Berlin - två år senare

Snart är det två år sedan jag bytte Stockholm mot Berlin. Det är konstigt, men trots att det har hänt så mycket sen dess och trots att jag format en helt ny vardag här, känns det fortfarande som att livet jag lever nu bara är något tillfälligt, en semesterbubbla. Det är som att det liv jag såg framför mig i Stockholm var så självklart och så förväntat att jag har svårt att släppa tanken på att det är det som är det riktiga. Jag tänker liksom att det här flummeriet i Berlin bara är någon slags härlig dröm och snart måste jag växa upp och börja göra det som förväntas av mig. Karriär, köpa villa, leva sverigeliv.

Varför flyttade jag till Berlin? Det handlade om kärlek förstås. Till staden, men framför allt till min pojkvän, numera man, som fick jobb här. Fast det var faktiskt jag som ville att han skulle söka jobbet -  jag hade upptäckt Berlin under en resa ett par år tidigare och bestämt mig för att jag någon gång i livet skulle bo här. Det gällde bara att hitta rätt tillfälle och nu såg jag chansen.

Jag jobbade som tv-producent i Stockholm och trivdes med det, men jag ville testa något annat också. Inte bara fortsätta på samma sätt, gå i intrampade spår, friskis och svettisgympa efter jobbet, stress, stress, stress, handla på Prisextra och läsa bostadsannonser på söndagarna. Jag längtade efter en utmaning, något nytt, spännande och samtidigt ett lugnare liv. Att flytta till en stad där folk går på lina i parkerna och dessutom börja frilansa kändes perfekt.

Och nu sitter jag här, lever ett liv som jag älskar i en stad som jag fortfarande, efter två år, tycker är helt fantastisk. Jag sitter här i min bubbla och har det bra. Någon gång kommer väl poletten att trilla ner och bubblan spricka - jag kommer förr eller senare släppa mina gamla tankar på vad som är det verkliga livet och inse att det är det jag har omkring mig som är på riktigt. Och att ett hetsigt stockholmsliv är något man väljer. Eller väljer bort.  Att ingenting är självklart.