Auf Deutsch mein Freund, auf Deutsch!

Jag känner mig lite stolt. Trots att jag pluggar ungefär lika mycket som en skolkande högstadievärsting just nu så blir ändå min tyska bättre. Det kan jag tacka alla mina nya vänner för som så tålmodigt orkar lyssna på mitt tragglande. Danke danke danke!

Italienska S och jag har väl egentligen aldrig kunnat kommunicera något vidare men på något sätt lyckas vi ändå alltid ha väldigt trevligt ihop. Vi kom ungefär samtidigt till Berlin och i början pratade vi bara engelska, vilket gick sådär. Nu, efter nästan två år, har hans engelska försvunnit nästan helt och istället har han lärt sig flytande spanska. "Det blir lätt så när man blir kär i spanjorska", är hans förklaring. Hur som helst, nu är det enda språk vi har gemensamt tyskan och vi lyckas faktiskt förstå varandra nästan hela tiden.

Sen har vi L, min tandempartner. Hon vill, som så många andra tyskar, lära sig svenska och vi byter språk med varandra. Jättetrevligt och extremt bra. I dag tog vi en fika hemma hos henne auf Deutsch och promenerade sen längs med Kastanienallee på svenska (man kan väl säga att vi tar seden dit vi kommer - svenska är ju är Kastanienallees inofficiella modersmål).

Sen har vi förstås B och N som strängt vägrar prata något annat än tyska med mig trots att de båda är grymma på engelska. De är stränga för att de vet att jag kan och vill lära mig mer. Frustrerande ibland men effektivt.

Och så J, kompisen och läraren som med en ängels tålamod lyssnar, korrigerar och hjälper till när det behövs. Hur kul kan det egentligen vara att hänga med någon som pratar i ultrarapid? Jag är verkligen så mycket tråkigare på tyska.

Målet är såklart att kunna prata flytande. Eftersom jag jobbar hemifrån och inte är kär i en tysk så är det en rejäl utmaning. Jag måste hela tiden aktivt söka mig till situationer där det bara är tyska som gäller, och jag måste ofta be de jag pratar med att skippa engelskan för att jag ska få öva. Med det ska gå. Ich werde das schaffen.