Slut som artist

Jag är en urvriden disktrasa. En blöt fläck, en skugga av mitt vanliga jag.
Eller, well. Så illa är det inte, kände mest för att dra några klyschiga metaforer.
Men jag är trött. Väldigt, väldigt trött.

Mörkret alltså. Och dagarna ensam med barnen då jag ska ha koll på allt och alla. De alltför korta, och uppstyckade, nätterna och kanske inte minst – det här supereffektivjobbandet jag håller på med när R är hemma. Att aldrig ha tid för återhämtning, att antingen ta hand om barn och hem och middagsmat och ett oändligt antal kom-ihåg, eller att jobba intensivt. Skriva, intervjua, planera och koncentrera mig. En hjärna så grötig när jag kommer hem till barnen att jag inte ens klarar av att läsa godnattsagan.

Jag älskar vårt liv, tycker att vi har ordnat det så bra, men just nu känns det lite som att vi nog glömde det där med vila i vardagen. Hoppla liksom. Får bli ett nyårslöfte. 

Men nu ska jag sluta deprimera er, kära ni. Vi åker ju snart på semester i solen! Bort från mörker och kyla och grus i vinterstövlarna. Bort från tjocka täckbyxor och långa dagar inomhus för att dagisgården är en enda stor leråker. Sova lär det knappast bli mer av för oss vuxna, men ändå. Solen. SOLEN! Och lek med kusiner i varm sand.

Dock. Först jul. Det blir en minipaus från jobbandet innan den stora, långa semestern. Och i helgen ska vi baka pepparkakor i form av tv-tornet. Flott.