Tog bara fem år

Jag är nog rätt seg i huvudet. Det är nämligen först nu, sedan något halvår tillbaka, som jag börjat säga "rätt" hälsningsfras till bekanta jag säger hej, eller hej då, till.

Typ:
Morgen! När det är morgon.
Schönen Abend! När det börjar kvällas.
Schönen Feierabend! När det är slutjobbat för dagen.
Tag! Hej när det är dag. 

Det borde ju verkligen inte ha varit så jäkla svårt att vänja sig vid, kan man tycka. Men när jag gått i mina egna tankar och liksom överrumplats av ett ansikte jag känt igen så har det inte varit min tyska hjärna som kopplats på först. Istället har jag hälsat genom att säga något slags mesigt

Heeaaj (mix av hej och hi?).

Men nu så. Nu är tyskhjärnan online die ganze zeit. Hela jävla tiden. 

Snart pratar jag svenska som drottningen själv. 

Känner att jag måste skriva lite mer om Sie eller du

Alltså. Bara för att förklara för alla er som inte pratar tyska. Sie, ni, ska alltså användas när man inte känner den man pratar med, och särskilt om personen är äldre än en själv och hen siar dig. Det ska också användas i de flesta jobbsammanhang, åtminstone till en början.

Du säger man till sin familj, barn, sina vänner och om personen man pratar med verkar vara i samma ålder. Och ganska ofta om det är ett "privat" sammanhang. Till exempel, när jag köper en kaffe på något hippt kafé här i Friedrichshain säger den jag köper kaffet av nästan alltid du till mig. Likaså i klädbutikerna. Om jag däremot går på ett old school bageri blir jag definitivt siad.  På ekomarknaden duas det ganska ofta. Konstigt nog. De andra kitaföräldrarna duar varandra, även om vi inte känner varandra. Även i lekparken säger alla du till varandra.

Visst kan man alltid fråga vad som gäller om man är osäker, men så vitt jag förstår det är det ett stort NO NO om personen är
1. äldre än jag
2. någon slags chef till mig

Att fråga kan nämligen uppfattas som att man föreslår att det ska börja duas. Vilket är ungefär som att säga "jag vill gärna ha ett mer avslappnat förhållande till dig". Vilket personen man vill dua kanske inte alls har lust med av olika anledningar. Och är det någon som står högre i hierarkin än du, på grund av ålder eller karriär, är det inte du som bestämmer när ni ska börja bli tjenis med varandra. Oh no.

Att hålla en distans till personer kan vara rätt praktiskt ibland och, mycket viktigt, att sia är att visa respekt för personen man pratar med. Till exempel skulle mina barns förskolelärare kunna känna sig nedvärderade av mig om jag säger du till dem – som att jag pratade med dem som om de vore barn.

De flesta säger till mig att det alltid är säkrast att sia. Att det liksom inte kan bli fel. Men det kan det! Nuförtiden finns det så många sammanhang där det självklart ska duas, och om man säger Sie där kan man uppfattas som konstigt stel och avståndstagande. Tycker jag mig känna i alla fall, någon annan som också uppfattat det så? Det kan också bara vara min svenskdemoner som spökar.

Kuriosa: Tyska skolbarn ska Sia sina lärare, men blir duade tillbaka. Tills de fyller sexton år, då är det dags för lärare att börja sia kidsen. För så gör vuxna sinsemellan. Men trots att det här är en så solklar regel så har min kompis tolvåriga son berättat att han ofta är osäker på han ska sia eller dua sina lärare. Så det finns säkert undantag som gör det skitsvårt även där.

Jag blir verkligen helt matt av det här. Men säkrast är alltså att ändå att sia om man är osäker. Eller, vänta. Ändrar mig. Säkrast är att börja med att berätta att man är svensk och ursäkta sig för den dåliga kollen på Sie eller du, och ta det därifrån. Om man är nu är svensk, alltså.

Obs! Rätta mig hemskt, hemskt gärna om jag missuppfattat något. Det skulle inte förvåna mig om jag har det, nämligen.

Förvirringen

Jag blir inte klok på om jag ska säga Sie eller du till barnens kitafröknar. Det mest korrekta är väl Sie antar jag, men det blir himla konstigt eftersom jag pratar om dem med förnamn. Även när de står bredvid (barnen känner dem ju bara vid förnamn, och jag med för den delen). Och inte kan jag använda mig av tricket att lyssna på vad de kallar mig heller eftersom det verkar som att alla inblandade liksom undviker meningar där man måste bestämma sig för om man ska sia eller dua. 

Visst, jag skulle ju förstås kunna fråga. Det är en bra idé. Fast det finns en anledning till att jag inte gjort det. Jag tror nämligen att många av dem gärna vill sia för att hålla distansen och då måste de stå och förklara det, alternativt bli du med nån de inte alls vill bli du med. Det vore i och för sig kanske inte hela världen? Eller? Vad vet jag! 

Man kan ju tycka att jag efter fem år i det här landet borde fått en bättre känsla för siandet. Icke.

Mvh,
förvirrad invandrare

Mina bästa hej på tyska

1. Mahlzeit! Så jäkla skönt och direkt att ropa "måltid!" till någon förbipasserande. Lite "skit i snacket – NU GÅR VI OCH ÄTER VI OK?"

2. Moin! Ett fint ord. Ligger skönt i munnen. Mååååin.

3. Servus! Tänker lederhosen. Tänker alptoppar. Tänker ölkannor. Blir på glatt humör.

Fast här i Berlin säger folk mest Hallo! eller Hi! till varandra. Inte så spännande. Min kollega hävdar att fler och fler säger Hey! också. Helt amerikanskt.

Det kostar på

Jag kan inte jämföra med Sverige längre. Eller, kan kan jag ju – och särskilt när det gäller de stora dragen – men när det gäller vardagsgrejer som regler för den svenska föräldraförsäkringen* och hur källsorteringen går till kan jag ju egentligen bara jämföra med hur det var i Sverige för fem år sedan. Ja, om jag inte gör research förstås, men orka googla källsortering i Sverige mitt under ett samtal i lekparken bara för att kunna dra till med lite kuriosa om hur svenskarna tar hand om sina sopor. Så intressant är det inte.

Alltså. Det måste ju ha hänt massor i Sverige på fem år! Stort som litet.

Även om jag läser svenska tidningar (och skriver delar av dem) missar jag såklart grejer. Sånt det inte skrivs så mycket om. Som mina vänner inte pratar om. Småsaker, vardagsdetaljer.  Jag har helt enkelt sämre koll nu. Och det är väl ganska naturligt och ingen biggie om det inte vore så att jag inte har koll på stora delar av det tyska samhället också. För att jag precis lärt mig språket och för att det är så enormt mycket att lära sig när man byter land. Om precis allt.

Och det här – att inte kunna varken mitt hemland eller mitt nya land gör mig ledsen. Och förvirrad. Lite rotlös.

Att minst en gång varje dag känna mig dum och tafatt när det gäller sånt jag var en jävel på i Sverige, det är skitjobbigt. Att helt obehindrat och snabbt kunna läsa på om saker i min vardag är något jag saknar så det gör ont. Och jag avskyr, verkligen avskyr, att inte känna mig självständig, redig, myndig.

Och jag vet, det tar tid. Bara att kämpa på etc. Men ändå.

Det har varit mycket win i den här sagan. Massor till och med. Men att byta värld kostar på också.

* Hade sådan jäkla koll på den när jag bodde i Sverige! Alltså även innan jag fick barn. Älskar att lära mig sånt där. Lite sjukt kanske.

Och ett PS också: Apropå att jag har bott här ett tag så kändes det rätt nesligt att inte få rösta igår. I alla fall betydligt mer nesligt än första gången jag var med om ett val här. Då var jag fortfarande en gäst i det här landet. Ute på ett litet äventyr bara. Shit, vad länge sedan det känns.

Dagen tips: Berlinbiten.se

Men hejje! Jag vet, jag är hopplöst obloggig just nu. Jag vill, men har helt enkelt inte tid. Jobben hopar sig och sånt.

Men, tills vidare tänkte jag tipsa om en annan sida som är så himla bra. Nu är ju jag förstås inte helt opartisk här, jag har varit med och skapat den, men ändå. Den heter Berlinbiten.se och där finns, förutom ett gäng finfina Berlinbloggare (jag bloggar också där, men har hittills mest dubbelpostat inlägg härifrån, så kanske inte så jättespännande med just min blogg där för er som brukar läsa den här. Planerar att ändra på det, men tiden... TIDEN!), massor av praktisk info för dig som är på väg att flytta hit, eller kanske precis kommit. Tips på hur man kan göra för att få fatt i en lägenhet, skriva in sig, plugga tyska och hitta dagisplats. Bland annat.

Bra va? Så att ni slipper ta reda på prick allt själva! Vi som gjort sidan vet nämligen vilken ofantligt tålamodsprövande och energiutsugande process det kan vara. Och särskilt om man inte kan språket så bra.

Berlinbiten.se alltså. Klicketiklicka er dit nu!

Utlänning

Ibland tänker jag att HERREGUD VAD ENKELT ALLT SKULLE VARA om vi bodde i Sverige. Vad mycket energi jag skulle kunna spara bara genom att förstå allting från början, vara kulturkompetent, språkkompetent.

Deklarationen liksom – plättlätt. Fylla i försäkringskassepapper – nema problema. Att reklamera en vara som inte fungerar – som en lek. Jag skulle aldrig klaga, intalar jag mig själv. Skulle bara vara så tacksam över att allt gick att göra på SVENSKA. Som jag kan så himla bra.

Istället krävs nu, i min tyska vardag
 - en timmes avkodning så fort jag får ett brev från en myndighet (för även om min tyska är helt okej nu så behärskar jag icke byråkratityska).
 - en koncentration så djup under föräldramötet att jag skulle behöva sova en timme efteråt (en del föräldrar pratar så mycket dialekt att jag inte hänger med, eller så snabbt, eller både och).
 - tio minuter för att få till ett grammatiskt korrekt sms.

För att bara ta några exempel.

Håhåjaja. Pepp mottages tacksamt.

Alla pratar svenska

Var bjuden på tjejkväll i går. Så härligt!

Och det lyxigaste av allt: Alla pratade svenska. 

För även om jag har hittat fina tyska vänner här i Berlin som jag absolut gärna sitter och tjattrar om kärleken, barnen, livet och besluten med, så blir det aldrig samma sak att göra det på tyska som på svenska. Dels för att mitt ordförråd helt enkelt inte räcker ännu för att jag i alla lägen och i alla samtalsämnen ska kunna säga det jag skulle ha sagt på svenska, och dels för att det fortfarande är ganska ansträngande att prata tyska. Det flyter ju på, det gör det ju, men hjärnan snurrar liksom några extra varv hela tiden och det tar på krafterna.

Och shit vad vi pratade i går. Helt oavbrutet och om allt.
Jag trodde att klockan var midnatt ungefär när jag första gången under kvällen kollade tiden.
Den var halv två.

Vid tre kom jag i säng, mina vänner. TRE PÅ MORGONEN. Som R sa, det har inte hänt sedan 2004.

Nåväl, det är inte sant.
Men ni fattar.

Mvh,
Småbarnsmorsan

Tyskan och jag

Jag läste den här artikeln i dag. Den handlar om att svenskar lär sig allt färre främmande språk och i synnerhet tyska. Och det trots att Tyskland är Sveriges viktigaste handelspartner och språket Europas största. Nästan ingen väljer tyska i skolan längre och Tyskland är sannerligen inget coolt land i kidsens ögon.

Det är, precis som författaren skriver, synd. Inte bara för att Tyskland är så mycket, mycket, mycket mer än bratwurst, sauerkraut, heidiklänningar och sjungande tyrolersnubbar med hockeyfrilla, utan också för att det är så fantastiskt roligt att kunna fler språk än modersmålet. Oavsett vilka.

Precis som för många svenskar var tyskan mest en massa vassa ch-ljud för mig innan jag kom hit. Trots att jag är språkintresserad hade jag inte haft en tanke på att läsa tyska utan valde istället franska och spanska i skolan, och sedan portugisiska på universitetet. Det känns ju en aning ironiskt nu – att det var i Tyskland jag hamnade i.
Nåväl.

Jag gick en kurs i tyska för invandrare under månad för att komma igång. Tanken var att jag skulle gå längre, men eftersom jag samtidigt drog igång mitt frilansande härifrån var det svårt att få tiden att räcka till. Jag fick bli självlärd. Tysk grammatik på egen hand... Joråsatte.

De första två åren var ganska jobbiga. Jag förstod hela tiden mer men det var ansträngande att prata. Jag blev helt slut av att ständigt gå runt och förbereda meningar i huvudet och det var frusterande att inte kunna vara mig själv när vi umgicks med våra tyska kompisar. Jag, som är rätt bubblig av mig och gillar att komma med snärtiga repliker och berätta saker, var plötsligt en tyst och lite blyg typ.
Men värst av allt var att känna mig så hjälplös.

Jag avskydde att inte kunna ringa kundtjänst när internet krånglade, att inte förstå vad tanterna på Bürgeramt sa när jag behövde något papper för att komma vidare i mitt tyska liv och att ständigt vara beroende av min man. Jag kände mig omyndig. Korkad. Och tyvärr var jag nog lite för mycket duktig flicka för att våga prata trots att jag inte kunde språket så bra. För rädd för att säga fel, inte bli förstådd, hamna i en pinsam situation. Så himla töntigt egentligen.

Men så, poff, lossnade det. Plötsligt sket jag i om det blev rätt eller inte och kastade mig ut i meningar som jag inte hade en aning om hur jag skulle avsluta. Kanske beror det på att jag helt enkelt fick nog, kanske på att jag äntligen började känna mig mer trygg med tyskan. I samma veva ungefär började min son på dagis och när umgänget mer och mer bestod av andra dagisföräldrar, som inte kan särskilt bra engelska, gick det snabbt. Lekparken asså. Bästa språkskolan ever. (Att många här är så dåliga på engelska är tragiskt i sig. Jag skyller på dubbningen. Bland annat).

Och nu, efter fyra år här, är jag så fantastiskt glad över att jag lärt mig språket. Visst, jag stöter ofta på ord jag inte förstår och under trötta morgnar är det knappt att mina vänner eller dagispersonalen begriper vad jag vill få fram (kaffebrist = kan knappt prata på svenska, än mindre på tyska), men yay vad jag njuter av att åtminstone hjälpligt ha erövrat ett, för mig, nytt språk. Jag gjorde det, jag gav inte upp!

Numera gillar jag utmaningen i att få till grammatiken, att klara situationer jag inte fixat tidigare, att hela tiden bli bättre. Jag går igång på att lära mig nya ord, att testa dem, smaka på dem, och jag älskar att kunna ta del av allt som tyskan och Tyskland har att erbjuda. På tyska.

Jag hade lätt kunnat leva här utan att lära mig språket. Lite besvärligt, visst, men inga större problem så länge man har engelskan, ett jobb där tyskan inte behövs till vardags och vänner som kan hjälpa till i de språkligt knepiga situationerna. Men då hade jag missat den underbara känslan av att kunna uttrycka mig och vara den jag är på ett språk som inte är mitt eget.

Att ha lärt mig ytterligare ett språk, på riktigt lärt mig, gör att jag känner mig rik. Språkrik, kulturrik, upplevelserik, livsrik.
Och tyskan. Den är så himla fin. På riktigt.

Språkjobbigheter

Ibland blir jag så fruktansvärt less på att vara utlänning, språkligt handikappad och liksom inte ha med mig alla de där begreppen som är helt självklara för alla tyskar. Som blankettnamn och byråkratiska benämningar av olika slag. Det är verkligen skitjobbigt och resulterar ofta i att något som skulle ha tagit mig fem minuter att göra i Sverige tar en halv dag här, bara för att jag inte vet vad jag ska leta eller fråga efter.

Häromdagen behövde jag hitta en adress till min försäkringskassa. En särskild adress som ska användas i särskilda ärenden. Jag höll på att bli tokig, hade ingen aning om vad det där särskilda ärendet brukar kallas på tyska, och ingen myndighetsaktig sida i det här landet har engelsk översättning så någon hjälp på det sättet kunde jag inte få.

Att det här händer då och då är såklart inte hela världen, men efter tre år av att känna mig som en korkad idiot som inte får något gjort ligger de nervösa sammanbrotten inte långt borta.

Jag får trösta mig med att det hela tiden blir bättre. Och att jag ändå kommit en bra bit på väg som faktiskt pratar tyska nu. Åtminstone så länge jag inte behöver gå in på unbedenklichkeitsbescheinigungen och sånt.

Bokmässan, på tyska

Jag ska erkänna på en gång, jag har verkligen inte särskilt bra koll på tysk litteratur. Jag har någon slags vision av att jag, bannemig, ska läsa tyska böcker på tyska och resultatet av det är jag hittills bara läst hyfsat lättlästa historier. Chicklits och några noveller, typ. Är det för långt och för svårt känns det läskigt och för oavkopplande.

Men, vilken tur då för mig att årets bokmässa – som jag är på väg till nu – har tysktema! Äntligen ska jag lära mig mer om Deutschlands författarstjärnor, kanske till och med kunna briljera med lite name dropping på parmiddagarna hemma i Berlin. Flott. 

Förutom att spana in tyska böcker så ska jag bjuda på knäckebröd och berätta för allt och alla om bakboken Knäckebröd som jag skrivit tillsammans med bagaren Olof Jönsson (kommer i november, Jure förlag. Mer om det senare).
Så, råkar ni vara på bokmässan i morgon eller på fredag – kom förbi och smaka, vetja!

Ett barn. Två språk.

Min son säger att han ska anziehen. Klä på sig. Och nein han vill inte gå och lägga sig och noch mal när vi ska snurra en gång till. På dagis berättar fröken att han berättar om allt han ser på tyska nu, med svensk accent. Hemma varvar han våra svenska uttryck med tyska. Ena dagen ska vi äta, nästa essen.

Vi pratar svenska med honom. Alltid. Det bara när hans kompisar är med, som inte förstår oss, som det kan bli lite tyska också. Då, när vi öppnar munnen och säger något auf Deutsch, tittar han på oss med road blick och svarar sedan med utstuderat tyskt uttal jaaa. Och så skrattar han, som om vi inte är kloka. Vad gör vi liksom? Pratar tyska! Helt fel.

Jag tänker att det är fint att han får lära sig två språk redan från början, att det är roligt att språken kommer så huller om buller. Och så är det fascinerande hur naturligt han tycker det är att vissa pratar tyska och andra svenska med honom. Vi låter annorlunda bara. Använder olika ord. Inget konstigt med det.

Stolt

"Här har jag kämpat med både franska och spanska i skolan, och portugisiska på universitetet. Och var hamnar jag? I Tyskland, goddamit!"

Så brukar jag tänka när det känns tungt med tyskan här i Deutschland, när orden än en gång inte kommit ut som jag hade planerat att de skulle uttalas eller när jag känt mig korkad för att jag, för typ fjärde gången, inte hängt med i snacket kring parmiddagsbordet.

Andra dagar är jag stolt som en tupp. För att jag ändå kan det jag kan och trots allt kommit ganska långt med tanke på att jag jobbar hemifrån (inga tyska kollegor att skvallra med) och dessutom varit mammaledig större delen av tiden här. Och i dag är det en stoltdag för, håll i er nu, jag har inte bara läst ut en tysk roman utan också NJUTIT av den!

Att komma på sig själv med att längta tillbaka till en bok skriven på ett språk som jag för bara två år sedan inte förstod ett jota av känns stort.  Okej, jag pratar fortfarande världens sveutchiska, säger fel pronomen hela tiden och saknar ungefär vart fjärde ord men, bannemig, jag kan kommunicera! Jag minglar på tyska, får nya vänner, ger vägbeskrivingar, skämtar, är spontan och har helt enkelt äntligen börjat känna mig som mig själv, även på tyska.

Och nu har jag alltså också läst ut en hel bok skriven på mitt nya språk. Gut Gegen Nordwind heter den, det är en bestseller författad av Daniel Glattauer och den var välskriven (tror jag, jag är väl knappast någon expert på området ändå). Och inte alltför svår att förstå för en nytysk som jag.

Ordvitsvarning!

Förlåt, jag är tråkig. Men jag skrattar åt typ vad som helst just nu och ibland blir det så roligt på tyska. Vad sägs om bantningschokladkakan Tjockoslim eller en kanske, om man inte bantar, en Mozarttjockis?

Sen så tycker jag att Zweiohrküken är en väldigt rolig titel på en film (enligt min översättning Kuken med två öron. Enligt en korrekt översättning Kyckling med två öron). Som sagt, lite trött nowadays. 

Dagens ord

Okej att tyskan har många långa ord, men det här är det längsta jag stött på hittills tror jag. Kom på posten i dag.

Tagesbetreuungskostenbeteiligungsgesetz

Betyder ungefär "daghemsnyttjandekostnadslagen" (tror jag).

Det ni.

Auf Deutsch mein Freund, auf Deutsch!

Jag känner mig lite stolt. Trots att jag pluggar ungefär lika mycket som en skolkande högstadievärsting just nu så blir ändå min tyska bättre. Det kan jag tacka alla mina nya vänner för som så tålmodigt orkar lyssna på mitt tragglande. Danke danke danke!

Italienska S och jag har väl egentligen aldrig kunnat kommunicera något vidare men på något sätt lyckas vi ändå alltid ha väldigt trevligt ihop. Vi kom ungefär samtidigt till Berlin och i början pratade vi bara engelska, vilket gick sådär. Nu, efter nästan två år, har hans engelska försvunnit nästan helt och istället har han lärt sig flytande spanska. "Det blir lätt så när man blir kär i spanjorska", är hans förklaring. Hur som helst, nu är det enda språk vi har gemensamt tyskan och vi lyckas faktiskt förstå varandra nästan hela tiden.

Sen har vi L, min tandempartner. Hon vill, som så många andra tyskar, lära sig svenska och vi byter språk med varandra. Jättetrevligt och extremt bra. I dag tog vi en fika hemma hos henne auf Deutsch och promenerade sen längs med Kastanienallee på svenska (man kan väl säga att vi tar seden dit vi kommer - svenska är ju är Kastanienallees inofficiella modersmål).

Sen har vi förstås B och N som strängt vägrar prata något annat än tyska med mig trots att de båda är grymma på engelska. De är stränga för att de vet att jag kan och vill lära mig mer. Frustrerande ibland men effektivt.

Och så J, kompisen och läraren som med en ängels tålamod lyssnar, korrigerar och hjälper till när det behövs. Hur kul kan det egentligen vara att hänga med någon som pratar i ultrarapid? Jag är verkligen så mycket tråkigare på tyska.

Målet är såklart att kunna prata flytande. Eftersom jag jobbar hemifrån och inte är kär i en tysk så är det en rejäl utmaning. Jag måste hela tiden aktivt söka mig till situationer där det bara är tyska som gäller, och jag måste ofta be de jag pratar med att skippa engelskan för att jag ska få öva. Med det ska gå. Ich werde das schaffen.

Ho ho ho hockeyfrilla

Nytt favoritord på tyska: Vokuhila = Hockeyfrilla (förkortning av vorne-kurz-hinten-lang, alltså framtill-kort-baktill-långt).


Foto: Hendrik Liebau

Om att lära sig tyska

Det här med att plugga tyska är ju inte helt lätt, det vet alla som någonsin gett sig på grammatiken. Men för mig ligger inte den största utmaningen i fatta skillnaden mellan dativ och ackusativ eller att pricka rätt på der die das utan i att hitta tyskar som orkar prata med mig. På tyska alltså. Det måste ju ändå ses som någon slags barmhärtighetsgärning att diskutera veckan som gått med någon som säger ungefär en mening i minuten och som saknar ord för det mesta.

Samtidigt är det ju allmänt känt att det bästa sättet att lära sig ett språk på är att prata det. Det man säger kan vara hur fel, långsamt och obegripligt som helst så länge man hela tiden försöker. Med det här i åtanke har jag utarbetat en strategi och det är att jag lär känna mina nya, tyska vänner på engelska, för att sen övergå till att prata tyska med dem. Min tanke är att om de väljer att fortsätta vara vän med mig så tycker de förhoppningsvis så mycket om mig att de efter ett tag står ut med att jag pratar på min knackiga tyska. Det kan man ju knappast begära av någon som inte känner en alls. Än så länge har det funkat sådär, kompisarna glömmer ofta bort sig och går över till engeska ändå, men jag tror ändå på min metod och har inte gett upp.

En bra grej är att jag blivit indragen i en liten grupp med utlänningar som träffas några gånger i månaden för att dricka öl och prata tyska med varandra. Det skulle kunna bli otroligt stelt och långsamt eftersom de flesta av oss är rätt dåliga, men det är hysteriskt roligt. Alla säger fel hej vilt utan hämningar och det är liksom skitsamma vad vi pratar om. Det viktigaste är att vi förstår varandra och när vi äntligen gör det blir vi så glada att vi på en gång måste beställa en runda öl till, och så där fortsätter det. De där mötena gör alltid att jag känner mig extremt puckad, men väldigt glad.

Sen är det förstås självpeppning som gäller. Jag brukar intala mig att jag är väldigt språkbegåvad och pratar nästan perfekt tyska. Det funkar faktiskt. Och hallå liksom, så dålig är jag inte. Jag förstår numera nästan allt som sägs och jag pratar ju, även om det går långsamt.

Ich komme aus Schweden

Ich heisse Johanna. Wie heisst du?

Fyra timmar om dan. En boll som skickas mellan oss stackars verbtragglande invandrare. Den som har bollen får prata. Den är röd och har små taggar.

Ich komme aus Schweden. Woher kommst du?

Jag är den enda från Sverige i klassen, resten kommer från USA, Japan, Australien, England, Polen och Italien. Det innebär tyvärr att jag, trots att jag är nybörjare, har det rätt mycket enklare än de andra. Jag kan ingen grammatik och jag har ingen aning om om det ska vara die, das eller der - men bein och haus heter ben och hus på svenska och jag behöver inte ägna tio minuter varje lektion åt att öva på att säga ååååå, äääääää och ööööö. Jag är lite uttråkad faktiskt, men om jag skulle hoppa upp en klass skulle jag säkert fatta nada. Så vad göra?

Ich habe ein dilemma.

Tschüs!