Bajskrig

Att det är mycket hundbajs i den här stan har jag nämnt förut, men att det pågår ett litet krig mellan de som tycker att bajset ska plockas upp och de som inte tycker det har jag nog inte berättat om.

Såhär är det. Hundbajset ska enligt reglerna plockas upp och den hundägare som vägrar riskerar en böter på 35 euro. Fast risken att åka fast är väl inte så jättestor och av döma på antalet korvar på trottoarerna är plockarna uppenbarligen i minoritet.

Dessutom är berlinare ett protesterande folk och dyker det upp en regel de inte gillar så säger de ifrån. Plockabajsregeln är definitivt impopulär och att lämna kvar skiten på marken har därför blivit en symbolisk handling mot de dumma regelmakarna. Ett statement, och ett ganska tydligt sånt också.

Det senaste inlägget i debatten hittade jag på gatan utanför vår port häromdagen. Ganska äckligt, men lite gulligt också. På flaggan står det "jag betalar ju ändå hundskatt".

Potsdam, till slut

Äntligen har jag varit i Potsdam! Den berlinska dagsutflykten nummer ett, om man ska fråga turistböckerna. Det tog ett år - att åka bil en timme för att titta på preussiska slott har inte känts så jättelockande när funnits så mycket annat att ägna sig åt i själva Berlin - men nu passade en bilutflykt bra. Inte minst för att bilåkande betyder sovande bebis och sovande bebis betyder sovande mamma. Gött.

Först och främst är Potsdam en väldigt lugn stad. Gatorna är tysta, det enda som hörs är ett stillsamt sorl från uteserveringarna. Stillsamt är det nog för att det mest är turister som sitter vid borden, och för att de flesta turister i Potsdam är 50+ och har en cykelhjälm på stolen bredvid. Friluftsälskande-shoppa hantverk-beskåda vackra trädgårdar-turister är sällan av den högljudda sorten, har jag märkt.

Det man tittar på i Potsdam är framför allt slottet Sanssouci och den enorma parken runtomkring. Sanssouci byggdes under den preussiska kejsaren Fredrik den stores tid vid makten. Tanken var att det skulle vara hans "här är jag mig själv och skiter i allt-ställe" (sans souci betyder utan bekymmer på franska). Slottet är, surprise surprise, gigantiskt och väldigt 1700-taligt. Parken är sagolikt vacker och för en nybliven mamma som inte sovit mer än ett par timmar i stöten de senaste veckorna var den helt perfekt. Lite grönt, lite blommor och en stor filt på gräset funkar fint för att tanka energi.

Och som en alldeles perfekt liten prick ovan vårt familjeutflykts-i så hittade vi en supersöt liten kaffebutik. Espressionisten (väldigt fyndigt) hette den och var alldeles nyöppnad. Ägaren, som vid sidan av sitt baristajobb också var kulturjournalist, hade ganska nyss varit i Sverige och interjvuat Björn Ulveus. Det ni. Han blev så glad över att vi ville veta mer om hans kaffe (tror inte att han hade haft så många kunder ännu) att han bjöd oss på den godaste espresso jag någonsin smakat. Den gjorde också underverk mot sömnbristen.

Så, Potsdam alltså. Vackert, lugnt och gott kaffe. Och ett sjukt stort slott. Perfekt utflykt för en zombie.

Berlin goes thai

Det kryllar av thairestauranger i Berlin. Minst två i varje kvarter, vi har tre i vårt. Det är sällan dyrare än 6 euro för en huvudrätt och många har hemkörningsservice. Så mycket thai blir det. Och farligt många mangoglassis.

Igår var jag på en av de bästa thaiställena i Friedrichshain - Lemongrass på Simon-Dach-Strasse. Här känns allt lite mer classy trots att maten inte kostar mycket mer än på de sunkigare kvartersthaiarna. Mineralvattnet serveras i vinglas med en limeskiva på kanten, maten är vackert upplagd och förstås fantastiskt fräsch och god. Dessutom är serveringspersonalen skönt ärlig. I går fick vi till exempel veta att det inte var någon bra idé att beställa nudlar, eftersom kocken (servitörens moster) som gjorde de bästa nudlarna var på semester. Där ser man!

Det enda restaurangen har emot sig är de ilsket gröna lamporna som lyser upp uteserveringen på kvällarna. Alla ser sjösjuka ut och grönt är knappast någon höjdare för myskänslan. Fast det tänker man bara på medan maten lagas, så fort första tuggan är instoppad är kräkljuset glömt.

När jag tröttnat på thaimaten planerar jag att hitta stans bästa flammkuchen, Tysklands svar på pizza. Det blir spännande (jag är ganska lättroad nuförtiden).

Praktiskt med naket

Sakta men säkert tar vi oss ut i världen igen, min lilla familj och jag. Igår var vi vid Strandbad Rahnsdorf vid Müggelsee, ett av många badställen kring Berlin. Rahnsdorf är lite lagom sunkigt med skitande änder, långgrunt, grumligt vatten och horder med öldrickande fjortonåringar. Men sandstrand finns det och en restaurang med solstolar och grillade majskolvar. Inte dumt.
Alldeles bredvid ligger dessutom ett FKK-tillhåll (Freie Körperliche Kultur, alltså en nudiststrand) så om man känner för att lufta stjärten går det alldeles utmärkt.

Men, svenskar som vi är, valde vi ändå textilstranden. Det är ju det där med nakenheten... Vi håller ju fortfarande på att vänja oss vid att vara au naturel bland främlingar (av det motsatta könet) i bastun och var inte redo för att lägga oss spritt språngande på en strand. Jag skriver var för efter några timmars strandliv med en liten bebis insåg åtminstone jag hur bra det hade varit att vara helt naken. Spydukarna var genomvåta, min klänning totalt nedbajsad (efter ett dramatiskt blöjbyte) och inget ombyte hade jag med mig. Det var bara att tvätta rent så gott det gick i sjövattnet och sen dra på sig de blöta kläderna igen.
Hm. Jag visste väl att tyskarna hade en praktisk baktanke med nakenheten.

Åh just det, tips på andra strandbad kring Berlin finns på den här sidan.
Mitt favoritställe är Freibad Wendenschloss. Där är vattnet fräscht och så finns det tjusiga solstolar i femtiotalsstil. Fast man får inte vara naken.

F'hain über alles 2

Just nu ligger jag lågt med upptäcktsfärder i Berlin. Att ta sig utanför dörren med en alldeles ny liten bebis är äventyr nog. Men jag måste ändå säga det, hur underbart det än är att bara vara hemma och snusa på en mjuk babykind så är jag ändå glad över att vi bor där vi bor. Det räcker med att gå tio meter från porten för att äta en fantastisk pastalunch, hitta lite ny gatukonst eller köpa en strut med italiensk glass. Dessutom har det öppnat ett delikatessvaruhus i närheten - not so bad för den som inte fått äta mögelost eller salami på nio månader... Friedrichshain alltså, vilket ställe. Här kommer vi att ha det fint ett bra tag framöver. Alla tre.

En ny berlinare

Nu har jag gjort något häftigt. Jag har satt en ny berlinare till världen. 4 kg tung, 53 cm lång och med tysk brytning redan från början. Nåväl, kanske inte riktigt. Men han har sch och ch-ljuden på plats i alla fall, det hörs när det är dags att byta blöja eller när han är hungrig.

Att vänta och föda barn i Tyskland har varit en väldigt bra upplevelse. Sällan har jag känt mig så väl omhändertagen! Noggrant är bara förnamnet och ingenting har lämnats åt slumpen. Mödravården här ser lite annorlunda ut - du går till exempel både hos en barnmorska och en läkare under graviditeten och när barnet väl är fött gör barnmorskan hembesök varje dag i tio dagar efter förlossningen. Det är faktiskt en grymt skön service - man har ju rätt många frågor såhär i i början.

På sjukhuset var alla hur trevliga som helst. Läkaren var, som så många andra, en sverigeälskare och blev så lycklig över att vi var från Stockholm att jag trodde att han i ren iver skulle sticka in nålarna på fel ställe. Och jag, duktiga jag, pratade till och med lite tyska då och då trots värkarna. Hurra!

Så nu sitter jag här med en liten pojke sovandes i knät och funderar på om jag också ska bli en sån där lattemamma som tillbringar sina dagar på kaféerna kring Kollwitzplatz. Kanske lite, det är ju ändå en rätt trevlig syssla, men jag kommer definitivt att fortsätta upptäcka, njuta av, reflektera över och skriva om livet här i Berlin. Med och utan barnvagn.

Och nej, han ska inte heta Horst.

Bokbytardags

Är inte det här en trevlig grej? Ett bokträd där vem som helst kan hämta en bok, helt gratis. Böckerna kommer från andra förbipasserande som lämnat sina utlästa där. Det här ska jag stödja!

Bokträdet ligger i korsningen Kollwitzstrasse/Sredzkistrasse i Prenzlauer Berg. Bara att gå dit och hämta sin sommarläsning.

Rapport från en sverigeknarkare

Schweden für Jeden - Sverige för alla. Så hette svenska ambassadens sverigefest som jag var på i går. Den var väl egentligen till för tyskarna, för att de ska bli varse vårt ordförandeskap i EU, men eftersom det här blir den andra sommaren utan mammas färskpotatis, djurgårdenpromenader och dopp i Mälaren för mig så dras jag till alla svenska happenings här som en bananfluga till fruktskålen.

Så, i går stillade jag alltså mitt Sverigebegär med att gissa antal Ahlgrens bilar i en burk och gå tipsrunda med frågor om norrsken och hur många öar Stocholms skärgård består av (runt 30 000). Efter ett tag upptäckte jag och mina vänner att flera tyskar gick bakom oss och sneglade på våra svar, som förmodligen var ganska mycket mer rätt än deras. Dålig stil. Å andra sidan skulle det kännas lite konstigt att vinna en Scandicweekend i Stockholm...

Helt plötsligt började fyra kvinnor att kula. Det kan vara ganska läskigt om man inte är förberedd och en liten flicka utklädd till Pippi Långstrump höll för öronen. Det roliga var att den tyska tv-kanalen RBB (Rundfunk Berlin-Brandenburg) sände direkt och skulle göra en intervju med flickebarnet under själva kulningen. Det gick nog sådär.

Hur som haver, mitt begär blev stillat för en stund. Jag fick min sverigefix. Nu klarar jag mig i några veckor till.

Berlinpromenader

En fin sak med att promenera här i Berlin är att även om du går precis samma sträcka som du brukar, så är sannolikheten stor att den har förändrats sen sist. Inte nog med att det hela tiden dyker upp nya affärer, kaféer, vägar och hus - Berlin bjuder också på massor av gatukonst. Som förstås målas över, byts ut, kommer till. Kreativiteten visar sig verkligen överallt här och det är en lyx att bli så inspirerad av att ta en enkel promenad.

I dag upptäckte jag att min favoritvägg här i Friedrichshain fått en ny målning (det är tjejen som är ny). Kolla in!


Väggen ligger på Niederbarnimstrasse, ungefär vid restaurangen Intimes Kafé.

Frilansarparadiset

Nu vet jag var alla andra frilansare i Berlin sitter och jobbar om dagarna. På Café Sankt Oberholz i Mitte. Fritt internet och bord i skrivbordshöjd gör stället till ett paradis för oss yucies (du vet, young urban creative international). Jag räknade till två personer som inte hade en laptop uppfälld framför sig när jag var där i går. Och nästan allas datorer var vita med ett äpple framtill.

Jag säger då det, vi frilansare må vara fria som fåglar – men även vi bildar flockar (och flyger ganska ofta åt samma håll).

Små svenskarna, små svenskarna är lustiga....

Jag vet, jag är en så typisk utlandssvensk. Midsommarfest på Svenska kyrkan med sill och potatis, svenska flaggor och små grodorna. Det är lite fånigt hur svenskheten inom en liksom växer under dagar som den här men jag måste ändå medge det - sillen har aldrig smakat så gott som i dag.

Glad midsommar!

Underbart knäppt och helt normalt

Det är ju inte så att jag blir förvånad längre av alla knasiga grejer man kan ägna sig åt här. Transvestitbingokvällar, märkliga gatufestivaler och pretentiösa högläsningar av lokala poeter pågår hela tiden i Berlin. Och att, som jag gjorde i går, gå på nachtflohmarkt (nattloppis) och nästan bli påsåld ett par trasiga simfötter av en man i glitterklänning är helt normalt.

Mest var det skräp som såldes på loppisen, men vad gör det när partystämningen är på topp? Folk köpte glatt urtvättade t-shirtar och batiktyger från sjuttiotalet, med en öl handen och några till i magen kan nästan vad som helst få potential. Och som en liten bonus kunde den som ville få prata ut med en Dr. Hartz som satt längst in i lokalen och såg pålitlig ut. Som en Dr. Phil stöpt i berlinform och utan tv-kameror ungefär.

Party, psykologhjälp och loppis i ett. Inte konstigt alls.

Nattloppisen anordnas av den legendariska Kreuzbergklubben SO36.

Ettårsjubileum

Tiden går så fort att jag helt glömt bort att fira att jag varit en berlinbo i över ett år nu! Det är svårt att förstå att jag för bara 13 månader sedan levde mitt gamla i liv i Stockholm. Med producentjobb, mojokaffe, Friskis och Svettis och "nästa: Alvik". Det känns så otroligt långt borta.

I dag är min vardag betydligt lugnare med mycket mer ensamtid och sköna kafédagar – men faktiskt också med betydligt större utmaningar.
Som "nytysk" måste jag hela tiden skärpa mig för att lära mig språket, som "ny i stan" gäller det att vara social och framåt för att hitta nya vänner. Som frilansare måste jag vara diciplinerad och strukturerad. Annars blir det inga pengar.

Många har sagt att jag är så modig som lämnade allt i Stockholm. Jag vet inte, för mig kändes flytten så självklar att jag aldrig tänkte på om det var modigt eller inte. Jag var så säker på att det här var rätt, att det var det här jag behövde och ville. Och även om det funnits dagar när allt känts motigt, när tyskan gått segt och ytterligare en tidning tackat nej till mina artikelförslag, så har jag aldrig ångrat mig.

Så nu ska jag fira min nya lugna vardag i min nya lugna hemstad. Det får nog bli med en "eiskaffee" (kaffe med glass i) på ett av favoritkaféerna, Coffein Centrale på Mainzer strasse. Snubben som har stället rostar kaffet själv - det är grymt gott!

Tyska myndigheter och engelskan

Det går ju väldigt bra att bara kunna engelska här. I alla fall när det handlar om att röra sig på stan, beställa mat, fråga efter vägen osv. Det är först i kontakten med tyska myndigheter som det kan bli trubbel. Människorna som jobbar där kan nämligen ingen engelska, åtminstone inte här i de östra delarna. Här kan de ryska.

Det här har jag och mina svenska vänner fått erfara varje gång det är dags att lämna in ett personbevis. Svenska skatteverket skriver ju gärna ut personbevis på engelska i stället för på svenska, men det hjälper inte. Det kunde lika gärna vara skrivet med hieroglyfer och måste först översättas innan myndighetstanterna ens tittar på pappret. Av en auktoriserad översättare som kostar pengar. Hmpf.

Så, ett tips. Hitta en bra och billig översättare om du ska bo här. Det kommer du behöva.

Killen med grönt hår i hörnet

Kommer ni ihåg att jag i mitt allra första blogginlägg berättade om en grönhårig punkare som alltid står i hörnet till vårt hus och röker? Jag har ju flera gånger hävdat att han säkert inte alls är så farlig som han ser ut, men jag har ändå inte riktigt vågat börja prata med honom. Mest för att jag varit rädd för att han ska tycka att jag är en sån där svensk som kommer hit för att Berlin är så HIPPT och för att det är så RÄTT att bo här. En sån som i längden driver upp priserna i stadsdelen för att alla mäklare, restaurangägare och butiksinnehavare förstår att det funkar att ta mer betalt, skandinaverna köper ändå.

Men, häromdagen tog jag ändå tjuren vid hornen och gick fram och bytte några ord med honom. Det var såklart precis som jag trodde, han var trevlig och inte alls arg! Inte på just mig i alla fall. Jag skäms över att det tog ett år, men från och med i dag hälsar vi på varandra.
Så mötas yuciesarna (Young Urban Creative International - det finns horder av oss här) och Friedrichshains punkare... Halleluja.

Jag gjorde det!

En ny milstolpe i mitt tyska liv har nåtts. Jag har tittat på en dubbad film från början till slut! Kanske inte låter som något att fira – dubbning är ju ändå ett brott mot filmkonsten – men sen jag förlikade mig med att tyskarna inte kommer sluta förstöra filmer och tv-serier bara för att jag (och måååååååånga med mig) tycker att det är dags så har jag utmanat mig själv i att titta mer på tv. Och nu har jag alltså lyckats se EN HEL FILM med pålagda röster och till och med ryckts med lite grann. Jag är stolt över mig själv, jag integrerar mig!

Ps. Filmen var Pleasantville, och den var inte ens särskilt bra! Wohoo!

Det ska vara naket

Tyskar älskar att vara nakna. Det måste vara så för nu när solen värmer dyker rumporna, tuttarna och de hängande snorrarna upp hela tiden. Buskarna i Berlins strövområden är inte längre bara gröna, om man säger så. Nudisthörn finns i nästan varje större park, och likadant är på stränderna.

För att inte tala om hur naket det är på badhusen. Till att börja med får ofta damerna och herrarna dela omklädningsrum och bara det kan ju kännas ovant. Vänj dig snabbt är mitt råd, åtminstone om du tänker bada bastu. Här bastar män och kvinnor tillsammans och badkläder är strängt förbjudet. Några gånger har jag testat att ha bikinin kvar, men det blev skäll inom två röda. Den officiella förklaringen till förbudet är att det är mer ohygieniskt att sitta med en bikinitrosa mot bänken än en bar rumpa (?). Att ha handduken med sig in i bastun är okej, men räkna med några sura blickar om du har den svept omkring dig. Den ska bara sittas på och inget annat. Det verkar faktiskt som att du anses vara otrevlig om du vägrar att vara spritt språngande i bastun. Det är liksom inte kamratligt att skyla sig när alla andra ligger på rygg med benen isär och kliar sig i ljumskarna. Eller nåt.

Varje gång jag diskuterat det här fenomenet med en tysk har jag fått höra hur konstigt det är att jag, som är svensk, reagerar över nakenheten. Han eller hon har alltid tyckt att jag borde vara hur bekväm som helst när det gäller att klä av mig inför andra. Herregud, vi svenskar som är så sexuellt frisläppta och badar bastu hur mycket som helst! Någon har till och med sagt "men det är ju ni som lärt oss att var nakna i bastun!". Haha, vilket missförstånd.

Om det är bra eller dåligt med nakenheten här i Tyskland har jag inte bestämt mig för, men det är ganska roligt att fundera på varför det blivit såhär. Någonstans hörde jag att det mest är i östra Tyskland som folk klär av sig helt ohämmat och att det har en historiskt förklaring. För de tyskar som bodde i jättefängelset DDR blev att vara naken en symbol för friheten. Har ingen aning om om det stämmer.

Nu har några bekanta till oss frågat om vi inte ska åka till ett riktigt bastubadarställe ihop. No way säger jag. Jag har precis vant mig vid att vara helt näck bland främmande karlar. Jag behöver bo här betydligt längre än ett år för att fixa att vara naken med folk jag känner halvbra. Där går gränsen. Jag är ju ändå svensk.

Om att lära sig tyska

Det här med att plugga tyska är ju inte helt lätt, det vet alla som någonsin gett sig på grammatiken. Men för mig ligger inte den största utmaningen i fatta skillnaden mellan dativ och ackusativ eller att pricka rätt på der die das utan i att hitta tyskar som orkar prata med mig. På tyska alltså. Det måste ju ändå ses som någon slags barmhärtighetsgärning att diskutera veckan som gått med någon som säger ungefär en mening i minuten och som saknar ord för det mesta.

Samtidigt är det ju allmänt känt att det bästa sättet att lära sig ett språk på är att prata det. Det man säger kan vara hur fel, långsamt och obegripligt som helst så länge man hela tiden försöker. Med det här i åtanke har jag utarbetat en strategi och det är att jag lär känna mina nya, tyska vänner på engelska, för att sen övergå till att prata tyska med dem. Min tanke är att om de väljer att fortsätta vara vän med mig så tycker de förhoppningsvis så mycket om mig att de efter ett tag står ut med att jag pratar på min knackiga tyska. Det kan man ju knappast begära av någon som inte känner en alls. Än så länge har det funkat sådär, kompisarna glömmer ofta bort sig och går över till engeska ändå, men jag tror ändå på min metod och har inte gett upp.

En bra grej är att jag blivit indragen i en liten grupp med utlänningar som träffas några gånger i månaden för att dricka öl och prata tyska med varandra. Det skulle kunna bli otroligt stelt och långsamt eftersom de flesta av oss är rätt dåliga, men det är hysteriskt roligt. Alla säger fel hej vilt utan hämningar och det är liksom skitsamma vad vi pratar om. Det viktigaste är att vi förstår varandra och när vi äntligen gör det blir vi så glada att vi på en gång måste beställa en runda öl till, och så där fortsätter det. De där mötena gör alltid att jag känner mig extremt puckad, men väldigt glad.

Sen är det förstås självpeppning som gäller. Jag brukar intala mig att jag är väldigt språkbegåvad och pratar nästan perfekt tyska. Det funkar faktiskt. Och hallå liksom, så dålig är jag inte. Jag förstår numera nästan allt som sägs och jag pratar ju, även om det går långsamt.

Söndagsloppis

Idag är det söndag och söndag i Berlin betyder loppis. Det finns massor av välja bland och vilken du ska gå till beror helt på vad du är upplagd för. Vill du vara garanterad snygga retrogrejer är det Arkonaplatz i Mitte du i första hand ska satsa på. Sakerna där kan kosta lite mer men marknaden är en av de bästa i Berlin och det finns en stor risk att du kommer hem med en ny älsklingspinal.

Gillar du att rota runt bland skräp för att kanske, kanske hitta en juvel för en spottstyver så ska du åka till Boxhagener Platz i Friedrichshain. Här samsas trasiga stereoanläggningar med kräkfula handväskor i plast, men rätt vad det är upptäcker du bordet, halsbandet eller broschen du letat efter hela ditt liv. Typ. En skön loppisutmaning är det i alla fall.

Är du mer ute efter folkfest ska du definitivt åka till Mauer Park, också den i Mitte och väldigt nära Arkonaplatz. Den här loppisen är stor, proppad med människor och utbudet består av rätt mycket nya tackysaker; T-shirtar med paintbruschade vargar i månsken till exempel. För den som ändå lyckas peppa sig genom folkmassan väntar en stor belöning - en supermysig biergarten med livemusik. För en sådan är i alla fall jag beredd att stångas med både turister och gigantiska romska klänningar (som hänger där varje vecka i hopp om att någon ska slå till. Verkar gå sådär) i någon timme.

Så kom hit, boka hemresan till måndagen i stället och upplev berlinarnas söndagsnöje. Det är kul!

Hej nittiotal!

En del påstår att Berlin i dag är som New York på åttiotalet. Så kan det säkert vara, jag vet inte. Jag var i New York en gång på åttiotalet, men eftersom jag bara var sex år gammal så kommer jag mest ihåg att man kunde köpa tjocka pizzor där.

Jag skulle i stället vilja påstå att Berlin, på åtminstone några sätt, är lite som Sverige i slutet av nittiotalet. Till exempel, ta det här med solarium. Varje kvarter har minst två och på ett inte långt i från där jag bor kan den som solar varje dag köpa ett väldigt fördelaktigt månadskort. Hallo! Varje dag! Har tyskarna missat det här med cancer och rynkig hud? Nåväl. Här verkar det solas hej vilt i alla fall. Man måste väl vara lite tanned till hockeyfrillan eller nåt.

Sen har vi alla klädbutiker med ett tio år försenat mode. Det finns mycket för dig som gillar att shoppa trendigt här, men tror mig, det är inte i galleriorna du ska gå. Gör du det kommer du snart se ut som den där tjejen eller killen som försökte men aldrig riktigt hade känslan. Tror till och med att man kan hitta blusar med axelvaddar ganska lätt här, utan att det på något sätt lyckas bli ballt och retro.

Internetkaféerna! Alltså ställen som, till skillnad från de kaféer som bjuder på gratis uppkoppling om man har med sig sin egen dator, lägger betoningen på internet. Med datorer uppställda i rader och lysrör i taken. Möjligen kan man köpa en automatkaffe och en Twix också.

Vad mer? Jo, förstås, de dyra mobilabonnemangen. Kommer du ihåg när det kostade tre kronor att ringa ett samtal på dagtid i Sverige? Välkommen till Tyskland. Här känns det fortfarande lite lyxigt att kosta på sig en pratstund på mobilen. Och ett sms för två kronor är inget konstigt. Huh.

Så, Berlin, eller kanske hela Tyskland, är helt enkelt lite efter när det gäller några småsaker. Men ingen kan ju vara bäst på allt.