2013/07/27

Tänker

Jag fortsätter att fundera. På allt jag skulle vilja göra men inte hinner, på vad jag vill att livet ska innehålla och hur jag ska få det att innehålla just det, på hur barnen mår, på hur R mår, hur jag mår. På hur ett liv i Sverige skulle se ut om vi valde att leva där.  

Som vanligt kommer jag inte fram till något storslaget alls, jag blir avbruten alldeles för ofta för det, men så småningom kanske det leder till något. En förändring. Eller ett beslut att stanna där vi är. 

Jag antar att jag måste ha tålamod bara. Låta tankarna mala ett tag till. Vela vidare. Eller så tar vi bara ett beslut, tjoff! Bestämmer oss för att stanna tills Eje börjar skolan. Eller tills han ska börja mellanstadiet. Eller eller eller. Kanske ska vi planera tre år framåt i taget och se sedan hur det känns? Eller två? Fem? Bäst är kanske att försöka sluta tänka så mycket, slappna av och bara leva. 

Ni andra utlandssvenskar i liknande situationer, hur tänker ni? 




5 kommentarer:

  1. Åh, det där är så himla svårt! Vi tänkte att vi flyttar till Sverige nu, för vi vill prova Sverige i minst två år, för att sedan utvärdera var vi helst vill bo och ta ett beslut på lite längre sikt innan Gael börjar skolan.

    Men så fick vi ju jobberbjudanden här och bestämde oss för att skjuta på sverigeflytten sisådär två år. Då hinner vi nog inte två år innan Gael börjar skolan. Så jag vet inte riktigt hur det blir då. Kan vi byta världsdel mitt under en skolgång om det skulle vara så? Vet inte.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Min bror sa något så himla klokt. Att man byter livsituation när det är meningen att man ska göra det, att det snarare gäller att våga hoppa på förändringsmöjligheter när de dyker upp än att forcera fram beslut och flytta från något man egentligen gillar och trivs med. Det var nog inte meningen att ni skulle flytta till Sverige nu, helt enkelt. Och visst kan man väl byta världsdel mitt under en skolgång, det vet jag många som gjort. Men det är klart, man funderar ju och oroar sig.

      Radera
  2. Det är så jäkla svårt det där. Jag vet precis. Vi pratar och diskuterar sånt här väldigt ofta här hemma men vi kommer inte fram till något alls. Alltid samma sak: ja vi får väl se hur det blir. Och så har det ju funkat för oss jämt, allt vi tagit oss för är pga vi halkat på ett bananskal. Men det är viktigt, härligt och skitjobbigt att fundera på sånt. Att byta skola en, kanske två gånger gör nog inte så mycket. Ja förrutom att det kan vara svårt och lite jobbigt i början. Min man bytte skola 11 gånger på lika många år. Det är inget vi eftersträvar direkt.
    Ja det här hjälpte ju knappast dig. Mer än en uppmuntran. Heja! Vad ni än gör blir bra!

    SvaraRadera
    Svar
    1. En bra uppmuntran! Det är nog klokt att bara leva på och lita på att livet liksom visar vägen av sig självt. Så länge vi är lyckliga finns det ju egentligen inget problem.

      Radera
  3. Det är faktiskt enklare än Du tror. Du har två småbarn. Dessa barn kommer att bestämma Ditt liv för de nästa ca. 15-20 åren. Allt Du beslutar Dig för måste alltid göras från barnens synpunkt sett; Du är ansvarig för deras framtid. Din framtid har Du till hälften redan bakom Dig. Du bor i Berlin, kanske den bästa staden att växa upp i just nu och för överskådlig tid framåt. T.o.m. bättre än det av Woody-Allen-infekterade svenskar idealiserade NY. Dina barn växer upp med ett av sina två modersmål som det mest talade modersmålet i Europa. En otrolig skatt senare i livet - i synnerhet för flumskolebildade svenskar. Växa upp i Berlin, i en verkligt multikulturell stad med ett enormt anbud av kultur, bildning, arbete. Med fantastiska chanser till arbetsmöjligheter i hela världen. Inte att Sverige inte också erbjuder möjligheter, förvisso - "blott Sverige svenska krusbär har". Just det. Om man nöjer sig med krusbär.

    SvaraRadera

Follow JohannaPaues on Twitter Resor
Toppblogg.se