2014/03/14

Vi borde veta bättre

Jag läser om allt som pågår i Sverige. Om främlingsfientlighetens framfart. Och jag blir, på riktigt, illamående. I snart sex år har jag befunnit mig på en plats som så påtagligt bär så många ärr från allt som hänt här under det senaste seklet. En del sår är fortfarande inte läkta – att prata om Hitler är inget man gör utan att först tänka sig för.

Jag har vandrat bland så många monument som påminner om det värsta människor kan göra mot varandra. Om intolerans och trångsynthet som lett till så mycket lidande. Om rädsla, smärta och död. Jag påminns om vad som hänt här, om inte varje dag så åtminstone flera gånger i veckan. Och när jag tänker att har det hänt så kan det hända igen blir jag skräckslagen. 

Att våga släppa in andra sätt att vara på och tänka, att vilja se möjligheter istället för problem, att inte döma ut hela grupper, att drivas av tanken att vi alltid, i den mån det går, ska försöka hjälpa varandra här på jorden  – för mig är det de grundläggande ingredienserna för att vår värld ska kunna bli bättre än vad den är nu. Snålhet, feghet och att göra avstånden större och förståelsen mindre mellan oss kommer inte att leda till något gott. Borde vi inte, sett till historien, ha lärt oss det vid det här laget?

Jag vill ha gjort världen bättre innan jag lämnar den. I det stora eller lilla. Vad vill du?

8 kommentarer:

  1. Ingen tänkande människa kan bo i flera år i en stad som Berlin utan att nästan dagligen börja reflektera över stadens (och nationens) katastrofala historiska bakgrund. Varje gammalt byggnad, varje gammal sten på gatan låter ibland helt oförmodat tanken "Hur såg det väl ut här när...." uppkomma. Visst kan den känslan också krypa upp i andra städer som t.ex. London, men Berlin låter det hela tona fram avsevärt mycket intensivare. Tendenserna i Sverige vad beträffar främlingsfientlighet betecknar jag snarare som marginellt störande, än som hotfulla. Livet där är fortfarande rätt så idylliskt och det politiska vågsvallet - inklusive folkets "sunda mening" - begränsar sig till ytan av ett dricksglas och tidsrymden av en veckoända. Nej, Berlin provocerar profunda eftertankar och känslogångar efter att man levt ett par år i staden. Anmärkningsvärd är den radiointervju som Horace Engdahl / Svenska Akademien gav (www.sr.se Dec.16/2011) SR's utlandstjänst, där han, efter att ha varit bosatt i Berlin i två år, beklagade infantiliseringen i svenska media och bekräftade sitt uttalande att "Tyskland är som ett Sverige för vuxna". Efter att ha varit bosatt i över sex år i Berlin - och därmed i Tyskland (ja, Berlin ligger faktiskt i Tyskland!) - och med vunnen kännedom i tyska språket och intensivare bekantskap med tyska medier och tyskar (som ibland faktiskt inte är berlinare) - är inte WW2 längre film, Hitler inte längre en löjlig skrikhals, allt höljt i historiens dimmor. Ju längre man lever i Berlin, ju klarare kryper det in i ens undermedvetna att man bor i kärnpunkten för början och slutet till förra århundradets största katastrof. Gravfältet i Treptow är då inte längre en välskött gräsmatta, därunder ligger tiotusentals människor som förlorat livet bara genom våld. En liten förort som Nauen, omedelbart väster om Berlin, är då inte längre bara en trist ort utan platsen för ett fruktansvärt fältslag. U-Bahntunneln under Landwehrkanalen, råttfällan som flodades genom sprängning, de pittoreska gamla lyktstolparna längs med Kudamm med sina charmiga tvärbjälkar som galgar för desertörer. Ja, det är priset man betalar för att bo i Berlin. Som tänkande, reflekterande människa. Men visst kan man bo i Berlin utan att vara utsatt för dessa från Berlins ursubstans - som en slags omärklig intramental injektion - uppkommna överläggningar. De här känslorna rotar i en kombination av levnadsålder, bosättningstid och bildning. Men det skall inte avhålla någon från att bo och uppleva Berlin som en av de absolut mest levnadsvärda platserna i världen att bo på. En inspirationskälla för resten av livet. Vare sig man stannar i Berlin eller flyttar, efter ett par år förblir spåren av Berlin outplånliga, man förblir alltid en slags berlinare oavsett nationalitet. Som avslutning kan jag bara rekommendera att lyssna på YouTube till ett par gamla Hildegard Knef chansons; "In dieser Stadt" och "Berlin, Dein Gesicht hat Sommersprossen" (Berlin du har fräknar i ansiktet). Läs lyrics innan, välj videoupptagningarna från senast 70-talet, då hade Knef ännu någotsånär sångröst. Och gläd Dig över att ha lyckan att få bo / ha fått bo i Berlin.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är verkligen en lycka att få bo här! Och jag är glad över att ruskas om, att påminnas. För så är det verkligen, det som hänt här finns ständigt i oss, omkring oss, i utkanten av våra samtal. Ska lyssna på Hildegard!

      Radera
  2. Ja, vi borde veta bättre. Ja, vi borde ha lärt oss. Jag har ingen aning hur det kommer sig att så många faktiskt väljer att bortse ifrån det faktumet som hänt. Jag tycker att det är otroligt skrämmande att så många verkar tycka att det är ett bra parti att rösta på också. Jag vill tro att det är någon slags naivitet bland unga som inte vet bättre och vill vara tuffa. Men de kommer ju fan att rösta på det också. Jag tycker också att det hade varit en bra idé om de övriga partierna tog ställning mot dem och visade var de står ordentligt för jag känner att de inte gjort det riktigt. Men sen är jag inte heller så inläst på nyheter från Sverige och politiken där nuförtin heller. Men jag vet att Maud Olofsson sa att det sämsta de (övriga partierna alltså) gjort var att inte prata om det och ta ställning till de frågor som det aktuella paritet driver.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag håller med! Vi, ALLA, måste säga ifrån! Runt köksbordet och i debatterna.

      Radera
  3. så väldigt bra skrivet, jag håller med i varje ord...
    och har sparat texten <3

    vissa partier, t ex mp, tar fighten. såg en debatt i söndags mellan åkesson och gustav fridolin där det stod klart att mp är sd:s värsta fiende.
    det är dock minst lika viktigt att vi alla, hemma o borta, till vardags vid köksbordet och ute bland vänner, också tar strid för en bättre värld för våra barn.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Blir så himla glad att du gillar texten!

      Radera
  4. "Jag vill ha gjort världen bättre innan jag lämnar den. I det stora eller lilla."

    Vad fint! Jag vill precis samma!

    SvaraRadera

Follow JohannaPaues on Twitter Resor
Toppblogg.se