2010/11/29

Baren. Solar.

Vad är receptet mot sömnbrist, egentidsbrist och flärdbrist? Det vet jag.

Solar!

Så är det. Baren och restaurangen Solar ligger högst upp i ett höghus och när du långsamt gungar i takt till någon soft elektronika (i en lädergunga. I know, stället har lädergungor!) har en god drink i handen och tevetornet och hela staden blinkande framför dig känns livet plötsligt så mycket lättare. Helt lovely! Stämningen är loungig och ganska slick för att vara Berlin - inte alls dumt när vintersunket regerat ett tag.  

Bästa drinken heter praktiskt nog The best drink och smakar ingefära. Jag vill ha mer.


2010/11/28

Tack Hanna!

Jag skrev för ett tag sen att jag ville hotta upp designen på bloggen. Det gick sådär, med typ tjugo minuters sammanhängande internetfritid om dagen (i alla fall de dagar jag går och lägger mig i tid) hann jag ingenting. Och det lilla jag lyckades ändra blev inget vidare.

Men då, mitt i alla "men åh, varför kan inte jag göra snygga sidor på två sekunder som alla andra"-tankar kom ett mail från min underbara läsare Hanna (som har bloggarna Moodboard och Inspiration pocket och som också råkar vara grafisk designer). Som en ängel från bloggosfären steg hon ner och erbjöd sig att hjälpa till med designen, sa att det skulle vara kul, inga problem.

Lyckliga jag, härliga Hanna och voilá! Nya bloggdesignen är på plats och små ändringar har gjort stor skillnad. Tycker jag i alla fall. Tusen miljoners tack Hanna, du anar inte vad din insats värmer!
Och ni andra, vad sägs? Är det inte fint?

Hanna, I owe you one.

2010/11/27

Julmarknad. Nu med ettåring.

 Julmust, lösgodis, prästost, pyttipanna, knäckebröd, dalahästar och ett luciatåg förstås. För tredje året i rad fick julmarknaden på svenska kyrkan inleda glögg- och pepparkakstiden för oss. Fast särskilt stämningsfullt blev det inte - panikmycket folk och en son som tydligt visade att julmarknader inte var hans grej. Han skrek och sparkades och ville ingenting och allting på en gång så efter bara någon halvtimme fick vi ge upp. Men, hade mitt barn varit av den lugna och fogliga sorten hade jag säkert gjort som alla andra berlinsvenskar i dag - minglat, köpt hemsnidade ljusstakar, druckit glögg och ätit våfflor. Kanske nästa år.

2010/11/23

Á la Astrid

Det ropas ofta på barn som heter Lasse, Ida, Ronja, Lotta och Bosse i lekparkerna här men det var inte förrän jag satte på en DVD med Alla vi barn i Bullerbyn som jag gjorde kopplingen. Kan det vara så att trettioåringarna som får barn här nu har fått sin namninspiration från allas vår Astrid? De har ju också vuxit upp med barnen i Sörgården, Norrgården och Mellangården (är det inte lite kul att den heter så?) och dessutom samtidigt fått höra hur fint landet där uppe i norr är. Röda hus, vita knutar, vackra sjöar, djupa skogar, lyckliga barn... Inte konstigt att Sverige-Astrid-namnen ger sköna vibbar.

Jag frågade en av mina tyska vänner som precis fått en liten Ida om min teori kan stämma och hon sa stolt att "jajamen, dottern har fått sitt namn efter Michels lillasyster" (som Emil av någon märklig anledning fått heta här i Tyskland). Jag gillar det, och bäst är alla Bosse och Lasse som verkligen heter Bosse och Lasse och inte Bo och Lars!

Och så lite statistik, för att jag älskar att fundera på namn och för att jag känner typ hundra människor som är gravida just nu. Populäraste namnen i  Berlin var under 2009 Lara, Anna, Emma, Hanna och Charlotte för tjejer och Maximilian, Lucas, Leon, Paul och Finn för killar. Nu vet ni.

2010/11/22

Le restaurangtips - La Bonne Franquette

Fransk husmanskost, ingen bullshit. Så sålde vår kompis Matentusiasten in La bonne Franquette på Chaussestrasse i Mitte när vi skulle välja restaurang häromkvällen. Och det stämde verkligen. Här är det rätter som moule frites, steak frites, ostron och getostsallad som gäller. Inga konstigheter, bara franskt. Och nästan alla andra gäster pratade franska, det brukar vara ett bra betyg.

Schysst mat, helt ljuvliga efterrätter (crème brûlée såklart och så en sån där chokladkaka med rinnande chokladsmet i mitten), inte alltför dyrt och trevlig personal. Tips tips.

Foto: Rick

2010/11/21

Cupcakes. Goff goff.

Dom är ju för söta.. I dubbel bemärkelse. Cupcake på Krossener Strasse i Friedrichshain drivs av en amerikanska som heter Dawn och hennes tatuerade kille. Tillsammans bakar de världens godaste cupcakes. Vi bjöd på dem istället för tårta på vårt bröllop förra året och vi goffade i oss alldeles för många i går. Sockerchock för att glömma terrorhot. Funkade fint för en stund. 



2010/11/18

Honey, I'm home!

Jag tror inte att jag har berättat förut här på bloggen hur mycket jag flänger. Nu när jag börjat arbeta ordentligt igen efter mammaledigheten känns det som att jag alltid är på väg någonstans. Riktigt så är det inte, mest sitter jag på min rumpa här i Berlin, skriver artiklar och skickar iväg idéer en masse till olika tidningar, men några gånger i månaden åker jag iväg på ett tv-jobb någonstans. De senaste veckorna har jag jobbat i Milano, London och nu i går i Stockholm. Nästa vecka Stockholm igen och så rullar det på. Förhoppningsvis. För säkert vet man aldrig, det är ju tjusningen (?) med att frilansa.

Jag både älskar och hatar att resa på det här sättet. Avskyr att åka men har nästan alltid superkul när jag är borta och älskar, älskar att komma hem igen. Mina resor håller min kärlek till Berlin fräsch och sprudlande. Jag hinner aldrig vara här tillräckligt länge för att sluta se allt jag tycker så mycket om  eller börja längta någon annanstans.

Det finns ju de som säger att det är bra att längta lite efter sin kärlekspartner ibland. Jag håller med. Efter ett par dagar i en annan stad är det så härligt att komma hem till stora kärlek Berlin, få en lång kram av de mysiga kaféerna, kullerstenarna, gatukonsten, musiken, krusidullerna, lekparkerna, butikerna, de politiska slagorden på husväggarna, de breda gatorna och stoppljusen som lyser som hjärtan. Berlin, älskling, jag är hemma, tänker jag när jag kliver av S-bahn vid Frankfurter allee.
Och den här gången stannar jag i en hel vecka.

Jag har förresten fått ett Cherry on top award av Johanna som skriver bloggen Vardag på Sicilien. Tusen tusen tack!

2010/11/15

Berlin - inget för den seriöse typen

Jag har varit på bröllop i Sverige. Minglat som bara den och om och om igen berättat att jag bor i Berlin. Det är trevligt, jag möts nästan varje gång av ett "åh, jag älskar den staden!" och sen drar det igång. Det är så avspänt, så mysiga stadsdelar, roliga barer, goda frukostar och så billigt.
I know, svarar jag. I know.

De flesta svenskar jag känner som varit här har blivit förälskade i Berlin. Det är lätt att tycka om den här staden, men nu ska ni få höra något intressant: Bilden av Berlin verkar inte vara densamma bland många tyskar som bland svenskar. När min man sökte det jobb han har i dag (på ett tyskt bolag) och sa att han gärna ville jobba här fick han höra att "det blir inga som helst problem, till Berlin är det inga andra som vill så där behövs folk". Själv har jag flera gånger hört tyska bekanta nästan ursäkta sig för att de bor här.

Jag kan såklart inte gå i god för att det jag tycker mig märka av är det som gäller, men jag får känslan av att Berlin för många tyskar inte klingar lika positivt som det gör för oss.  Det är liksom lite för oseriöst här, en partystad som befolkas av bohemer och flummisar (vilket såklart bara är delvis sant, det finns massor av drivna karriärister i staden). Att Berlin har mycket ballt att bjuda på håller de flesta med om, men många verkar tycka att det snarare är en stad att hänga i ett tag - under studietiden, mellan jobb eller på semestern - än att stanna i för gott.

Och inte är det väl så konstigt när man tänker efter. Under DDR-tiden var Västberlin en isolerad ö, instängd av en mur och många västtyskar ville inget hellre än att flytta härifrån. Det tänket hänger kanske kvar och dessutom är Berlin fattigt. I åratal har den tyska staten pumpat in mängder av pengar för att få staden på fötter. Det går sådär, arbetslösheten är hög och företag drar sig för att etablera sig här.

Jag tänker att Berlin uppfattas som den där typen i bekantskapskretsen som är kul i korta stunder men som blir lite tärande i längden -  som alltid behöver låna pengar och aldrig växer upp och blir något ordentligt. Kanske har staden med sin brokiga historia lite för mycket tungt bagage för att pengarna ska börja flöda och tyskarna berlinkänslor ska förändras.

2010/11/11

Rostock-Trelleborg

Why, oh why finns det ingen ferryscanner.com, ferriyfind.de, eller färjefinnaren.se? Det vankas bröllop i Skåne i helgen och vi tar bilen. Har vi tänkt. Om vi kommer på någon jäkla färja vill säga. Det är snudd på omöjligt att hitta och boka en plats för bil och två vuxna. Det är som om Scandlines, TT-lines och Polferries tävlar om att ha det sämsta bokningssystemet - jag bestämmer sig för en rutt och det dyker upp en annan, jag måste maila för att få prisuppgifter (Polferries) och först när jag ska till att betala, alltså på typ steg 75, får jag veta att det visst inte fanns några fler platser på båten. Hoppla. Dessutom går allt så segt att man börjar fundera på om tiden går långsammare i färjevärlden.

Snälla, snälla, kan ingen begåvad människa styra upp en sida där den kortaste rutten med det bästa priset på den mest passande tiden dyker upp först i listan, och där alla bolag finns med. Please? Eller, finns den redan? Tänk om!

2010/11/10

Museumsug

Jag har varit på alldeles för få museum i Berlin. Särskilt med tanke på att jag bott här i två år nu och dessutom skrivit åtskilliga berlinguider. Jag skäms lite, borde verkligen ha bättre koll. Och Berlin som ska vara en så fantastiskt museistad dessutom. Ajabaja.
Men nu är jag på gång, ja jäklar, här ska det tittas på gamla grejer!

Jag har bestämt mig för att börja med stadens stolthet - Pergamonmuseet. Min vän arkeologen blir helt yr av glädje varje gång han pratar om det och tydligen ska det finnas ett maffigt gammalt altare där som man bara måste se. Mäktigt, pampigt och jättejättegammalt. Låter som ett must see på museifronten.

Nästa på listan är Neues Museum och den nya utställningen av konstverk som försvann under andra världskriget för att Hitler ratat dem som "antinationalistiska" men som nu dykt upp igen. Väldigt spännande.

Sen styr jag kosan till Egyptiska muséet  (det ligger i samma byggnad som Neues museum) för att titta bysten av den egyptiska drottningen Nefertiti. Jag vet inte särskilt mycket om henne (än) men min andra arkeologvän säger att hon grät så att hon snörvlade när hon såg henne, "det var så vackert!". Det låter ju onekligen också som något man inte heller får missa.

foto: Xenon 77

Tre får nästan räcka för den här omgången. Jag har en känsla av att det kan bli krukoverload annars. Återkommer när besöken är avklarade. Målet är före jul, vi får se hur det går.

2010/11/09

Jakten på kontorsplatsen - del 3

Det rör på sig! I går var jag och min vän K, också frilansare, och tittade på ett helt okej kontor på Kastanienallee (också kallat Castingallee, för att så många hippa människor går där i hippa kläder och hoppas på att bli upptäckta av någon ännu hippare och därmed bli dubbelt så hippa själva). Läget är bra, hyran ännu bättre och det luktade varken cigarettfimp, spritfest eller mögel i lokalen. Möjligen ligger det lite väl långt hemifrån, det tar runt fyrtio minuter för mig att åka dit kommunalt, men efter två års hemmajobbande och promenerande runt, runt i F-hainkvarteren längtar jag efter att se något något nytt om dagarna. Och hey, vad passar bättre in i mitt klyschiga "jag flyttade till Berlin och började frilansa"-liv än att ha ett kontor på Kastanienallee?

Nu är vi ju knappast i hamn än - risken är rätt stor att hyresvärden chockhöjer hyran eller säger bu åt oss som hyresgäster men det är inspirerande och kul att åtminstone ha något på gång. 

Om jag hade ett kontor på Castingallee


skulle jag nog ganska ofta fika kaffe med våffla på kaféet Lycklig vid parken

och ta en tur in i affärer med ganska pretentiösa men rara namn på vägen hem.


2010/11/08

P-bot. Okejrå.

Vi fick en p-bot i dag. Ajaj. Hela 15 euro måste vi betala för att vi råkade ställa oss på en gata där bara boende i området får stå. Inte så farligt med andra ord och så är det generellt sätt här när det gäller parkeringsböter. Ska man stå länge på en plats kan det till och med löna sig att inte betala parkeringsavgiften. Inte för att jag vill uppmuntra någon till att göra orätt här, men ändå. Fascinerande system.

2010/11/07

Bra dag - ekomarknadslördag

Att ta en vända ner till ekomarknaden på Boxhagener platz har nästan blivit lite av en lördagstradition för mig och sonen. Där njuter vi av alla fina grönsaker, tittar på roliga t-shirtar, köper några lakritsbitar, kanske någon god röra (getost och avokadoröran som man kan köpa i det turkiska matståndet är bra) och rundar av det hela med en rejäl bratwurst från något av fleschereistånden. Och så dansar vi lite till det mysiga bandet Rathaus Ramblers som brukar stå och spela i något hörn.
Lördag i F-hain á la Darlingtons.


2010/11/06

Återanvändning

Jag vet en sak till att älska Berlin för -  att det är helt ok att ställa ut sånt som man inte behöver längre på gatan. För en tid fick vår gamla resväska som tappat ett hjul möta sitt öde utanför vår port, bara några timmar senare såg vi den bäras omkring av en punkig ny ägare som såg väldigt nöjd ut. Och häromdagen rensade vi och slängde ut ett stycke papperskorg, en sunkig plåt och lite aspartamsaftpulver som vi tyckte smakade giftigt. Borta på två röda! Grymt praktiskt.
 

2010/11/05

Genau. Förändring.

Mintur.se har rätt, det är hög tid att göra något åt designen på bloggen. Så nu gör jag det. Fast jag hinner bara fixa en liten en stund i taget så det kommer nog se rätt konstigt ut innan jag hittat hem, sorry för det.

2010/11/04

Det farliga österlandet

Måste bara visa. En gammal kollega på besök här i Berlin upptäckte något märkligt i sin nya guidebok, Topp 10 Berlin. Tydligen är det en dålig idé att bege sig till till exempel mina kvarter om man är svart eller homosexuell. Farligt rent utav.
Där ser man. Dags att uppdatera boken till nästa tryckning kanske? Även om det statistiskt sett skulle vara mer farligt att vara mörkhyad eller/och hålla någon av samma kön i handen i typ Brandenburg känns formuleringen minst sagt gammelmodig och onyanserad.


2010/11/03

Inte så nya längre

Jag springer. Till dagis, från dagis, till läkaren, fikaträff, fort till flygplatsen för jobb eller besök någonstans, till tåget, hem igen, packa datorn, kameran - är alla sladdar med? Och så ut igen. Jobba på kafé, effektivt nu, har bara några timmar på mig, skynda skynda. Och så fortsätter det. Och jag är alldeles svettig.

Vad hände med mitt lugna berlinerliv? Tempot börjar mer och mer likna det jag hade i Stockholm innan vi flyttade hit - dagarna går i ett och kalendern fylls på allt längre fram i veckorna. Allt är bra, jag är lycklig, men jag är rädd för att förlora balansen igen. Ni vet, sådär så att det känns som att det är någon annan som styr och du bara hänger med som trasdocka. En trött trasdocka som helst av alla bara vill sätta sig ner och pusta ut en stund.

Jag tror att det är så att vi helt enkelt har integrerats här nu. Vi har vänner, vi har rutiner, vi har jobb och läkarbesök och bankärenden som måste utföras. I början var det bara vi, två gröngölingar på upptäcktsfärd i den nya staden, bland människor som kanske kunde bli våra vänner. Och långsamt nosade vi oss fram till en ny vardag och ett underbart nätverk av berlinerkompisar. 

Jag älskar vårt liv här och skulle inte vilja byta ut det för allt i världen, men just nu snurrar det så fort att jag blir alldeles yr. Dags att ta kontrollen igen, säga nej ibland och göra som så många andra här - sätta sig på ett kafé och bara titta. Frågan är bara när. 

Dagens arbetsplats: Café 100 Wasser på Simon-Dach-Strasse

2010/11/01

Och så lite mer sex

För alla er som inte känner att ni fått säga "åh vad typiskt Berlin" på sista tiden så ger jag er en anledning här: I helgen gick Berlin Porn Festival av stapeln. Inte så särskilt berlinigt i sig, det finns säkert massor av porrfilmsfestivaler runt om i världen, det är snarare den avslappnade attityden kring hela evenemanget som är typiskt.

I år hade festivalen  musikaltema (!) och det visades musikalporr (!!) från sjuttiotalet och framåt. Dessutom erbjöds det en säker-sex-workshop, ledd av en prostituerad med över tio års erfarenhet,  en japansk bondage-föresläsning och ett seminarium om feministisk porr. Allt hyfsat omskrivet i tyska medier, sakligt och tipsande. Inget hysch hysch, ingen som verkar upprörd. Porrfilmsfestivalen var en bara en happening bland många andra. 

Åh vad typiskt Berlin.
Follow JohannaPaues on Twitter Resor
Toppblogg.se