Större och mindre

En sak jag har tänkt mycket på på sistone, är hur världen har blivit både mindre och större för oss under tiden vi har bott här.

Mindre för att vi ständigt omger oss med människor från andra länder. För att våra barn (nåväl, bara Eje än så länge) skiftar mellan tyska och svenska på sekunden – men också för att de ofta hör oss prata engelska med våra vänner, eller hör sina kompisar säga något på polska, flamländska, vietnamesiska eller spanska till sina föräldrar. Mindre också för att jag lever i ett land, men jobbar för ett annat – och får det att funka. För att vi umgås med människor som inte identifierar sig som svenskar, tyskar eller var de nu är födda någonstans, utan snarare som européer, eu-medborgare (faktiskt, en hel del) och ibland inte som någonting alls, förutom sig själva.

Och så mindre för att R flera gånger i månaden är på en annan kontinent och för att hela världen känns närmare än någonsin förut. För att vi numera definierar en flygresa på sju timmar som kort och för att det känns som att en av mina vänner har flyttat "hem" när hon, efter flera år i Afrika, ska bo i Europa – även om hon ska bo så långt söderut i Europa man kan komma. Och för att jag ofta tänker att Berlin, praktiskt sett, lika gärna hade kunnat vara Göteborg eller Umeå när det handlar om att jag inte bor nära min familj.

Större för att det ofta syns pappor som är klädda som mammor på lekplatserna här, eller föräldrar som har dreads ner till anklarna, tuppkam eller tjocka ringar genom näsbrosket. För att vi och våra barn hela tiden möter folk som i många, många andra miljöer skulle sticka ut, inte passa in, som det skulle viskas om. För att vi lever i en stad där vi till vardags tar del av olika sätt att tänka, se ut på och bete sig. För att det inte är så viktigt att placera folk i fack här.

Jag är så glad över att det är i den här miljön våra barn växer upp nu. Stolt faktiskt.