Påskharen och vi

Sakta men säkert flyttar traditionerna in hos oss. Tyska traditioner, svenska traditioner, traditioner över huvud taget. Varken jag eller min kära make är särskilt traditionsnostalgiska men nu när sonen börjar bli mer medveten om jultomtar och påskharar och sånt känns det roligt att påskpyssla och fräscha upp gamla ritualer. Och lära sig mer om hur man gör här.

Och det börjar bra, måste jag säga. Tack vare våra fina grannar som målade ägg med oss i går och ordnade en stor påskäggsjakt i dag. Det var roligt och inte alls som hemma hos mig när jag var liten – att varje barn fick leta efter stort påskägg fyllt med smågodis. Istället var massor av små chokladägg och chokladharar utplacerade över hela vår innergård (en hamnade lite olyckligt precis bredvid en av partydanskarnas spyor från i natt) och så fick barnen leta.

"Ich hab' eine Osterhase gefunden!" tjöt grannarnas lillflicka som är lite äldre än vår son, medan vårt monster mest ägnade sig åt att mosa tulpaner och slänga iväg alla ägg han hittade så långt han kunde (han är bra, kommer bli en mästare i "kast med liten boll" i skolan sen). Kanske är han fortfarande aningens för liten för att riktigt kunna förstås vad vi pysslar med, men ah well, något litet traditionsfrö har vi säkert sått i pojken. Ett tyskt, den här gången.