När jag är i Stockholm får jag ibland en känsla av att de som har barn har "gått över" till en annan grupp än den de tillhörde tidigare, till Vi med barn. Och har man en gång passerat den, ganska skarpa, gränsen mellan Inga barn och Småbarnsförälder är det både enklast och trevligast att hålla sig till det nya gänget. Alla i den gruppen sympatiserar med varandra, har liknande rutiner, barnsäkrade hem. Jag förstår verkligen att det blir så och jag inser att jag låter lite som en gnällig utlandssvensk nu – men jag gillar verkligen att det inte är sådär uppdelat här.
Jag kanske har känt helt fel i Stockholm, rätta mig gärna i så fall, men min poäng är att jag aldrig upplevt den där skarpa gränsen i Berlin. Visst, vi är inte lika flexibla längre och visst, det är bekvämt att gå på middag hos någon som inte har tusen dyra saker som sonen kan ha sönder eller skadas av – men det känns absolut inte som att vi tillhör någon grupp. Vi är samma personer som vi var förut, bara en liten kille till (ok, vi är tröttare, vi har numera ett oändligt stort ansvar och våra hjärtan är sprängfulla av kärlek riktade mot vår lille). Vi går ut och äter, vi går på kaféer och hänger i parker där alla möjliga människor samlas. Gamlingar, punkare, partykids och medelålders i en enda röra.
Trots att vi såklart inte kan göra exakt vad vi känner för hela tiden, för att vi har ett litet barn, så känner vi oss knappast som en isolerad småbarnsfamilj. Vi är med och det är faktiskt en stor anledning till att jag vill bo kvar i Berlin ett tag till. Det är så trevligt att vara småbarnsförälder här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar