Påsken

Men shit. Det är ju nästan påsk! Om det inte vore för att dagis då och då stänger på en helt vanlig (lång)fredag eller (pingst)måndag så skulle jag ha noll koll högtiderna. Frilansarlivet och äkta hälftens oregelbundna arbetstider gör att vi liksom inte har samma rytm som de som jobbar mer normalt. Plus att kalendern i mobilen inte berättar sådant för mig.

Hur som helst. Påsk. Det måste ju firas! Men hur? Sonen ska få leta påskägg, såklart. Här i Tyskland är det ett fasligt tjatande om påskharen, det göms driljoner chokladägg, chokladkycklingar och chokladharar i trädgårdarna som barnen sedan får leta efter. Bara choklad, men det håller ju inte för oss svenskar. Lösgodis ska det vara. Tur att Herr Nilsson finns.

Och så kanske vi ska äta lite mer ägg än vanligt. Och måla dem. Och klä ut oss till påskkärringar – fast det känns lite krystat eftersom ingen annan här förstår sig på den traditionen.

Nu blev jag pepp, det här ska bli trevligt! Och vi kan behöva tänka på något annat än flyttlådor, möbelplacering och de ungefär tre tusen andra sakerna som måste göras som jag inte kommer ihåg just nu.

Påskäggspåsen är hittad.