Hälsningar från nyflyttad

Hej! Det var inte i går! Härligt att vara tillbaka på bloggen igen, det har inte blivit så mycket av den varan den senaste veckan.  Jag har haft lite annat att pyssla med, kan man säga. Typ packat ihop hela vår lägenhet, typ ordnat en massa med det nya stället, typ flyttat, typ packat upp, typ umgåtts med först min mamma och sen med R:s som båda kommit hit för att avlasta oss, typ städat ur den gamla lägenheten och gjort petnoga överlämning till ägaren och så sist men inte minst – försökt undvika en för tidig förlossning genom att ta små mikropauser så fort förvärkarna blivit lite väl täta och starka (typ hela tiden).

Så joråsatte... Lite trött nu.

Men fint känns det! Jag älskar vår nya gata, mitt i smeten i Friedrichshain. Folklivet, butikerna, restaurangerna. Och jag älskar lägenheten. Under alla kartonger är den så fin, så fin, så fin att jag knappt tror att det är sant att den är vår. Att vi ska bo här. Och sonen är lycklig och gillar sitt rum.

Det blir nog bra det här.

Allt som ska klaffa

 Det är mycket som händer i mitt liv nu. Stora och spännande saker. Och lite läskiga också.

1. Vi flyttar om en vecka.
2. Jag har en bebis i magen som ska ut om cirka tre veckor. Hoppas vi. Kommer hon (vi tror att det är en hon) tidigare blir det lite... kämpigt.
3. Jag har en man som ofta jobbar utomlands och som mycket väl kan vara borta när bebisen bestämmer sig för att komma. Åtminstone om den vill ut inom de närmsta arton dagarna. Huvva, skulle vara så sorgligt om R missade. Blir helt ledsen i hjärtat av den tanken.
4. Vi vet fortfarande inte vad bebisen ska heta. Ingen panik där dock, jag har en känsla av att det löser sig. Men det är ändå spännande. Kanske syns det på henne när hon väl kommer ut? Hoppas det.
4. Jag har en 2,5-åring som snart ska tvingas lämna sin trygga hemmiljö mot något helt nytt och som på köpet får ett småsyskon. Allt samtidigt. Jag har rätt dåligt samvete för att det blev så tajt planerat alltihop, är rädd för att det ska bli för mycket för honom. Någon som har erfarenheter av något liknande? Tips?
5. Jag ska klippa mig i morgon.

Ok, det sista är väl rätt blekt i jämförelse men ändå en stor händelse för mig som på riktigt inte kan komma ihåg när jag var hos frisören sist. Jag ska gå till Ponyclub här i F'hain, vi får se om det blir en ny favorit. Resten av familjen, och då menar jag även min svärfar och mamma när de är här, går till Haarbar på Niederbarnhimstrasse. Helt okej, men är mycket mer som ett in-klipp-klipp-ut-ställe än de lite dyrare varianterna här i krokarna. Och om man nu, som jag, klipper sig cirka två gånger om året får det gärna kännas som en smålyxig happening. För det är ju det det är.

Ja ni, håll gärna tummarna för att allt går vägen nu. Och framför allt för att min pojke ska trivas och känna sig hemma på en gång i nya lyan och att R kan vara vid min sida när vårt barn föds.

Den här våren alltså. Galen.

Min finaste. Som ska bli storebror. 

And it has begun...

Nej nej, jag ska inte föda barn. Ännu. Jag pratar om packningen. Den är påbörjad. Eller, rättare sagt, jag har kommit igång med flyttfas 1: Sortering.

Det är fascinerande vad mycket skit man hinner samla på sig på fyra år. Jag som trodde att vi inte skulle ha så mycket att packa eftersom vi i princip började på ruta noll när vi kom hit. Eller åtminstone ett.
Vi fyllde en bil när vi åkte från Sverige. Visserligen en kombi och visserligen var den sprängfull, men ändå. Bara en bil, med två människors alla grejer. Det är inte så mycket, eller hur?

Som tur var känner jag mig väldigt rensig i dag. Feng shui-ig. Ska bara spara på sånt jag antingen älskar, använder eller behöver.

Visst sirru.

Först ut blev alla gamla tidningar. Jag har sjukt mycket tidningar, samlar verkligen (frilansrelaterad åkomma). Det här är bara en tredjedel av det som ska rensas bort.

Nyfunnen frukostfavorit i F'hain

Att morgondejta min man är bland det bästa jag vet. En frukost på tu man hand, efter dagislämningen. Bara han och jag, i lugn och ro. Fatta bra start på dagen!

Men för oss som ofta är uppe med tuppen, åtminstone med berlinermått mätt, kan det vara svårt att hitta schyssta frukostställen. Det mesta öppnar kring tio, vilket är alldeles för sent om man ska hinna få något vettigt gjort under förmiddagen (förutom att äta då) .

Men nu jäklar har dörrarna öppnats till en riktigt pärla här i F'hain. Weder gestern noch morgen som stället heter, eller "varken i går eller i morgon" om man ska översätta det, öppnar redan vid fem vintertid och vid åtta sommartid. Svosch på det!

Rustika bord och stolar, massor av dagstidningar, goda och prisvärda frukosttallrikar, skön musik i högtalarna och rar personal. Det kunde inte bli bättre. Gilla, gilla gilla!

Weddingwedding och tigrar och barnkalas och...

Oh maj, vilken helg! Först bröllop i fredags med en helt underbar fest i Wedding in på natta, sedan solig dag i Tierpark i går och så barnkalas i Wilmersdorf i dag. Så himla härligt alltihop, men det här med att börja packa flyttlådor har ju gått sådär. Well well, strunt samma. Det var det värt. Och med min racerfart (ni vet, den man har när man är i vecka 37) kommer det att gå snabbare än vinden när jag väl sätter igång, höhö. 

Fast först måste jag sova. Jag ser i kors av trötthet just nu. Bokstavligt talat.

Helgtipset: Bratwurst Championships

Tyskland är ett korvland. Det finns korv överallt – vit och röd och grå och rå. Det är alltid korvtider här, men på våren och sommaren blir kärleken till wurstarna ännu mer påtaglig, när gräsplättarna fylls av grillar och köttoset ligger som en flottig dimma över hela stan.

Jag gillar korv och skulle jag inte barnkalasa på söndag så hade Berliner Bratwurstmeisterschaft i Dahlem lätt varit ett alternativ. En korvfestival, helt enkelt. Med musik, dans, happenings och så klart korv, korv, korv i drivor. 


Och just det, det är ju en tävling också. Kungen av korv ska utses. Bara en sån sak. 

Kolla in den här sidan och åk dit om du är sugen på fleisch. 

Bild härifrån.

Frechheit!

När jag ändå är inne i klagosvängen (angående mitt förra inlägg) så skulle jag vilja morra lite åt tysk kundservicekultur.

Asså, vad är det för fasoner att TA BETALT för att hjälpa sina kunder när produkten man sålt till dem inte fungerar? Vi har ganska länge haft problem med vårt internet på kontoret, och har säkert lagt ut åtskilliga euros nu för att få support. Utan resultat, bör tilläggas. Grr! De (Alice) borde be om ursäkt för att det strulat, inte kräva mer pengar av oss. Fräckt, är vad det är!

Det här är inget ovanligt. En mängd andra stora företag här tar några cent per minut när kunderna ringer. För att inte tala om hur krångligt det kan vara att ta sig ur ett kontrakt! Min mans gym kräver att han kommer exakt en viss tid innan kontraktet går ut för att säga upp det. Alltså, det handlar inte om att han har några månaders uppsägningstid efter det att bindningstiden gått ut, utan kontraktet binds i ytterligare ett år om han inte säger upp det någon gång under några väldigt specifika datum. 

Vad är det för stil liksom? Ska man som kund tycka att det är okej? Är det såhär i Sverige nuförtiden också?

Morr morr. 

Evil god damn gummibärchen

Jag tror att jag har skrivit om det förut, men jag måste ta upp det igen. Godiset. Som är överallt här, hela tiden, i varje barns hand. Socker, socker, socker. Jag blir tokig.

Först och främst. Jag vill att mitt barn ska äta nyttigt och helst inte raffinerat socker till vardags, åtminstone inte varje dag. Jag tycker om när han äter frukt, grönsaker, osötad youghurt etc. Bra mat, helt enkelt. Vilken förälder gör inte det? Men jag är inte rabiat. Han får äta sötsaker, ibland. När det är fest eller lördag. Och visst, har han ätit riktig mat kan han få en liten sötad yoghurt till efterrätt. Men inte annars. Så är reglerna. 

Och som vi kämpar med dessa regler! För det går banne mig knappt en dag utan ett ordentligt godisgräl här hemma. Och inte är väl det konstigt, när sonen ständigt ser sina vänner få gummibärchen, chokladkex och klubbor av sina föräldrar? Godis är ett helt normalt mellanmål här. Inget festligt med det. Gott. Hör barndomen till. Typ så. 

Nu ska jag så klart inte bara skylla våra gräl på att andra föräldrar ger sina barn sött stup i kvarten, men det gör knappast vår vardag lättare. I går grät sonen hela vägen hem från dagis (tar tjugo minuter i vuxentakt. En timme i tvååringstakt) för att han sett sin dagiskompis få en klubba av sin pappa när han kom för att hämta henne. Stora tårar och ett förtvivlat "jag VILL inte vänta till på löööda!!". 

Jag är så förbannat trött på att fajtas med min mycket viljestarka tvååring om att nej, han får inte choklad i dag heller. Och inte glass. Nej, nej, nej. Ibland känns det som att det är det enda vi pratar om. 

"Mamma, i dag är det lööda? Då blir det goodis? Ja?". 

För jo, vi har infört lördagsgodis. För att få någon ordning på torpet och för att slippa säga nej jämt. Samtidigt känns det som att lördagsgodiset har blivit så stort och viktigt att han, likt många andra svenskar, går helt bananas när det är väl är okej att goffa i sig. 

Stigmatiserar vi godisätandet på det här sättet? Gör det till mer spännande och mer fantastiskt än det borde få vara? Är lördagsgodis egentligen ett ofog? Det är så jäkla svårt att hitta balansen i det här landet, där godis och barn verkar vara något som hör ihop per automatik. 

Någon som har tips?

Språklekarna

Något jag verkligen njuter av här i utlandet är språklekfullheten. Den kommer inte bara av att vi i vår familj pratar två språk, svenska och tyska, utan också av att nästan alla vi känner här använder sig av mer än ett språk till vardags. Jag älskar verkligen när det blandas hej vilt, att kunna dra till med ett uttryck på engelska eller svenska när tyskan inte räcker till. Att säga något svenskt, fast på tyska – bara för att testa  om det funkar. Eller att hela tiden lära sig mer och nytt, erövra fler och fler ord på andra språk än modersmålet. Lovely!

Ta vårt umgänge med älskade grannarna (som vi snart ska flytta ifrån, snyft) som exempel. I deras familj pratas det franska och tyska, och lite svenska eftersom en av dem har läst skandinavistik på universitetet. Min man talar också franska och tyska, förutom svenskan då förstås, jag svenska och tyska (och skolfranska) och när vi är tillsammans med dem blir det en härlig röra av ord och uttryck på alla tre språken. Vi gör lite som vi vill, använder oss av det språk som känns bäst för tillfället. Varannan mening svenska, varannan tyska och så lite franska på det.

Andra vänner lärde jag känna på engelska och även om jag fått kläm på tyskan nu så kommer engelskan ändå tillbaka då och då när vi pratar med varandra. För att det känns tryggt och är skönt att kunna vila ibland när tyskhjärnan är overloaded, eller för att vännerna vill hålla sin engelska färsk.
Och så förstås för att engelskan också är en underbart och roligt språk att tala.

Jag språkleker helt enkelt. Varje dag. Wunderbar.

Så många dagar. Och namnet.

Helgen bara fortsätter och fortsätter, det var väldigt vad många dagar ledigt vi skulle ha! Det är och har varit härligt, även om det börjar klia lite i jobbfingrarna nu. Jag vill ju hinna avsluta så mycket jobbsaker som möjligt så snart som möjligt, så att jag hinner ordna med flytten också innan det är dags för bebis. Hets hets. Helt rätt inför stundande barnafödsel och tvåbarnsmammaliv, eller hur?

Påsken har vi firat genom att äta svenskt lösgodis (fast jag inte får pga risk för stor bebis i magen. Fy mig), promenera i fina parken Stadtpark Lichtenberg, spela fotboll i solen och bjuda våra tyska vänner F och H på en riktig Schwedenabend. Det blev skagenröra på toast till förrätt, wallenbergare till huvudrätt och marängsviss på slutet. Sjukt gott, alltihop, även om det kanske var i stabbigaste laget med mängder av grädde som någon slags röd tråd genom hela menyn (ni hör hur bra jag är på att hålla mig borta från onyttigheter för att undvika jättebebis. Det går super. Verkligen).
Och så snaps till det för alla som fick såklart. Ingen schwedenabend utan snaps, liksom.

Ok, ingen fröjd för ögat. Men gott. 

Och jo, just det, vi har fortsatt att klura på ett namn.
Ett flicknamn – det ser ut som att det är en liten mädchen på väg. Det är helt otroligt vad svårt det är för oss att hitta ett som båda tycker är klockrent. Jag funderar på om vi har för höga krav. Det kanske helt enkelt inte finns något som båda älskar? Eller? Nä, vi är bara neurotiska. Har fastnat. Gjort för stor sak av det. Eller inte. Det är en stor sak, goddammit!

Men vi har inte gett upp, trots att vi snart kan alla namnböcker vi har här hemma utantill. Vi kommer att hitta ett som inte är för vanligt varken i Sverige eller Tyskland. Och som funkar i båda länderna, och gärna på engelska också. Och som passar med Darlington. Och inte är för långt. Eller rimmar på något fult.

Min fantastiskt strukturerade äkta hälft har börjat göra riktiga excelsystem med poäng i tusen kategorier, några viktade, topplistor och hela balunsen för att vi ska komma vidare. Kanske kommer det att hjälpa en aning, men jag är skeptisk. Vi sätter våra poäng på så olika grunder och när resultaten visar sig känns toppnamnen ändå inte rätt i magen. Men som sagt, det ger sig.
Ni som har barn, hur var det för er?


Excelle kanske vore något förresten. Vad säger ni om det? Lite kungliga vibbar, men ändå originellt. Öhum.

Eldvärme

Plötsligt blev det svinkallt i Berlin igen. Det har till och med snöat här i dag. Små små flingor som försvann på en gång visserligen, men ändå. Inte okej. Särskilt eftersom jag inte längre får plats i min vinterjacka, buhu.

Tur då att det är påsk och man snart kan värma sig vid en Osterfeuer, påskeld. Här eldas nämligen våren in redan nu, och ofta tillsammans med lite skön musik och annat festligt. Kolla in den här sidan om du kan tyska, eller gå direkt till Kulturbrauerei i Prenzlauer Berg på söndag. Där blir det liveband och kareoke.
Ja, och så lite eldande förstås. 

Påsken

Men shit. Det är ju nästan påsk! Om det inte vore för att dagis då och då stänger på en helt vanlig (lång)fredag eller (pingst)måndag så skulle jag ha noll koll högtiderna. Frilansarlivet och äkta hälftens oregelbundna arbetstider gör att vi liksom inte har samma rytm som de som jobbar mer normalt. Plus att kalendern i mobilen inte berättar sådant för mig.

Hur som helst. Påsk. Det måste ju firas! Men hur? Sonen ska få leta påskägg, såklart. Här i Tyskland är det ett fasligt tjatande om påskharen, det göms driljoner chokladägg, chokladkycklingar och chokladharar i trädgårdarna som barnen sedan får leta efter. Bara choklad, men det håller ju inte för oss svenskar. Lösgodis ska det vara. Tur att Herr Nilsson finns.

Och så kanske vi ska äta lite mer ägg än vanligt. Och måla dem. Och klä ut oss till påskkärringar – fast det känns lite krystat eftersom ingen annan här förstår sig på den traditionen.

Nu blev jag pepp, det här ska bli trevligt! Och vi kan behöva tänka på något annat än flyttlådor, möbelplacering och de ungefär tre tusen andra sakerna som måste göras som jag inte kommer ihåg just nu.

Påskäggspåsen är hittad. 

Polizei

Jag vaggar vidare. Fast just i dag har jag åkt bil, kors och tvärs över hela stan. Först till läkaren för att hämta en remiss och sedan till osteopaten för att bli lite knådad på. Efter det till kontoret för att överlämna nyckel till min nya hyresgäst och sedan hem. Lite jobb (ähum, cirka en halvtimme. Sedan jag somnade jag) och så till dagis för att hämta son. Sedan till läkaren igen (det var stängt första gången jag var där) och tillbaka genom eftermiddagstrafiken. Mamma Mu i högtalarna.

Jag brukar inte köra så mycket och något som slagit mig den senaste tiden när jag lite oftare än vanligt valt bilen framför kollektivtrafiken är hur mycket poliser det är överallt i den här stan. Hemma i upproriska Friedrichshain är det inte någon konstighet – här åker ett karnevalståg av piketbussar förbi nästan varje helg på grund av att en demonstration ska startas eller avslutas i krokarna – men att det är så polistätt i resten av stan har jag faktiskt inte tänkt på tidigare. Jag skulle tippa på att jag såg en polisbil, piketbuss eller polismotorcykel ungefär varannan, var tredje minut när jag var ute och körde i dag. Är inte det mycket?

Det borde väl ge mig en känsla av att vara omhändertagen och trygg och sådär, men tyvärr har det helt motsatt effekt på mig. Jag blir helt paranoid och hispig när jag ser en polis, särskilt en tysk, och tror direkt att jag gör fel. Kanske beror det på deras läskiga uniformer, militärgröna och väldigt aggressiva på något sätt, eller så måste jag helt enkelt bara jobba på mitt självförtroende i trafiken.

Segwaypoliser är bra, de blir man inte så rädd för. Foto: Reinhold Eder