Adjö Tacheles

Men hoppla, jag har ju alldeles glömt bort att berätta hur det gick med försäljningen av Tacheles. Det blev ingen. I alla fall inte den fjärde april, när det var sagt att budgivningen skulle dra igång. En knapp timme innan det var dags var det någon som drog i nödbromsen (jag har inte fattat riktigt varför, det är en så sjukt komplicerad historia det där).

Hoppet tändes alltså, men släcktes snabbt igen. Bara en dag senare kom en hemlig investerare in i spelet och köpte ut konstkollektivinnevånarna för en miljon euros. Och nu är nycklarna överlämnade och stället igenbommat. Slut.

Tacheles har lockat omkring 400 000 besökare om året. Klyschigt berlinbohemiskt, absolut, men ett bra sätt att, åtminstone lite grann, kunna förklara för alla nyanlända varför Berlin är en så magisk stad. Och så förstås, ett ställe för oetablerade konstnärer att ta plats, få plats. 

Men men, life goes on, förändringar sker hela tiden. Så är det. Och lite muntert är det ju ändå att de som driver Tacheles inte gick tomhänta därifrån. Med stor sannolikhet kommer miljonen att användas till att bygga upp något nytt, någon annanstans.

Och annars då? Jorå, sirru. Jag är i Sverige och leker logistiker. Det krävs mycket tänk och planering för att få till schemat under sverigebesöken ska ni veta. Det går helt okej än så länge, även om jag som vanligt inte kommer att hinna träffa ens hälften av alla jag längtat efter. Prio nummer ett är i alla fall kusinlek och farbror, farfar, farmor- och mormorshäng för sonen. Viktigt viktigt.

Ett minne blott.