Jag hade varit i Berlin i ett dygn och stod på perrongen, på väg till någon sevärdhet. Jag minns att mitt resesällskap, jag var här i jobbet, pratade om det enorma discohuset Goya som ligger mittemot stationen. Om att det har varit hippt en gång i tiden, en plats där allt kunde hända och hände.
Och så bara visste jag.
Berlin. Jag vill bo här. Jag ska bo här.
Tänk att det verkligen blev så. Att jag vågade. Att jag tillät den plötsliga förälskelsen, som helt tog över mig den där gången på perrongen, slå rot.
Visa vägen. Bli mitt liv.
Herregud Berlin, min stad, vad jag älskar dig.
Att Berlin kan få en att känna sån kärlek så snabbt. Jag hade varit här en dag eller två och kände: "Nämen här kan jag bo." Och inte en sekund har jag ångrat mig över det.
SvaraRaderaPrecis, fascinerande!
RaderaJohanna! Tack för din blogg! Det är så fantastiskt att få läsa om vardagens glädje, sorg, frustration och funderingar som utlandssvensk. Jag känner verkligen igen mig! Och sen detta med förälskelsen i en stad. Så galet och konstigt men ändå helt självklart. Tack för att du skrev det så man inte behöver känna sig helt ensam i denna underliga känsla:)
SvaraRaderaÅh, tack för att du läser!
Radera