Ibland blir jag så fruktansvärt less på att vara utlänning, språkligt handikappad och liksom inte ha med mig alla de där begreppen som är helt självklara för alla tyskar. Som blankettnamn och byråkratiska benämningar av olika slag. Det är verkligen skitjobbigt och resulterar ofta i att något som skulle ha tagit mig fem minuter att göra i Sverige tar en halv dag här, bara för att jag inte vet vad jag ska leta eller fråga efter.
Häromdagen behövde jag hitta en adress till min försäkringskassa. En särskild adress som ska användas i särskilda ärenden. Jag höll på att bli tokig, hade ingen aning om vad det där särskilda ärendet brukar kallas på tyska, och ingen myndighetsaktig sida i det här landet har engelsk översättning så någon hjälp på det sättet kunde jag inte få.
Att det här händer då och då är såklart inte hela världen, men efter tre år av att känna mig som en korkad idiot som inte får något gjort ligger de nervösa sammanbrotten inte långt borta.
Jag får trösta mig med att det hela tiden blir bättre. Och att jag ändå kommit en bra bit på väg som faktiskt pratar tyska nu. Åtminstone så länge jag inte behöver gå in på unbedenklichkeitsbescheinigungen och sånt.
Oh shit, det blir minst sagt en utmaning att flytta ner...
SvaraRaderaHanna, det är bara ibland jag känner sådär. Inte så ofta. De flesta dagar är jag mest stolt över att jag ändå pratar och umgås med folk på tyska. Men är det något som kan ge en dip i utlandssvennelivet så är det det där...
SvaraRaderaJo det är sant, de svårigheterna har man ju haft även när man bott i engelsktalande länder. Men man kommer ju lära sig ett och annat i alla fall!
SvaraRadera