Jag är ju inte direkt nån modebloggare...

En stor fördel, och lite en nackdel också, med den här stan är att man inte behöver klä upp sig. Det är verkligen ingen som bryr sig om du lullar runt i mysoverall eller klär dig i förrförraårets felköp. Eller går ut och klubbar i jeans och solkig t-shirt (tvärtom, är du för stassigt klädd är risken rätt stor att du inte kommer in).

Det här är ju helt fantastiskt, inte minst för att all stress som har med kläder, trender och att försöka vara så snygg hela tiden försvinner. Baksidan är att det är lätt att halka efter på klädfronten, att garderobsinnehållet plötsligt är väldigt ouppdaterat och att man en dag upptäcker att fuck, jag ser ju ut som skit.

Det är inte så att jag är ointresserad av mode, tvärtom. Jag tycker att det är kul och älskar att känna mig fin. Något superintresse är det förstås inte, i så fall skulle jag inte sitta och skriva det här inlägget, men jag bläddrar gärna i modetidningar och shoppar. Ändå har det inte blivit särskilt många  shoppingrundor sedan jag kom hit.

Förstås, ekonomin har väl inte varit så splendid alla gånger, och förstås, jag har varit gravid och sen haft en bebis som inte gilla att shoppa. Alls.
Men ändå. Det där är ju egentligen inga ursäkter. Vill man vara fin får man lägga manken till, eller hur det nu var.

För att komma till någon slags poäng. I fredags var jag på ett riktigt fashionparty. En ny modetidning har släppts, OE Magazine heter den, och det var releasefest. Och visst, i modesammanhang är folk visst uppklädda här. Inte som i jag ska gå på fest och har lite extra smink på mig, eller jag ska gå på fest och tar den glittriga tröjan utan mer

jag ska gå på fest och tar därför på mig kläderna som verkligen signalerar att jag inte ansträngt mig för att se festlig ut, snarare att jag alltid ser ut såhär, att jag alltid är cool med en härligt avspänd och framför allt konstnärlig och intressant inställning till kläder.

För så skulle jag beskriva klädkoden bland de unga hipstersarna här i Berlin. Se för guds skulle inte ut som att du försöker vara någon annan än dig själv. Och vill du leka lite med ditt uttryck – klä hellre ut dig än upp dig. Hell, du kan till och med klä ner dig om du vill, bara du gör det med en självklar air av coolness.

Och  så där, mitt i minglet, mitt bland alla (förvisso väldigt lika) unikum, drabbades jag av insikten: Jag kan inte ens klä ner mig med de kläder jag har. De är helt intetsägande, trista. Trasiga, förvisso, men det hjälper inte när de inte är det minsta speciella. En ball tröja med ett hål i kan bli ännu ballare men mina tröjor är verkligen bara... kläder.
Tyg på kropp.

Med den här insikten ska jag nu ge mig in i garderoben och rensa bort all tråkighet och försummad yta. Jag kommer knappast att se ut som en fashionista när jag ut igen, varken á la Chiquestockholm eller Bohemberlin, men kanske kommer jag åtminstone kunna klä mig på ett sätt som passar min person bättre. Inte hasa runt i det får duga och vara tråkig. För det är jag inte, goddammit.

Men först ska jag till Kreuzberg och gå på Myfest.

Foto från www.fashionwindows.net