Snart medelålders

Jag saknar min farmor extra mycket i dag. För att hon alltid brukade ringa på min födelsedag, eller på någon av dagarna omkring (jaså? Är det i morgon? Ja, det är väl inte så noga), gratta och fråga hur gammal jag blev. Och oavsett om jag fyllde 25 eller 30, fick jag alltid ett Herregud, vad gammal du är! Ja du, snart är du medelålders! som svar. Eller något i den stilen.

Hon var känd för att säga det hon tänkte, min farmor. Och jag älskade hennes födelsedagskommentarer även om de inte alltid var så uppmuntrande. För att det var så typiskt henne att säga så, coh för att jag älskade henne.

Det värsta med att bli äldre är inte att få rynkor eller den smygande insikten om att möjligheter försvunnit. Det är att alla andra också bli äldre. Vetskapen om att de man älskar och i sin naivitet tänkte alltid skulle vara omkring en kommer att försvinna, ryckas ifrån en, den är verkligen hemsk.

För att mota bort alla sådana tankar tänkte jag fira mig själv ordentligt i dag. Genom att först bli klar med diverse deadlines förvisso, men sen dricka skumpa så det skvätter om det. För som en bekant till min mamma  sa: Det är inte så kul att bli äldre, men det är bra mycket roligare än alternativet i alla fall.