Polizei

Jag vaggar vidare. Fast just i dag har jag åkt bil, kors och tvärs över hela stan. Först till läkaren för att hämta en remiss och sedan till osteopaten för att bli lite knådad på. Efter det till kontoret för att överlämna nyckel till min nya hyresgäst och sedan hem. Lite jobb (ähum, cirka en halvtimme. Sedan jag somnade jag) och så till dagis för att hämta son. Sedan till läkaren igen (det var stängt första gången jag var där) och tillbaka genom eftermiddagstrafiken. Mamma Mu i högtalarna.

Jag brukar inte köra så mycket och något som slagit mig den senaste tiden när jag lite oftare än vanligt valt bilen framför kollektivtrafiken är hur mycket poliser det är överallt i den här stan. Hemma i upproriska Friedrichshain är det inte någon konstighet – här åker ett karnevalståg av piketbussar förbi nästan varje helg på grund av att en demonstration ska startas eller avslutas i krokarna – men att det är så polistätt i resten av stan har jag faktiskt inte tänkt på tidigare. Jag skulle tippa på att jag såg en polisbil, piketbuss eller polismotorcykel ungefär varannan, var tredje minut när jag var ute och körde i dag. Är inte det mycket?

Det borde väl ge mig en känsla av att vara omhändertagen och trygg och sådär, men tyvärr har det helt motsatt effekt på mig. Jag blir helt paranoid och hispig när jag ser en polis, särskilt en tysk, och tror direkt att jag gör fel. Kanske beror det på deras läskiga uniformer, militärgröna och väldigt aggressiva på något sätt, eller så måste jag helt enkelt bara jobba på mitt självförtroende i trafiken.

Segwaypoliser är bra, de blir man inte så rädd för. Foto: Reinhold Eder