Alltså. Det måste ju ha hänt massor i Sverige på fem år! Stort som litet.
Även om jag läser svenska tidningar (och skriver delar av dem) missar jag såklart grejer. Sånt det inte skrivs så mycket om. Som mina vänner inte pratar om. Småsaker, vardagsdetaljer. Jag har helt enkelt sämre koll nu. Och det är väl ganska naturligt och ingen biggie om det inte vore så att jag inte har koll på stora delar av det tyska samhället också. För att jag precis lärt mig språket och för att det är så enormt mycket att lära sig när man byter land. Om precis allt.
Och det här – att inte kunna varken mitt hemland eller mitt nya land gör mig ledsen. Och förvirrad. Lite rotlös.
Att minst en gång varje dag känna mig dum och tafatt när det gäller sånt jag var en jävel på i Sverige, det är skitjobbigt. Att helt obehindrat och snabbt kunna läsa på om saker i min vardag är något jag saknar så det gör ont. Och jag avskyr, verkligen avskyr, att inte känna mig självständig, redig, myndig.
Och jag vet, det tar tid. Bara att kämpa på etc. Men ändå.
Det har varit mycket win i den här sagan. Massor till och med. Men att byta värld kostar på också.
* Hade sådan jäkla koll på den när jag bodde i Sverige! Alltså även innan jag fick barn. Älskar att lära mig sånt där. Lite sjukt kanske.
Och ett PS också: Apropå att jag har bott här ett tag så kändes det rätt nesligt att inte få rösta igår. I alla fall betydligt mer nesligt än första gången jag var med om ett val här. Då var jag fortfarande en gäst i det här landet. Ute på ett litet äventyr bara. Shit, vad länge sedan det känns.
Jag har inte bott i Tyskland lika länge som du (bara 1 år), men kan redan skriva under på allt det du tar upp här. Tack! Skönt att höra att även en mer erfaren utlandssvensk brottas med problemet att känna sig liten och dum varje dag! Jag kan inte språket ännu, endast lite vardagsfraser. Känner mig ofta konstig och malplacerad i olika sammanhang. Som om jag inte hör hemma här, att jag är annorlunda. Ibland känner jag mig nästan som ett av barnen på kindergarten när jag är där och hämtar/lämnar mina killar. Personalen får prata övertydligt med mig, jag förstår inte allt de vill få fram, jag kan inte alltid föra mina pojkars talan på det sätt jag skulle vilja. De små kulturskillnaderna, många av dom kan jag inte ens sätta fingret på, de känns ibland som en mur mellan mig och omvärlden. Och samtidigt älskar jag det här äventyret som berikar hela familjen. Mina barn håller på att lära sig tyska, liksom. Bara en sådan sak. Och vardagen funkar på något vis, vi har hittat hem trots att vi är långt borta. Det är en häftig upplevelse som jag inte skulle vilja vara utan!
SvaraRaderaMen gud, tack själv! Så otroligt skönt att känna att jag inte är ensam. Vilket jag vet, såklart, men ändå. Och du har rätt, jag skulle ju inte heller välja bort den här upplevelsen för allt i världen. Mest av allt har ju det här äventyret varit berikande!
RaderaAbsolut jag håller med. Har varit här i 6 år nu och känner mig också ofta "ute på hal is" även om språket i sig fungerar. Det är ofta folk frågar mig om hur saker är i Sverige -för att man är nyfiken, för att folk gillar att diskutera och lära sig, det är klart- men då står man där och kan inte ge konkreta svar. Visst jämför man hela tiden, det gör jag fortfarande - dagis (förskola heter det visst) skolan och arbetssituationerna - och ändå vet jag inte "der letzte stand" mer. Känns exakt så, rotlöst. Ändå skönt att du satt ord på detta, tack!
SvaraRaderaOch tack för att du berättar att du känner samma!
RaderaJag håller med dig i det om att jag inte kan läsa på snabbt om saker och ting. Om jag vill veta nåt blir det att min sambo får svara på hur han vet/tror att det är. Jag hatar att inte själv kunna leta på nätet på samma sätt som det går i Sverige. Eller att leta på nätet kan jag ju, men det är inte samma sak som att bara veta att jag kan hitta rätt om skatter genom att kolla på Skatteverkets hemsida. Det är inte lika smidigt när jag inte vet exakt var allt hör hemma. Och inte allt finns ju ens på nätet här.
SvaraRaderaPrecis. Det är ju det första man inte har koll på - var man ska börja leta efter saker och ting. Och sedan språket på det. Heja oss!
RaderaÅh vad jag känner igen mig! Just språket är ingen större barriär, men ändå. Oavsett om jag förstår språket i princip perfekt så ligger det ju så mycket bakom orden. Och bakom det folk gör. Och hur de är. Samtidigt kan jag ibland känna mig totalt främmande inför svenska fenomen. Förvirrad och rotlös som du skrev är nog huvudet på spiken.
SvaraRadera