Tionde bästa resebloggen! Yeay!

Vilken ära! Berlin Ick har blivit utsedd till Sveriges tionde bästa reseblogg av sajten Mintur.se. Jag är såklart stolt som en tupp och hur glad som helst över det. Tack!
Och då, i lite prisutdelningsgalastil sådär, vill jag också passa på att tacka alla er som läser bloggen och ger mig så mycket feedback och kommenterar. Jag älskar att blogga, och ännu mer tack vare er!

Massage och "massage"

Kalla mig naiv, men varje gång jag har gått förbi "Massagekunst" här i krokarna har funderat på om det är en riktigt massageinrättning eller om det mest handlar om, eeh, erotiska tjänster. Sammetsdraperierna i skyltfönstret har väl i och för sig fått mig att misstänka att de vanligaste kunderna knappast är överarbetande småbarnsmammor med stela axlar - men om det är oljiga sexlekar som erbjuds, varför skriver de att deras specialitet är "urindisk massage"? Det låter ju riktigt ayrurvedatrevligt.

Jag har aldrig vågat gå in och fråga vad det är som gäller egentligen, men nu misstänker jag att andra gjort just det. En ny bild har kommit upp i skyltfönstret och den lär ju vara där för att förtydliga, utan att säga för mycket. Back of alla stressade småbarnsmammor med stela axlar liksom, här serveras ingen urindisk massage. Bara "massage". Eller?

Och plötsligt var där fyra stora bröst i skyltfönstret...

Fotoutställningsmånad

"Modern times, new pictures". Det är temat på Europäischer Monat der Fotografie i år, som pågår just nu och fram till den 28 november. Massor av utställningar på massor av ställen, med foton på allt från puderperfekta supermodeller till sunkiga klubbmurvlar, bakterier, landskap och nakna damer. Don't miss.

Garry Winogrand: Women are beautiful

Peter Lindbergh: Milla Jovovich

Nan Goldin: Bea with the blue Drink, O-Bar, West-Berlin, 1984

Politiken

Ingen integration utan att ha koll på det nya landets politiska partier. Här kommer en länk för alla oss nytyskar som vill ha koll på vilka partier som finns i Deutschland och vad de tycker. En quick guide till tysklandspolitiken helt enkelt. Sehr gut.

Vardagslycka = Orange Box

Yeay! Här har jag gått i två år och fått bannor av mannen för att jag aldrig tar tag i det här med att hitta en återvinningsstation där vi kan lämna alla våra trasiga gamla sladdar, skrivare, mobiltelefoner och kameror -  och så dyker det upp en tunna för såna saker på gården! Jag visste väl att det inte var lönt att ta reda på vad återvinningsstation kallas på tyska, söka på nätet, packa in allt i bilen och åka dit, om det ens finns några återvinningsstationer? Äsch, strunt samma, det behöver jag inte ta reda på längre nu när den apelsinfärgade boxen dykt upp, tjoho! 

Det är verkligen grymt att de flesta soporna går att slänga i en tunna på gården här i Berlin. Allt från biologiskt nedbrytbart till metall och papp. Risken är ju annars att det som ska slängas står kvar i ett hörn hemma. I några år...

Peaches Does Herself

En av mina elektrofavoriter är berlinbaserade Peaches. Hon är ball, och lite galen. En gång hamnade jag i samma kareokebås som henne -  hon sjöng Just a small town girl av Journey så väggarna vibrerade. Inte så galet kanske, men roligt och väldigt bra (ingen annan vågade sjunga efter det).

Hur som helst, i samband med hon firar sitt tioårsjubileum som artist nu i höst sätter hon upp en hel musikal om sig själv. Ingen dialog, bara hennes musik som framförs på något förmodligen absurt sätt i en ordning så att det blir en story av något slag.
Hon säger själv att “This is going to be a fantastic musical that could never be shown on Broadway". Det låter lovande.
Kolla in Peaches Does Herself, 28-31 oktober på Hebbel-am-Ufer.

Jakten på kontorsplatsen - del 2

Det var ju det här med kontorsplats. Jag letar och letar och häromdagen trodde jag faktiskt att jag fått napp. En atelier i Kreuzberg med alla möjliga människor som delade på utrymmet - grafiker, programmerare, konstnärer, musiker (han satt förresten under en enorm hög med filtar och såg väldigt, väldigt trött ut. Tydligen jobbade han mest på nätterna och var uppe tidigt den dagen, klockan 15.00).

Billigt, festligt - lät ju hur bra som helst. Och det hade det också varit, om inte själva kontorsrummet där jag skulle sitta låg i källaren och hela stället stank av rök och gammal sprit. De hade i och för sig precis haft en stor fest men någonting sa mig (och jag tror faktiskt killen som visade runt sa det själv också) att de nästan alltid precis har haft en stor fest. Och hej här kommer jag liksom, en präktig tant med barnstol på cykeln och bekväma skor. Nu ska jobbas, ungdomar! Upp och hoppa! Morgonstund har guld i mund! Nä, jag insåg att det aldrig kommer att fungera. Jag måste hitta ett prydligt ställe med ordnade människor. Jag är för mycket småbarnsförälder och för lite berlinbohem för att kunna jobba i en festlokal. Snyft. Jag börjar bli gammal.  

Sökandet går vidare.

Det ständiga byggandet, och så rören

Det byggs överallt i den här staden. Byggs och rivs och görs om och restaureras. Då och då bidrar det till lite dramatik, som när en bomb från Andra världskriget dyker upp bakom någon gammal ledning eller när en stackars byggarbetare ramlar ner från de till synes väldigt osäkra ställningarna. Men oftast innebär det bara att det är väldigt mycket byggarbetsställningar, hål i gatorna, byggarbetare i supermariokläder (hängselbyxor i rött, grön eller blått. Väldigt rart), tillfälliga staket och skramliga trappor som står uppställda för att en ny väg, tågräls eller något i den stilen ska byggas under den.

Och så har vi rören. Stora rör som går som vener genom staden. Jag vet inte riktigt vad de används till, men jag gillar dem, de är så fina. Den som bestämde att de ska vara rosa och lila borde få en dagens ros. Inga ombyggnadsrör i världen har fått mig att le så många gånger som de här i Berlin. Någon som vet förresten vad de används till? Vatten?

Bröllopsrapport

Jag älskar bröllop. Kärleken liksom, finns det något mer värt att fira än den? Jag är trött i dag, och så ska det vara. Gårdagen blev hejdundrande trevlig - ceremonin var fin (brudparet behövde bara skriva under ett enda papper) och festen efteråt härlig. Och jag kan nog konstatera att tyska bröllop inte verkar skilja sig så särskilt mycket från våra svenska. Det var tal (fast inte så många som på de svenska bröllopsfester jag varit på, det kanske är en skillnad? Eller så har de bröllop jag varit på i Sverige varit extra taliga bara), det var mat, det var dans, det var tårtskärning och när någon klingklingade i glasen så skulle brudparet pussas.

Något som jag aldrig varit med om på ett svenskt bröllop däremot var att det inte verkade vara så noga med kläderna. Det stod inga anvisningar i inbjudan och det var många som inte var särskilt uppklädda alls, jeans och skjorta bara. Men det kan ju förstås också ha varit en tillfällighet, vad vet jag. 

Wedding. Fast inte där utan i Mitte.

Jag laddar. Bröllopsladdar. Snart ska jag för första gången vara med på både vigsel och bröllopsfest här Tyskland (well, bortsett från mitt eget bröllop förstås. Men det räknas inte, vårt bröllop var så svenskt ett svenskt bröllop bara kan bli, förutom att det ägde rum i Berlin). Det är våra kära tyska vänner J och T som gifter sig och det blir först en kort ceremoni på ett standesamt här i stan och efter det partaj hela natten lång.

Lite vigselkuriosa: Här i Tyskland har inte kyrkan vigselrätt som i Sverige så alla som vill bli äkta makar måste gifta sig borgerligt. Självklart går det finfint att göra det i kyrkan också, men det blir bara en symbolisk och, förstås, religiös ceremoni och har inget med byråkrati att göra. J och T är inte särskilt religiösa av sig och struntar i kyrkan helt och hållet, några andra vänner här körde borgerligt först och sen kyrka och stor fest året därpå.

Jag har hört att det den standesamtceremonin till stor del består i att skriva under papper men tänker att det måste ju vara lite mer än så? Anyway, med tanke på min gråtstatistik (jag gråter bara någon nämner ordet känslor) så ska jag nog ladda med näsdukar i vilket fall som helst. Jag kommer säkert böla mer och mer för varje underskrift brudparet gör.

En doft av Berlin

Det luktar ganska mycket kiss och bajs i Berlin. Kiss i trappuppgångar, hissar och hörn, bajs lite överallt eftersom hundbajs är något som tyvärr ingår i den berlinska gatubilden. Men säg det problem som inte går att lösa - vid U-Bahnstation Schönleinstraße i Kreuzberg, som jag förmodar luktar ganska fränt, har en initiativrik invånare satt upp en sån där doftgrej som man trycker på för att det ska lukta parfym istället för det äckliga. Det är rart tycker jag. Här kan du läsa mer om det, i tipsartidningen Tip-Berlin.

Några andra dofter jag ofta känner här är:
Shishapipor (nam, älskar den doften)
Nybakat bröd (många bagerier med öppna dörrar)
Stekt korv (alla dessa korvar. De är överallt!)
Öl (i andedräktsform, i utspilld och uttorkad form och så såklart - i nyupptappad form)
Kaffe (men det beror bara på att dricker såna kopiösa mängder själv).

Nu ska jag lukta mig vidare till nästa dagens anhalt, bebishäng vid Hauptbahnhof. Låter lite suspekt (vem vill att ens bebis ska hänga vid T-centralen liksom?) men är helt oskyldigt, jag lovar.

Inga vegokuddar direkt

Jag har hittat den. Årets julklapp alltså. På Boxhagener Strasse 32 kan du köpa köttkuddar i alla former. Mjuka, sköna, stoppade saker som ser ut som kött. Det finns massor att välja mellan - nürnbergerbroschar, fläskläggsackokuddar och säg den som aldrig längtat efter att få mysa med en rejäl salami (höhö)?
Yep, årets julklapp. Köttkuddar.

Korvbrosch, någon?

Ambulerande vardagslek

Så var det måndag igen! Härligt! Ok, jag kanske är överdrivet entusiastisk över det här med måndag till fredag och sen helg, men jag är väldigt förtjust i att för första gången på över ett år vara (lite mer) anpassad till resten av världen. Det beror förstås att sonen börjat på dagis. Förut, med både min mans och mina flummiga arbetstider, flöt allt ihop i en enda sörja men nu jäklar är det ordning på torpet! Struktur und diciplin, upp i ottan och till dagis, jobba jobba medan pojken njuter av fruktststunder och lek (det går fortfarande med bra inskolningen, han diggar dagis) och sen mer lek, fast med mig eller pappa, hela eftermiddagen. Vardag alltså, det är grejer det.

Och, det leder mig till det jag egentligen hade tänkt att skriva om i dag, nämligen det fenomenala initiativet Spielwagen. Det är en mobil lekplats som åker runt till olika ställen här i Friedrichshain och Kreuzberg och där barnen själva är med och utvecklar klätterställningarna, tornen, husen eller andra saker som byggs upp för bara för lekens skull. Helt gratis -  föreningen som driver det här lever på donationer och entusiasm (fast ibland behöver de ta ut en liten avgift, när något extra dyrt ska konstrueras).

Så ett tips nu innan säsongen tar slut och Spielwagen parkerar för vintern - ta med barnen till våra hoods och lek loss. Kommer du hit i morgon (då är de vid Traveplatz) så kan ni dansa breakdance också.

Ljuva höst

Det är underbart här nu. Fortfarande grönt men med inslag av höst. Rött, gult och orange i alléerna. Frisk men ändå mild luft, filtarna är utlagda på utserveringarna och vi njuter av vårt kaffe i höstsolen. Fåglarna fortsätter att kvittra, verkar inte vilja flyga söderut än på ett tag. Och inte jag heller.

Såhär får det gärna vara ett bra tag till.

Tiergarten

Sökes: Arbetsplats i Berlin

Ok. I've had it. Här sitter jag, i ett myller av pappershögar, bananskal, tvätt och dröser av leksaker och försöker jobba. Vara kreativ. Komma på helt fantastiska artikelidéer som varenda tidning kommer att vilja köpa. Det går apdåligt. Och snart kommer sonen hem och börjar ropa maaaaaaama och så var det slut på den arbetsdagen.  Jag måste skaffa ett kontor. Ett skrivbord någonstans. Det borde inte vara omöjligt i den här stan och i de här kvarteren - här verkar ju varenda kotte verkar vara sin egen arbetsgivare.

Operation hitta arbetsplatsen har påbörjats. Wish me luck och tipsa gärna om ni har några bra idéer på var jag ska börja leta. Jag måste bort från högarna, ut! Gaaah!

Shoppingtips

Och så ett litet helgtips för alla er som gillar att gå på marknader. Lifestylemarkt i Kreuzberg erbjuder massor på en och samma gång - ekomat, design och mode, antik, loppis och konst. Och så ett fikahörn med livemusik och kareokeunderhållning. Var fjortonde dag med start på lördag.
Dit vill jag!

Ick und håret. Och kalkdjävulen.

Jag har ett problem. Ett väldigt litet och ytligt problem, men ändock - ett problem. Mitt hår ser ut som svinto. Såhär har det varit sedan jag flyttade hit till Berlin. Tror jag i alla fall, de första månaderna gick jag omkring i ett så starkt "jag har flyttat till Berlin lyckorus" att jag inte la märke till något annat än vilken cool stad jag bor i. Och efter det blev jag gravid och kunde skylla mina bad hair days på det. Sedan var det amning och det går också tydligen att dra till med som anledning till att håret tappat sin forna glans.

Men, nu när hormonerna borde ha stabiliserat sig och jag inte längre kan skylla på varken bulle i ugnen eller mjölkproduktion, konstaterar jag bistert att mitt hår fortfarande ser ut som ett sorgset fras. Platt och frissigt på en gång. Det är faktiskt så illa att den senaste frisören jag gick till frågade vad jag hade gjort (med verkligt tryck i rösten) och sen konstaterade att mitt hår såg ut som att jag hade blonderat det typ tre hundra gånger, fast utan att jag blivit blond. Såklart fick jag med mig ett helt gäng överdyra hårprodukter för elakt behandlade hårstrån, som tyvärr inte hjälper särskilt mycket alls. Buhu. Men nu börjar jag i alla fall inse vem som är boven i dramat.

Det är kalkdjävulen. Som slugt lämnar vita spår på alla glas och kastruller och som tvingar oss att skrapa duschen efter varje tvagning för att inte kalket ska torka in och göra glasrutorna vita. Berlins kalkrika vatten håller på att förvandla mitt hår till en enda stor trasselsudd och lockarna är ett minne blott. Jag vet inte, jag kanske bara ska ge upp. Ta det onda med det goda, tänka på lite viktigare saker än mitt hår. Det är nog klokast, om ingen därute har något helt fantastiskt antikalkihårettips som hjälper förstås?

Hur som, jag misstänker att det här kan vara en av anledningarna till varför så många i den här staden har dreads. Snart har jag också det, vare sig jag vill eller inte.
Men som sagt, det här är ett väldigt litet problem i mitt annars alldeles fantastiskt glassiga berlinsmåbarnsliv.

Dagisstart. På tyska.

I dag var en stor dag för familjen Darlington. Vår lille började på dagis. Ett gigantiskt dagis med en jättestor gård och typ hundra miljoner avdelningar. Och alla pratar tyska.
I går kväll hade jag sådan ångest att jag inte kunde sova. Tänk om han inte gillar det? Om fröknarna är dumma? Om han blir ledsen när ingen säger ett enda av de få ord han faktiskt kan härma ganska bra nu (tack, duscha, bajs)? Och så såklart - han är ju så liten! Ska verkligen någon annan ta hand om honom flera timmar VARJE DAG? Sen googlade jag lite och insåg att alla föräldrar verkar tänka likadant och då kändes det bättre.

Nåväl, eftersom jag ofta får mail med praktiska frågor om hur det är att ha barn i Berlin och dessutom har sett att många har hittat bloggen genom googla saker i stil med "Berlin och barn", "leva i Berlin" och "barn+Berlin+blogg" så jag tänkte berätta lite om hur det här med dagis går till här. Alla ni som är ointresserade av dagisbyråkrati kan sluta läsa ungefär nu (jag förstår er och jag lovar att skriva om något helt annat i nästa inlägg).

Ok då kör vi: Några gemensamma köer för att få en dagisplats finns inte, här gäller det att gå runt bland på olika Kindergärten och fråga om de har någon plats vid tiden ni vill att ert barn ska börja. Det kan verka hysteriskt men det är ingen dum idé att börja med det här redan när bebisen är i magen, åtminstone om ni bor i barntäta områden som Friedrichshain, Mitte och Prenzlauer Berg.

När rundvandringen är gjord och barnet står uppskrivet på olika intresse- och väntelistor kan ni slappna av en stund. Men inte för länge - det gäller det att återkomma då och då till favoriterna för att meddela att ni fortfarande är intresserade. Och ju närmare dagisstarten kommer desto mer intensiv uppvaktning (fast alltså, man får ju känna efter så att man inte blir ett irritationsmoment för personalen. Det får nog bara omvänd effekt).

Vad som avgör vilka barn som får platserna beror på massor av saker - kötid (om dagiset går efter det), ålder, kön, tvåspråkighet eller kanske om föräldrarna känner några andra föräldrar till ett barn på samma ställe. Det viktigaste är att inte ge upp, alla vi känner har trots att det sett mörkt ut bara några veckor innan jobbstart ändå fått en plats till slut. 

När ni väl fått klartecken på att allt är grönt är det dags att gå till närmaste Kinderamt (typ barnavdelningen på stadsdelskontoret) för att först berätta hur många dagistimmar ni vill betala för och sen visa upp vad ni har tjänat det senaste året. Efter det räknar kinderamtet ut hur mycket ni ska betala varje månad - vad priset blir beror alltså helt på vad ni tjänar i familjen.
Efter att ni fått ert beslut ska ni gå med det till dagiset, skriva kontrakt och bestämma vilket datum inskolningen ska börja. Klart!

För oss blev det i dag. Och förutom att det blev tydligt att vår sons sociala skills inte är helt slipade ännu (han gick mest runt och snodde alla andras leksaker) gick det bra. Han verkar gilla det.
Och jag kommer sova gott i natt.

Nationaldag

Hurra för Tyskland som fyller 20 år som enat land i dag! Den 3 oktober 1990 anslöt sig DDR till Förbundsrepubliken Tyskland och mycket har hänt sedan dess - från att ha varit Europas fattiglapp beskrivs Tyskland i dag ofta som vår världsdels ekonomiska motor. Och tänk att jag, som läste franska och spanska i skolan och aldrig hade en tanke på att jag skulle flytta hit en dag, hamnat i det här landet.

Tur! Jag gillar att bo i Tyskland. Med risk för att låta som en reklam från tyska turistbyrån: Det är vackert, trevligt, tryggt, barnvänligt, vuxenvänligt, korvarna är goda, brödet fantastiskt, ölen underbar. Och så har vi ju Berlin, underbara Berlin. Tack Tyskland för Berlin!

Hedrad

 

 Jag har fått en utmärkelse! Av fantastiskt begåvade Sara som har bloggen film-och bokbloggen Glory Box (rekommenderas varmt). Tusen tack! Jag känner mig väldigt hedrad.

Sara skriver såhär: Berlin Ick - varken en bok-eller filmblogg. Men en sjukt bra Berlinblogg som drivs av kloka, vackra Johanna. 

Åh! Gulle dig!

När man tagit emot awarden ska man:
♦ kopiera in awardbilden i din blogg för att visa att du har fått den
♦ tacka och länka till den som nominerade dig
♦ nominera sju andra bloggare och länka till dem
♦ berätta sju intressanta saker om dig själv

Ett nytt kapitel - Anneli berättar som sitt nya liv med familj i Sydney. Jättebra skrivet, väldigt mycket känna-igen-sig-faktor för mig. Trots att hon drog till andra sidan jorden och jag bara till ett nästangrannland.

Blogga i Berlin - är, precis som det låter, en blogg om livet i fantastiska Berlin. Uppdateras inte jätteofta men innehåller många tips, och fina bilder.

Moodboard - Hanna är en grafisk designer och det syns. Moodboard är supersnygg och passar perfekt för att bli inspirerad och glad - eller bara för att få vila ögonen på något vackert en stund.

Looking for Sara - Sara är en svensk tjej som flyttat till Korsika och därifrån berättar hon om sin vardag i solen. Kul, bra skrivet och härligt med en stänk av sol och glittrigt hav när berlinmörket anfaller.

Den förvånade pappan - jag har länge letat efter en schysst pappablogg och när jag hittade den här blev jag så glad! Killen som driver den påstår i sin presentation att han inte är bra på skriva - det är han visst.   

Vardag på Sicilien - bra blogg om livet på Sicilien. Innehåller mängder av fina tips för den som längtar dit (jag till exempel).

Försök inte att se så snygg ut - en kul och välskriven dagboksblogg där vi får följa journalisten Alexandra Malmqvist-Olsson. Gillar bloggnamnet!

Och så var de sju intressanta saker om mig själv. Hm... Få se nu.
1.  Jag tränar på gym och älskar det. Har alltid haft en dröm om att bli stark, riktigt stark. Hulkenstark. Det går sådär just nu.
2.  Jag stod framför teven och skrek och hoppade av desperation när Riley i favoritserien Buffy the Vampire Slayer chopprade iväg i helikoptern, ut ur Buffys liv. Snyft. Jag älskade Riley.
3. Jag har tre kloka storebröder, varav en sjunger i den fantastiska akapellagruppen Gabbehey.
4. Jag går igång nåt alldeles väldigt på saker som berör jämställdhet.
5. Jag är superfascinerad av doers, alltså människor som har det där coola drivet och gör det de drömmer om.
6. Jag är gift sen ett drygt år tillbaka. Med världens snygging dessutom.
7. I mitt tidigare liv, alltså det i Stockholm, jobbade jag med tv. Alla sorter. Nyheter, företags-tv, barnprogram, underhållning. Nu är det mest skriva som gäller, men med några tv-inhopp då och då.

Nu ska jag åka till Hackescher Markt och shoppa! Espressomaskinsprylar, på bästa kaffeprylsshopen Macchina-caffè.

Törnrosa, Oktoberfest, autobahnolycka och bomb

Ok, tillbaka i Berlin igen. Fylld av fluffiga brezlar och bayerska upplevelser.
Först och främst: Neuschwanstein. Vilket sjukt ställe. Ett Törnrosaslott, fast på riktigt. Det byggdes av den excentriska kungen Ludvig II av Bayern under slutet av 1800-talet och var tänkt att fungera som hans rekreationsställe och kompisen Richard Wagners inspirationshus. Tyvärr hann aldrig Wagner sätta sin fot i slottet, han dog 1883. Och Ludvig själv var bara där i totalt 172 dagar innan han lämnade jordelivet under mystiska omständigheter år 1886. Sedan dess är slottet en turistattraktion som varje år lockar 1.4 miljoner människor och det märktes. Turisterna gick som på led upp för den branta backen som leder till ingången.

Sen åkte vi till München och Oktoberfest. Åh Oktoberfest! Det var precis så mycket lederhosen, dirndlar, ompaompamusik och dyngfulla människor som jag hade föreställt mig. Fast kanske ännu mer faktiskt. Sjukt kul var det, och vilken stämning det var inne i tälten! Nu festade vi ju knappast loss eftersom vi hade vår son med oss men det gjorde ingenting. Jag har sugit in atmosfären och räckte gott. Åtminstone tills nästa gång jag åker dit. Ohne Kind.

 Utanför öltälten pågick ett gigantiskt tivoli.

 

 Och innanför ett ompaompafylleslag.

Och nästan varenda kotte i München hade lederhosen. Inklusive kocken på sushirestaurangen.

Vägen hem blev händelserik. Några mil norr om München började det tjockna till i trafiken på autobahn. Vår fil var fortfarande ganska fri medan den bredvid gick allt långsammare.
PANG! Precis brevid oss, en lastbil kör i full fart rakt in husvagnen och bilen framför, som i sin tur krockar med nästa. Husvagnsflisor flyger överallt, bilarna har ställt sig två tvären som två ihopknögglade papperslådor. Stanna bilen, mobilen, 112, min man springer dit. Andra rusar ur sina bilar och tillsammans får de ut de inklämda människorna. Alla verkar vara ok. Blödande men vid medvetande. Så otroligt läskigt.

Och sen, som om olyckan inte var nog, höll vi knappt på att komma in i Berlin. Avspärrat och köer överallt på grund av att, håll i dig, ytterligare en bomb från andra världskriget hittats i samband med att de bygger om S-bahnstationen Ostkreuz. 500 KILO TUNG! Alla hus runt omkring evakuerade, stackars människor. Det här händer ju titt som tätt i den här staden, lyckligtvis är det sällan någon bomb exploderar. Men ändå. Tänk om. 500 kilo. Hjälp.

Jag låter bli att tänka på det och drömmer mig bort till de bayerska brezlarna i stället.