Så är vår fina tidningstapet borta och en era i mitt Berlinliv slut. Goldeneran. The Golden days. Eller om jag ska uttrycka mig lite mer vardagligt: Nu har jag inget kontor längre.
Och det känns så jäkla skönt.
Hur trevligt det än har varit att komma dit, så har det där kontoret under det senaste året mest varit en ansvarspost för mycket i mitt redan överbelamrade småbarnsföräldraliv. Men nu är det slut. Och jag kan fokusera på andra, roligare, saker.
Som att ta en helt ledig dag i söndags till exempel! Alltså ledig som i ledig från både familj och jobb. En kompis råkade ha en biljett över till Philharmonien och uruppförandet av Sven-David Sandströms tolkning av Matteuspassionen, och jag hängde tacksamt med. Jag lyssnar rätt ofta på klassiskt (min bästa skrivmusik), men går inte särskilt ofta på konserter. Synd egentligen, det är en härlig form av meditation. Att sjunka in i musiken och vara helt ensam med sina tankar i flera timmar – himla nyttigt för någon med ett maaaamma i öronen mest hela tiden.
Philharmonien förresten, så jäkla häftigt hus.
Förresten, om ni är i eller på väg till Berlin och vill ha tips på att sköna upplevelser som kan hjälpa er att hålla ut tills våren äntligen, äntligen kommer - kolla in min lista!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar