De korta arbetsdagarna

När R inte är hemma hämtar jag Isa och Eje klockan 15. Eller, okej då, det brukar bli 15.30 snarare. Då har jag jobbat sedan klockan 9.30. En halvtimme av den tiden brukar gå åt till att äta något, det måste jag för att orka hålla koncentrationen uppe. Det ger mig fem timmars arbetsdag. Inte så pjåkigt ändå. Kan man tycka.

Men alltså, fem timmar är nada nix. Känns det som i alla fall.
Jag hinner:
- ett möte och att skicka iväg några mail.
eller
- att författa ett par säljpitchar, läsa igenom några tidningar.
eller
– att skriva en halv text. Om den inte är superkort förstås.
eller
– att göra en intervju och skriva ut en grovversion av texten.

Om jag måste åka någon annanstans i Berlin för att göra något är det lika bra att räkna med att hela dagen går åt. Kanske hinner jag fälla upp datorn och preeeciiis komma igång med något innan det är dags för hämtning.

Men men. Många bäckar små och Rom byggdes inte på en dag etcetera. Och snart kommer R hem och kan ta över familjejobbet – och då kommer jag att förbanna mina långa arbetsdagar, längta hem hela eftermiddagarna för att få vara med familjen och skämmas över att jag inte alltid inser vilken jäkla lyx det är att kunna hämta vid tre.

Balansen, gott folk. Balansen. En vacker dag kommer jag att hitta den.

Hur man gör livet mer spännande

Jag har mycket på gång nu. Tusen saker inskrivna i kalendern – spännande saker.
Preliminära bokningar, jobb som kanske blir av, länder jag kanske kommer att åka till.

Men ingenting är spikat och kanhända blir det ingenting av någonting. Då får jag njuta av häggen istället för att jobba och resa. Och ha pengaångest förstås.

Eller så händer allt. Och blir mer. Och ännu mer.
 
Vi får se helt enkelt.

Mvh,
Nerver av stål (I wish). 

Hänt sen sist

– Isa har kommit in i trotsåldern. Med besked. Som någon slags kompensation för det (?) har hon också börjat säga Jawohl! Väldigt ofta och entusiastiskt säger hon det.

– Jag har varit på en helt fantastisk guidad street art-tur. Läs mer om den här.

– Jag och R har nakenshowat igen. För mer än varandra, that is. Alltså shit vad man vänjer sig fort vid att näcka för främlingar! Fem minuter liksom, sedan var jag helt bekväm med att glida runt i bara mässingen. Mer om det hela på Citykollen inom kort. Tror jag.

– Min Julia är här under några veckor nu. Det är fullkomligt ljuvligt. Hon är inte bara härlig att vara med, hon lagar dessutom megagod och nyttig mat hela tiden OCH är djupt älskad av mina barn. Isa kallar henne Lulä och vill vara nära henne så fort hon har chansen. Lulääää! Luuuulääää!

– Nu är det snart bara en vecka kvar innan våra två Sverigeveckor. Jag är så glad över dem och längtar, längtar, längtar.

– Körsbärsträden blommar i Berlin!

Större och mindre

En sak jag har tänkt mycket på på sistone, är hur världen har blivit både mindre och större för oss under tiden vi har bott här.

Mindre för att vi ständigt omger oss med människor från andra länder. För att våra barn (nåväl, bara Eje än så länge) skiftar mellan tyska och svenska på sekunden – men också för att de ofta hör oss prata engelska med våra vänner, eller hör sina kompisar säga något på polska, flamländska, vietnamesiska eller spanska till sina föräldrar. Mindre också för att jag lever i ett land, men jobbar för ett annat – och får det att funka. För att vi umgås med människor som inte identifierar sig som svenskar, tyskar eller var de nu är födda någonstans, utan snarare som européer, eu-medborgare (faktiskt, en hel del) och ibland inte som någonting alls, förutom sig själva.

Och så mindre för att R flera gånger i månaden är på en annan kontinent och för att hela världen känns närmare än någonsin förut. För att vi numera definierar en flygresa på sju timmar som kort och för att det känns som att en av mina vänner har flyttat "hem" när hon, efter flera år i Afrika, ska bo i Europa – även om hon ska bo så långt söderut i Europa man kan komma. Och för att jag ofta tänker att Berlin, praktiskt sett, lika gärna hade kunnat vara Göteborg eller Umeå när det handlar om att jag inte bor nära min familj.

Större för att det ofta syns pappor som är klädda som mammor på lekplatserna här, eller föräldrar som har dreads ner till anklarna, tuppkam eller tjocka ringar genom näsbrosket. För att vi och våra barn hela tiden möter folk som i många, många andra miljöer skulle sticka ut, inte passa in, som det skulle viskas om. För att vi lever i en stad där vi till vardags tar del av olika sätt att tänka, se ut på och bete sig. För att det inte är så viktigt att placera folk i fack här.

Jag är så glad över att det är i den här miljön våra barn växer upp nu. Stolt faktiskt.

Vi borde veta bättre

Jag läser om allt som pågår i Sverige. Om främlingsfientlighetens framfart. Och jag blir, på riktigt, illamående. I snart sex år har jag befunnit mig på en plats som så påtagligt bär så många ärr från allt som hänt här under det senaste seklet. En del sår är fortfarande inte läkta – att prata om Hitler är inget man gör utan att först tänka sig för.

Jag har vandrat bland så många monument som påminner om det värsta människor kan göra mot varandra. Om intolerans och trångsynthet som lett till så mycket lidande. Om rädsla, smärta och död. Jag påminns om vad som hänt här, om inte varje dag så åtminstone flera gånger i veckan. Och när jag tänker att har det hänt så kan det hända igen blir jag skräckslagen. 

Att våga släppa in andra sätt att vara på och tänka, att vilja se möjligheter istället för problem, att inte döma ut hela grupper, att drivas av tanken att vi alltid, i den mån det går, ska försöka hjälpa varandra här på jorden  – för mig är det de grundläggande ingredienserna för att vår värld ska kunna bli bättre än vad den är nu. Snålhet, feghet och att göra avstånden större och förståelsen mindre mellan oss kommer inte att leda till något gott. Borde vi inte, sett till historien, ha lärt oss det vid det här laget?

Jag vill ha gjort världen bättre innan jag lämnar den. I det stora eller lilla. Vad vill du?

Frisk Frisk FRISK! Och om hysteriska sundhetsideal

Jag har varit sjuk i över en månad och har under den tiden gått från att må halvrisigt till att gråtande ha suttit orörlig på golvet och varken kunnat hosta eller andas ordentligt på grund smärta i bröstkorgen. Men nu, nu nu nu, är jag banne mig frisk igen. For real den här gången (hoppas jag verkligen) och tacksamheten jag känner över att äntligen kunna, andas, tänka, jobba igen är total. DANKE kroppen! You did it! 

Palma var underbart och vi fick massor gjort. Det är verkligen ett helt fantastiskt helgresmål. Så lagom stort, fint överallt, varm sol och glittrande hav. Allt man kan behöva efter en vinter i Tysklands norra inland. Nu väntar ett ganska lugnt mars här, innan våren drar igång på allvar. Det blir alltid mer att göra för mig på vårkanten och det kommer att bli en hel del hit- och ditande över Europa. Bara kul saker dock, så alles jut.

Jag läste förresten den här krönikan av Mia Skäringer och blev helt bestört. Tänkte herregud, är det verkligen såhär i Sverige? Bland folk i min ålder? Jag slängde ut en fråga på Facebook och fick ett jodå, det känns igen som svar.

Nog för att vi utlandssvenskar brukar muttra om den svenska ängsligheten, det där med att svenskar lägger så mycket krut på att passa in, ha det snyggt hemma, bo på rätt ställen, vara vältränade och superdupersunda etc. Men är det verkligen så här illa? Att folk snackar om det hela tiden? Att nästan varenda kotte går på någon diet? Vilken press det måste vara, för det är klart att man blir påverkad. I alla fall skulle jag bli det, det är jag rätt säker på.

Här i Berlin kan jag inte komma på en enda gång som jag och mina tyska vänner har diskuterat våra kroppar eller vår kost. Eller jo förresten. En gång (på ett nakenbad med massor av breda höfter och mjuka magar omkring mig) konstaterade jag att mina bröst blivit liksom lite ledsnare sedan Isa, men att jag gillar dem ändå. That's it.

Det är klart att det tränas och dricks gröna smoothies här också (senast igår gjorde jag en helt grym råsaft med en massa ingefära och jox i, säkert supernyttig) men jag upplever inte att det läggs så mycket fokus på det.

Hur är där du bor? Tänker du och dina vänner mycket på vikt och kost och sånt?

Lycklig på ett tak

Att vakna i fredags morse och, förutom någon slags muskelbristning som kommit av allt hostande och som gjorde helt djävulskt ont, känna mig nästan helt frisk var... helt jäkla underbart. Herregud, vilken lättnad.

Och nu sitter vi här, på hotel Puros tak i Palma, och skriver så det smattrar om tangentborden. Kan vara det bästa kontor jag någonsin haft. 

Optimisten

Penicillin, näsdukar, smärtstillande, nässpray och något flummigt örtigt som apotekarn rekommenderade är packat. 

Jag är knappast frisk, det vore en överdrift att säga. Men till Palma ska jag. Jävlarimig. 

Ynk och souk

Alltså. Lunginflammation, sa doktorn. Kan man bli frisk från det på tre dagar? Jag hoppas verkligen det, för på fredag åker jag till Palma och inget, nichts, kan stoppa mig. Så kom igen nu penicillinet, do your thing!

Men skit i sjukdomar nu. Kolla, vad fint det var på souken i Doha. Vi älskade verkligen att vara där. Så lugn atmosfär, lite dämpat nästan, och så vackert. R:s jobb tar oss verkligen till ställen vi aldrig skulle ha hittat till annars, det är jag tacksam för.

Det finns en hel del att säga om Qatar som land (och i synnerhet om hur de gästarbetare som bygger allt som ska byggas inför fotbolls-VM 2022 behandlas), och det var märkligt att befinna sig i ett land som så uppenbart, och med så stora offer, går så snabbt framåt. Där skyskraporna tycks tävla med varandra och det byggs i precis vartenda hörn.

Jag vet inte, men kanske är det en anledning till varför stämningen på den flera hundra år gamla (men nyligen renoverade) souken är så lugn. Den kanske funkar som en historisk oas mitt i all megakapitalistisk madness?

Hemma igen. Och sjuk igen.

Det var en kort, men effektiv semester. Jättefin. Solen sken, barnen skrattade usw. Och jag blev bättre från mina (kör dubbelt här) förkylningar, mycket bättre. Men så flög vi hem inatt - och pang så var febern där igen. MNÅÅ! I en månad har jag hostat nu. Och snorat och slemmat och inte orkat någonting. 

Shit, vad jag förbannar mig själv för att jag är så jäkla svensk och ba "men, neeeejdå - läkaren? Inte ska väl jag!". Vad hände med min acklimatisering till Tyskland på den punkten? Va? Va? Här ränner ju folk till och med till doktorn för att få det bekräftat att de verkligen är friska innan det är dags att gå tillbaka till jobbet. I morgon är det jag som sätter mig i det där jäkla väntrummet, enough med bakterier nu. 

Nåväl. Är i alla fall en aning solkysst. 

Hej på er. 

Jag vill tacka livet

Hur jäkla lyxigt är det inte att efter en hel månad med hosta, sjuka och stress kunna hoppa på ett flyg till solen och havet och hotellfrukostar - och såklart bli frisk på två röda. 

Yeah!