren kommer troligen aldrig tillbaka.
SvaraRaderaTänkvärt inlägg!
Precis! Samtidigt är det svårt, tycker jag. Att hitta den där balansen. Det finns ju en förväntan på att man ska göra sina stora karriärsprång nu också, i den här åldern. Ibland får jag ångest över att jag liksom missar min chans. Men så är det väl inte. Får man hoppas!
Radera