Fördelen med buffliga berlinare

Berlinare är inte särskilt artiga. Här hålls det sällan upp dörrar, folk tränger sig gärna före i kön vid tillfälle och är det många människor på samma ställe är det armbågarna utåt som gäller. Inte särskilt charmigt, men jag måste säga att jag upptäckt världens fördel med det här. Aldrig förut har jag fått så många leenden när jag hållit upp en dörr eller låtit någon med bara en vara i handen gå före i kön. Folk blir så glada och ser ofta så härligt förvånade ut att det inte gör så mycket att man får en armbåge i sidan då och då eller en dörr på näsan. Här räcker det liksom med lite vanlig artighet för att man ska känna sig hur snäll som helst, värsta egoboosten!

Ny dag, ny upptäckt

Idag har jag upptäckt ett helt fantastiskt kafé här i Friedrichshain. Ett rum i sextiotalsstil, lagom slitna möbler, lugn och ro. En kille satt och läste, två andra skrev på var sin laptop. Några gitarrer stod lutade mot väggen och plötsligt började snubben bakom disken att spela. Han var bra, sjöng något på turkiska tror jag. Mackorna kostade 1.5 euro och kaffet var ännu billigare. I Stockholm, där jag fikade igår, kostade smörgåsen 75 kronor, och den var inte ens god. Jag älskar Berlin, har jag sagt det?

Jul blir nyår blir fest

Sista gästerna har gått. Badvattnet tappas upp. Julen är över och nu är det vila som gäller. Fram tills dagen före nyårsafton - för då kommer nästa gäng från Sverige för att vara med om när Berlin 2008 blir Berlin 2009.

Det här är en känd nyårsstad. Jag har aldrig varit med om det själv, men tydligen ska hela innerstan bli ett enda stort partaj, med så mycket smällare och fyrverkerier att det är livsfarligt att gå ut på gatorna. Jag vet inte om det stämmer, det får vi se. Vi ska hur som helst ha ett litet nyårskalas, och eftersom vårt berlinumgänge än så länge knappast är uppe i ett schysst partyantal är det strålande att några vänner norrifrån är sugna på lite techno, öl och bockwurst.

Men tills dess - bada och vila.

Die deutschen tannenbäume

Vår gran är på plats! Tyska granar är helt perfekta. Som Musse Piggs innan Pluto river ner den. Vår är tre meter hög och hur pampig som helst. Det kändes liksom rätt att slå på stort - va fan, när det äntligen finns helt perfekta granar överallt och vi för första gången i livet har över tre meter i takhöjd (det är väldigt vanligt här i östra Berlin) så är det väl lika bra att ta i. Och jag, som är van vid att det står en sorgligt spretig svennegran i hörnet, är helt fascinerad. Eller en ympad tall, som svärfar helst har (barrar mindre, och om man tar bort grenarna och sen borrar nya hål för dem, så att den blir lite tätare, blir den så gott som perfekt. Typ).
Nu ska jag baka leebkuchen och weinachta för allt vad jag är värd. God jul!

Luciaräddning på Skavsta

Jag älskar Lucia, det är min absoluta favorithögtid. Här i Berlin blir det inga ljus i håret och natten går tunga fät, om man inte råkar jobba på ambassaden (de flyger in ett luciatåg från Sverige för att passa på att sprida lite svensk kultur till särskilda VIP-tyskar), eller har barn i svenska skolan. Jag har i flera veckor grämt mig över att jag missar lucian i år, nästan så att jag funderat på att åka hem bara för att få lyssna på Gläns över sjö och strand live, men det har bara inte funkat. Och som lite extra salt i såren så har jag varit, och kommer vara, tvungen att vara i Sverige både dagarna före den trettonde och dagarna efter för jobb. Buhu.

Men! Idag, när jag stod i incheckningkön på Skavsta flygplats, så kommer plötsligt ljusets brud i egen hög person. Ett luciatåg, bara sådär! Jag blev så lycklig att jag höll på att börja gråta. Tåget bestod av ungefär femton tjejer och en kille, alla typ fjorton. De glömde texterna hela tiden, sjöng lite småfalskt och pratade med varandra mellan låtarna, men shit va fint det var. Jag vill tacka Skavsta flygplats. All dyr mat är förlåten. Det här kommer jag leva på hela helgen.

Günstig

Mitt favoritord på tyska hittills är günstig. Det betyder ungefär "prisvärd" och används precis hela tiden. Jag blev så lycklig när jag fick ordet förklarat för mig första gången. Då förstod jag att det som min bror lärde mig för massor av år sen, som hjälpt mig så många gånger när jag haft svåra beslut att ta, är en självklar del av den tyska mentaliteten.

Det började när brorsan fick dille på att fråga sig själv "är det värt det?". Han gjorde det jämt - när han skulle köpa en liter mjölk, åka på semester, plugga, laga mat. Jag tyckte först att det lät lite överdrivet, men ju mer jag tänkte på det, desto mer insåg jag hur smart det var.

Jag började tänka på samma sätt. Frågade mig om det var värt det att stanna en timme till på festen även om det innebar att jag skulle få åka nattbuss hem (nej, men det var en ganska tråkig fest), om det var värt det att ta ett jobb jag egentligen inte ville ha men som såg bra ut i CV:t (ja, och jag har aldrig ångrat mig. Det ledde till massor av bra saker).

Jag har frågat mig om det är värt det att flytta till Berlin trots att det innebär att jag, åtminstone för en tid, ger upp en trygg inkomst och en hyfsad karriär (ja!). Om det är värt det att sitta av fyra, extremt tråkiga, timmar varje dag för att lära mig tyska (ja, men nu när vi börjat med grammatiken tvivlar jag ändå ibland).
Är det värt det så är det bara att bita ihop. Inte klaga, försöka njuta av att man är på rätt väg. Gör det man vill, har tagit beslutet från magen.

När man frågar sig om det är värt det blir besluten så mycket enklare att ta. Det blir lättare att känna efter, veta vad man vill. Det spelar ingen roll att något kostar mycket pengar, trygghet, rädsla, smärta, osäkerhet eller tid så länge det är värt det. Günstig är inte bara ett ord, det är en livsfilosofi.