Sensommarbad

En bra sak med att bo en bit söderut är att sommaren ofta håller i sig lite längre än vad den gör uppe i Sverige. Jag brukar säga att vi har ungefär en månad extra och efter den här skitsommaren i Berlin (vädermässigt) hoppas jag verkligen att det stämmer. Det behöver alla inregnade berlinare.

Och än så länge håller teorin, i går var det 29 grader varmt och efter att ha gjort vår vanliga lördagstur ner på ekomarknaden vid boxi, svalkat oss lite i barnfontänerna vid lekplatsen och kollat in Fiesta Kreutziga, en skön årlig gatufest på Kreutziger strasse här i Friedrichshain så åkte vi till vattnet. Jag älskar att åka till vattnet.

Berlin är ju knappast känd för att vara en vattenstad, och det är det ju egentligen inte, men det finns faktiskt en hel del små och stora sjöar runt och i stan. Här kan man hitta var dem finns. Ofta är de rätt fulla och stojiga, särskilt på en varm lördag, men ett bra knep är att åka dit lite senare – när de flesta barnfamiljerna åkt hem. En av mina favoriter är Freibad Wandenschloss, det är fint och rent, inte så långgrunt och bra om man gillar att simma. Och så har de sådana där fina femtiotalskorgar som man kan hyra. Enda nackdelen är att det kostar 3 euro per vuxen att gå in men nåväl, är det riktigt varmt är det värt varenda cent.

1 stång, 4 fester och lite till

Vilken helg det blev. Helt fantastisk och minst sagt välfylld.
Här kommer den i bilder.


















Först midsommarafton med kransflätande och midsommarstångssmyckande på en bakgård i norra Prenzlauer Berg.... 

















...sedan lördag och gatufest på Bergmannstrasse i Kreuzberg...

 
















...där lyckligt barn (mitt) får åka bilbana för första gången i sitt liv. 

 
















Därefter i ilfart till pampigt bröllop med kaffe och kaka i Alte Spandau. Sen ytterligare en midsommarfest med sill och grill och krans i håret, också den i Prenzlauer Berg, och så...

..en skön söndagsutflykt med älskade grannarna till den rara, och sömniga, lilla orten Danewitz norr om Berlin. Där hälsade vi på familj (till grannarna), tittade på hästar och tuppar, grillade och hade det allmänt härligt. Mycket bra, alltihop.

Sorgen över att jag inte lyckades ta mig till Sverige över midsommar i år är som bortblåst.

Datscha

Det blev en utflykt från storstaden trots allt, vädret höll sig hela dagen. Vi åkte till våra vänners ferienhaus, ett minihus i en stugby bara en halvtimme från stan. Semester á la DDR, något uppdaterad dock. (Ferienshauskuriosa: Det var långt ifrån alla som hade möjlighet att köpa en sån här liten sommarstuga under kommunisttiden, men det brukade hjälpa om man var tjenis med partiet på något sätt. No more questions asked, till våra vänner alltså).

Husen och trädgårdarna påminner om kolonilotter, de ligger tätt och är kompakt inredda. Vissa är ut- och tillbyggda, andra ser precis ut som när det begav sig.
Och det var så fint. Lunch i trädgården, kottar, fågelkvitter och en sjö där sonen tog sitt första dopp den här sommaren. Sus i träden och tanter som log med hela kroppen när våra småttingar närmade sig.

Hela stället andades sjuttiotal och wie damals, som förr i tiden, och vi pratade om hur det var då. När det bara fanns tre smaker på yoghurten att välja mellan, alla producerade av samma företag och alla utan riktiga fruktbitar i. DDR-vardagsliv. 

Vi fick lära oss reglerna för stugbyn – inte leka på lekplatsen mellan 13 och 15 för då vill alla tanter och farbröder sova middag, parkera bilen med nosen utåt ifall skogen börjar brinna, hög musik förbjuden. Viktiga saker. För ordningen och för lugnet. Och som en farbror sa: Om någon struntar i reglerna kommer snart alla att göra det.  Det går ju inte.

Härligt var det hur som helst. Och spännande att vara på ett ställe där tiden tycks ha stått still.

Ulrichshusen, Ulrichshusen, Ulrichshusen

Nu har jag varit ute och flängt igen. Först på slott, berättar mer snart, och sedan till Sverige för att gå på dop och diverse trettioårskalas. Trevligt trevligt.

Ok. Slottet. Ulrichshusen!

Mina vänner, jag har haft den absolut bästa semestern i hela mitt liv. Tänk er, ett fantastiskt slott vid en vacker sjö, vallmo, gröna ängar och bästa mannen som ressällskap. Vi har sovit (aaah), ätit, vinat, joggat, guppat i en båt i en näckrosdamm, hängt med lokalbefolkningen, legat på en äng och läst tidningar, cyklat, pratat ostört i timmar.  Så ofantligt välbehövligt och så enormt underbart. 

Ulrichshusen ligger i Mecklenburg-Vorpommern och är ett gammalt slott som under årens lopp brunnit, pantsatts, vittrat sönder och sedan byggts upp igen. Det ägs av en trevlig herre vid namn Helmuth Von Maltzahn (vi vet att han är trevlig, han var där. Höll på att ordna med sin dotters bröllop. En liten fyradagarsfest, 350 gäster. Piece of cake). Numera är slottet ett hotell och jag kan varmt rekommendera det som ett retreat för uttröttade småbarnsföräldrar. En saga var det.

Jag ser slutet...

...på tokjobbandet. Jag vet att jag är en aning tjatig nu, men den senaste tiden har verkligen bara handlat om jobb. Roliga projekt, absolut (jag länkar till dem så fort jag har något att visa upp) men man blir ju så trött. Gosh. Mitt huvud. Vill vila. Nu.

Och tänk, det är precis vad jag ska få göra. I morgon åker jag och R på vår första getaway sedan sonen föddes. Vi ska till ett slott. Vid en sjö.

Cykla. Ro eka. Äta. Sova. Länge.

Schloss Ulrichshusen heter stället vi ska till, återkommer med rapport när vi är tillbaka.

Foto: Kliem.