Större och mindre

En sak jag har tänkt mycket på på sistone, är hur världen har blivit både mindre och större för oss under tiden vi har bott här.

Mindre för att vi ständigt omger oss med människor från andra länder. För att våra barn (nåväl, bara Eje än så länge) skiftar mellan tyska och svenska på sekunden – men också för att de ofta hör oss prata engelska med våra vänner, eller hör sina kompisar säga något på polska, flamländska, vietnamesiska eller spanska till sina föräldrar. Mindre också för att jag lever i ett land, men jobbar för ett annat – och får det att funka. För att vi umgås med människor som inte identifierar sig som svenskar, tyskar eller var de nu är födda någonstans, utan snarare som européer, eu-medborgare (faktiskt, en hel del) och ibland inte som någonting alls, förutom sig själva.

Och så mindre för att R flera gånger i månaden är på en annan kontinent och för att hela världen känns närmare än någonsin förut. För att vi numera definierar en flygresa på sju timmar som kort och för att det känns som att en av mina vänner har flyttat "hem" när hon, efter flera år i Afrika, ska bo i Europa – även om hon ska bo så långt söderut i Europa man kan komma. Och för att jag ofta tänker att Berlin, praktiskt sett, lika gärna hade kunnat vara Göteborg eller Umeå när det handlar om att jag inte bor nära min familj.

Större för att det ofta syns pappor som är klädda som mammor på lekplatserna här, eller föräldrar som har dreads ner till anklarna, tuppkam eller tjocka ringar genom näsbrosket. För att vi och våra barn hela tiden möter folk som i många, många andra miljöer skulle sticka ut, inte passa in, som det skulle viskas om. För att vi lever i en stad där vi till vardags tar del av olika sätt att tänka, se ut på och bete sig. För att det inte är så viktigt att placera folk i fack här.

Jag är så glad över att det är i den här miljön våra barn växer upp nu. Stolt faktiskt.

Skoltankar

Det är alltså 1,5 år tills min äldsta ska börja skolan. ETT OCH ETT HALVT ÅR! Det är ju ingenting! Och särskilt inte med tanke på hur fort de senaste fem åren har gått.

Att skolan närmar sig ställer ju saker på sin spets, det måste jag säga. Jag menar, först har vi ju den eviga frågan om pojken ska börja skolan i Sverige (troligen inte) eller i Tyskland. Och sedan, när vi väl bestämt oss för var vi ska bo de närmaste åren – ska han gå i en svensk skola eller i en tysk? Det finns ju båda varianterna i båda länderna.

Säg att vi bor kvar i Berlin de närmaste åren. I så fall är ju en tysk skola bra för att tyskan verkligen ska sätta sig innan vi flyttar tillbaka. Och för att vi ska slippa åka över halva staden varje dag för att hämta och lämna.

En svensk skola däremot vore ju bra för att svenskan ska sätta sig, och skulle vi flytta tillbaka till Sverige mitt i skolgången så kan jag kan tänka mig att omställningen till en svensk skola i Sverige blir lättare om han pluggat på svenska här. Men så finns det ju en tysk skola i Stockholm också... Äsch och ack!

Men nu vill jag veta. Jag tycker det verkar som att det generellt sett ges mycket läxor i den tyska skolan. Jag skulle inte säga att jag principiellt är emot läxor (och jag är varken pedagog eller har barn i skolåldern so what do I know), men jag minns själv hur mycket jag avskydde läxor som barn och tonåring. Hur olycklig jag blev av dem, hur jag satt hela kvällarna framför böckerna när jag så förtvivlat gärna ville röra på mig, leka, pyssla, vila hjärnan efter de långa och högljudda dagarna i skolan.

Såklart är det skillnad på läxor och läxor – en bra läxa ska väl få det eleven lärt sig under dagen att sitta och det kan jag verkligen se en poäng med. Absolut. Men jag minns ändå hur det var. Hur trött jag var och att jag som tonåring sa att jag aldrig kunde njuta helt av något jag gjorde, för att jag alltid var så stressad över allt skolarbete jag borde göra. Visst, jag var en typisk duktig elev som säkert ställde alldeles för höga krav på mig själv, men ändå. Jag är nog inte den enda som hade behövt vila lite mera som barn.

Därför kan jag bli lite rädd när jag får höra om bergen av läxor barnen ofta får här. Stämmer det? Och hur är det i svenska skolor nuförtiden? Är läxor hypat? Och finns det någon här som har barn i en tysk skola? Hur upplever ni och era barn det? Någon som flyttat till Sverige mitt i skolgången? Någon som är lärare och som har några idéer kring hur vi ska tänka?

Så många frågor. Hilfe!

Vidare. Framåt. Livet.

Jag börjar komma ifatt nu och har äntligen haft lite utrymme att tänka. Och prata med R. Det känns så fantastiskt skönt och plötsligt är det som att det tunga mentala täcket som legat över mig, och gjort att jag inte orkat någonting, har försvunnit. Energin är tillbaka och lusten att arbeta. Tänk vad enkelt det kan vara ibland. Lite prat och lite vila, liksom. 

Och vet ni, jag har kommit fram till saker. Till exempel så känner jag mig rätt säker på att vi kommer att flytta tillbaka till Sverige. Hem. Men inte nu och kanske inte nästa år heller, vi har inte så bråttom och vi tycker att det är viktigt att det känns som att det vi flyttar hem till är något minst lika bra som det vi har här. Helst bättre. Det måste kännas spännande, som ett kapitel i livet vi vill ska börja. Och det kommer det att göra så småningom, vi behöver bara lite tid för att komma fram till vad vi vill här i livet. Smida planer.

Jag har prövat tanken på att vi skulle flytta redan nu, men känner mig inte ett dugg redo. Blir bara förvirrad av tanken, och nedstämd. Än så länge vet jag inte vad jag skulle vilja leva för liv i Sverige och att flytta nu skulle kännas som att vi lämnar ett liv som vi på det stora hela verkligen älskar, till ett som vi inte vet om vi vill ha. Kort sagt. Det är för tidigt. Vi är inte färdiga. Varken med Berlin eller våra idéer och så länge barnen mår bra ser vi ingen anledning att rusa iväg någonstans. Det är ju egentligen det viktigaste av allt, att barnen mår bra. Och när en flytt så småningom blir av  – att vi gör den i ett läge som passar dem, deras skolgång och utveckling.

Jag tror såhär. Den stora anledningen till att jag känt mig så förvirrad den senaste tiden handlar inte så mycket om Berlin vs Sverige. Det handlar om utmattning. Att vara ensam med barnen så mycket som jag är, driva eget företag (där min inkomst står i direkt förhållande till min kreativitet) och dessutom bo i ett land som inte är mitt och ta mig fram på ett språk jag inte helt och hållet behärskar – det har gjort mig helt jävla slut. Och när man är helt jävla slut känns ingenting särskilt roligt längre. Och då gäller det att hitta lösningar, snabbt som attan.

Men jag tror alltså inte att en Sverigeflytt är vår lösning. Nu. Däremot har jag några andra på gång. Lösningar alltså. Men de tar vi i ett inlägg längre fram.

Uppförsbacken

Plötsligt blev jag så förbannat less på att allt är så svävande, att vi inte har någon riktig plan för hur länge vi ska stanna här, på att vara invandrare, utlänning, på tyskan. På känslan av att ständigt springa i uppförsbacke.

Det känns bättre nu, mycket bättre, men I'll tell you – ibland längtar jag till Sverige så att det gör ont.

Eller. Fel. Jag längtar inte till Sverige. Jag längtar efter enkelheten.
Att få vara i ett land där jag är kompetent, begriper, kan systemen. Där inte så mycket energi går åt till småsaker som att läsa ett myndighetsbrev och där jag kan sitta på en restaurang med mina äldsta vänner omkring mig och förstå vartenda skämt. Trots att det är skränigt runtomkring och skämten handlar om något tv-program som gick när vi var barn.

En sak har jag lovat mig själv. Jag ska försöka åka till Sverige oftare under 2014. Ibland ensam, ibland med barnen, ibland för att jobba. Jag kan inte välja nämligen. Inte nu. Och jag vill verkligen stå med fötterna i båda länderna. Städerna.

Berlin – Stockholm, Stockholm – Berlin. That's me.

Hur blev lucia då?

Jag har ju helt glömt bort att berätta hur det gick med luciafirandet! Först gick ju jag och Eje ett minitåg för hans kitagrupp. Det var kul! Vi väckte kompisarna efter vilan med vår skönsång (ehrm) och jag måste nog säga att det blev nog rätt effektfullt ändå. Tänk er, plötsligt kommer en vitklädd mamma in, sjungandes på en konstig sång och med ljus på huvudet. Och bjuder på bullar!

Fast Eje, som innan tåget varit extremt exalterad och stolt över sin stjärngossestrut, tyckte plötsligt att allt var superpinsamt och gick med struten framför ansiktet istället för på huvudet. Nåväl. Det är ju inte hela världen om de tyska ungarna tror att det är så vi gör, tänkte jag.

Ja, så berättade jag i stora drag vem den där bruden var och varför hon hade ljus på huvudet etc. Alla som ville fick prova kronan och struten och sätta glitter på huvudet – väldigt rörande för mig som blir lite extra blödig på Lucia. De åt någon tugga på varsin lussekatt, och slängde sedan resten. Ovant med saffranssmak, tydligen.

Sedan blev det eftermiddag och cirka femton svensktalande barn med nästan dubbelt så många föräldrar kom hem till oss för att gå tåg mellan vårt sovrum och vardagsrum. Jag vet, jag är galen som bjuder in så mycket folk, men det blev trevligt! Om än en aning.. hektiskt. Så hektiskt att det enda foto jag hann ta på mina luciafirande barn var det här på Isa. Som jag i all hast dragit på en av mina vita t-shirtar i brist på annat. Sedan att hon råkade ha en ytterst oluciig Kiss-body på sig och gick runt och viftade med en motorsåg under hela firandet.... Ah well.

Hur som helst. Firande blev det. Så in i bengen. Nu måste mamma vila lite innan nästan gång.

Tog bara fem år

Jag är nog rätt seg i huvudet. Det är nämligen först nu, sedan något halvår tillbaka, som jag börjat säga "rätt" hälsningsfras till bekanta jag säger hej, eller hej då, till.

Typ:
Morgen! När det är morgon.
Schönen Abend! När det börjar kvällas.
Schönen Feierabend! När det är slutjobbat för dagen.
Tag! Hej när det är dag. 

Det borde ju verkligen inte ha varit så jäkla svårt att vänja sig vid, kan man tycka. Men när jag gått i mina egna tankar och liksom överrumplats av ett ansikte jag känt igen så har det inte varit min tyska hjärna som kopplats på först. Istället har jag hälsat genom att säga något slags mesigt

Heeaaj (mix av hej och hi?).

Men nu så. Nu är tyskhjärnan online die ganze zeit. Hela jävla tiden. 

Snart pratar jag svenska som drottningen själv. 

Vi firar tyska högtider nu också

Det snöar här i Berlin. Första snön för i år. Perfekt ju, med tanke på att det är Sankt Nicholaus i dag. Det firar vi nämligen i den här familjen, sirru. Med putsade skor utanför dörren som det hamnar presenter i under natten (på riktigt under natten alltså – jag höll på att glömma nämligen, kom på det efter att jag gått och lagt mig. Precis som förra året. Mammaminus till mig. Fast plus för att jag kom på det i sista sekund ändå).

Tända ljus och så ett kinderägg efter frukost för familjens fyraåring (himla skönt att skicka iväg honom till dagis precis innan sockerspeeden satte in, men lite oetiskt kan jag känna). Ettåringen var så nöjd med sin nya leksakstelefon att hon struntade i både frukost och att brorsan fick choklad. Jag har aldrig sett henne bli så betuttad i någon sak förut faktiskt, hon som brukar vara så beskedlig. Nu skriker hon som om hin håle själv har flyttat in i henne så fort vi kommer ens i närheten, håller bort telefonen och ba AAAAAAAAA! MIIIIIIIN!
Eh. Men kul att hon gillar den!  

Fredag är det också. Och jag har skrivit klart en artikel och förberett nästa veckas jobb, plus gjort en masterplan för helgen. Vi får nämligen besök igen. Av Sara och M den här gången. Jag och Sara har känt varandra hela livet men knappt hunnit ses sedan jag och R flyttade till Berlin. Livet kom emellan kan man säga. Och under de här åren har så mycket fantastiskt hänt oss allihop som måste firas. Det ska vi göra med besked. Starting now.

Puss på er. Och trevlig helg! 

Känner att jag måste skriva lite mer om Sie eller du

Alltså. Bara för att förklara för alla er som inte pratar tyska. Sie, ni, ska alltså användas när man inte känner den man pratar med, och särskilt om personen är äldre än en själv och hen siar dig. Det ska också användas i de flesta jobbsammanhang, åtminstone till en början.

Du säger man till sin familj, barn, sina vänner och om personen man pratar med verkar vara i samma ålder. Och ganska ofta om det är ett "privat" sammanhang. Till exempel, när jag köper en kaffe på något hippt kafé här i Friedrichshain säger den jag köper kaffet av nästan alltid du till mig. Likaså i klädbutikerna. Om jag däremot går på ett old school bageri blir jag definitivt siad.  På ekomarknaden duas det ganska ofta. Konstigt nog. De andra kitaföräldrarna duar varandra, även om vi inte känner varandra. Även i lekparken säger alla du till varandra.

Visst kan man alltid fråga vad som gäller om man är osäker, men så vitt jag förstår det är det ett stort NO NO om personen är
1. äldre än jag
2. någon slags chef till mig

Att fråga kan nämligen uppfattas som att man föreslår att det ska börja duas. Vilket är ungefär som att säga "jag vill gärna ha ett mer avslappnat förhållande till dig". Vilket personen man vill dua kanske inte alls har lust med av olika anledningar. Och är det någon som står högre i hierarkin än du, på grund av ålder eller karriär, är det inte du som bestämmer när ni ska börja bli tjenis med varandra. Oh no.

Att hålla en distans till personer kan vara rätt praktiskt ibland och, mycket viktigt, att sia är att visa respekt för personen man pratar med. Till exempel skulle mina barns förskolelärare kunna känna sig nedvärderade av mig om jag säger du till dem – som att jag pratade med dem som om de vore barn.

De flesta säger till mig att det alltid är säkrast att sia. Att det liksom inte kan bli fel. Men det kan det! Nuförtiden finns det så många sammanhang där det självklart ska duas, och om man säger Sie där kan man uppfattas som konstigt stel och avståndstagande. Tycker jag mig känna i alla fall, någon annan som också uppfattat det så? Det kan också bara vara min svenskdemoner som spökar.

Kuriosa: Tyska skolbarn ska Sia sina lärare, men blir duade tillbaka. Tills de fyller sexton år, då är det dags för lärare att börja sia kidsen. För så gör vuxna sinsemellan. Men trots att det här är en så solklar regel så har min kompis tolvåriga son berättat att han ofta är osäker på han ska sia eller dua sina lärare. Så det finns säkert undantag som gör det skitsvårt även där.

Jag blir verkligen helt matt av det här. Men säkrast är alltså att ändå att sia om man är osäker. Eller, vänta. Ändrar mig. Säkrast är att börja med att berätta att man är svensk och ursäkta sig för den dåliga kollen på Sie eller du, och ta det därifrån. Om man är nu är svensk, alltså.

Obs! Rätta mig hemskt, hemskt gärna om jag missuppfattat något. Det skulle inte förvåna mig om jag har det, nämligen.

Förvirringen

Jag blir inte klok på om jag ska säga Sie eller du till barnens kitafröknar. Det mest korrekta är väl Sie antar jag, men det blir himla konstigt eftersom jag pratar om dem med förnamn. Även när de står bredvid (barnen känner dem ju bara vid förnamn, och jag med för den delen). Och inte kan jag använda mig av tricket att lyssna på vad de kallar mig heller eftersom det verkar som att alla inblandade liksom undviker meningar där man måste bestämma sig för om man ska sia eller dua. 

Visst, jag skulle ju förstås kunna fråga. Det är en bra idé. Fast det finns en anledning till att jag inte gjort det. Jag tror nämligen att många av dem gärna vill sia för att hålla distansen och då måste de stå och förklara det, alternativt bli du med nån de inte alls vill bli du med. Det vore i och för sig kanske inte hela världen? Eller? Vad vet jag! 

Man kan ju tycka att jag efter fem år i det här landet borde fått en bättre känsla för siandet. Icke.

Mvh,
förvirrad invandrare

Det kostar på

Jag kan inte jämföra med Sverige längre. Eller, kan kan jag ju – och särskilt när det gäller de stora dragen – men när det gäller vardagsgrejer som regler för den svenska föräldraförsäkringen* och hur källsorteringen går till kan jag ju egentligen bara jämföra med hur det var i Sverige för fem år sedan. Ja, om jag inte gör research förstås, men orka googla källsortering i Sverige mitt under ett samtal i lekparken bara för att kunna dra till med lite kuriosa om hur svenskarna tar hand om sina sopor. Så intressant är det inte.

Alltså. Det måste ju ha hänt massor i Sverige på fem år! Stort som litet.

Även om jag läser svenska tidningar (och skriver delar av dem) missar jag såklart grejer. Sånt det inte skrivs så mycket om. Som mina vänner inte pratar om. Småsaker, vardagsdetaljer.  Jag har helt enkelt sämre koll nu. Och det är väl ganska naturligt och ingen biggie om det inte vore så att jag inte har koll på stora delar av det tyska samhället också. För att jag precis lärt mig språket och för att det är så enormt mycket att lära sig när man byter land. Om precis allt.

Och det här – att inte kunna varken mitt hemland eller mitt nya land gör mig ledsen. Och förvirrad. Lite rotlös.

Att minst en gång varje dag känna mig dum och tafatt när det gäller sånt jag var en jävel på i Sverige, det är skitjobbigt. Att helt obehindrat och snabbt kunna läsa på om saker i min vardag är något jag saknar så det gör ont. Och jag avskyr, verkligen avskyr, att inte känna mig självständig, redig, myndig.

Och jag vet, det tar tid. Bara att kämpa på etc. Men ändå.

Det har varit mycket win i den här sagan. Massor till och med. Men att byta värld kostar på också.

* Hade sådan jäkla koll på den när jag bodde i Sverige! Alltså även innan jag fick barn. Älskar att lära mig sånt där. Lite sjukt kanske.

Och ett PS också: Apropå att jag har bott här ett tag så kändes det rätt nesligt att inte få rösta igår. I alla fall betydligt mer nesligt än första gången jag var med om ett val här. Då var jag fortfarande en gäst i det här landet. Ute på ett litet äventyr bara. Shit, vad länge sedan det känns.