...och vi springer efter

Läste Saras inlägg om att så många skjutsar runt sina tre, fyraåringar i vagn. Hon undrar om det verkligen är att göra dem en tjänst. Nä. förmodligen inte. Det handlar väl snarare om att hinna hem till matlagningen innan barnets kvällströtthet slår ut alla rutiner, att lyckas sladda in i matbutiken för att köpa det där som inte hunnits med att köpa tidigare under dagen, att det råder en ständig brist på tid i våra medvetanden. Tid, som det går åt så mycket av när barn får gå i sin takt, undersöka saker längs vägen, krångla lite, gå åt ett annat håll än hemåt.
Tror jag. 

I mina kvarter är det inte så vanligt att treåringarna åker vagn. Däremot cyklar de på springcyklar. Varenda knatte över två far fram i ett jehu, snabbt som attan går det. Det är praktiskt, barnen har kul och får röra på sig – och ja, föräldrarna också faktiskt. Det gäller ju att raska på om man ska hänga med. Visst, det funkar ju inte i alla situationer. Men i väldigt många.
Springcykel är the shit helt enkelt, sjukt bra.
 
Jag vet att det finns springcyklar i Sverige också, men det verkar inte ha slagit igenom på lika bred front som här. I alla fall inte i Stockholm. När svenska vänner är på besök reagerar de ofta över hur många småttingar de ser susa fram. Och så undrar de om det inte är farligt med trafiken. Jo, säger jag. Det är klart att det är lite riskabelt att låta en treåring pinna på i femton knyck, men ungarna lär sig tidigt att aldrig, aldrig, ALDRIG, gå över gatan själva. Men visst är man nervös, det är man. Undviker trafiken så gott det går.

Okej,  ska vi dra stora penseldrag så är väl knappast snabbare treåringar det som ska eftersträvas. Bättre med en mindre stressad vardag där både barn och vuxna har tid och ro att njuta av långa upptäcksfärder på väg hem från dagis. Etc, etc.
Men ändå – när man står där med andan i halsen vid dagishämtningen och inser att klockan är en halvtimme från blodsockerfall. Då.

Springcykel alltså. Liebe.