Way of eating

Vi är i Stockholm nu och jag fortsätter att fascineras över hur mycket det snackas här om hur folk äter, vad man har för "way of eating". Den ena äter inte kolhydrater, den andra inte mjölkprodukter, den tredje inget socker och den fjärde nästan ingenting - åtminstone två dagar i veckan. 

Jag äter allt. Det är min way of eating. Funkar toppen. 

Fast förr i tiden drack jag ingen mjölk. Jag var att rejält laktosintolerant. Men det gick faktiskt över efter ungefär ett år in i mitt Berlinliv. Bara sådär, efter tjugo år av ont i magen.  

Det är nyttigt att stressa ner och slappna av, helt tydligt. 

Det sägs att det är sommar

Men det vette bövelen. Det är i alla fall kallare i Sverige nu än i påskas. Men skitsamma, vi har det bra och njuter av vackra vyer och familj och promenader och fördrinkar innan maten. Allt som hör semestern till – förutom bad och sol och sånt. Men det kommer nog.

Det var en hård vår. Jobb, stress- och tidsmässigt tuff. Mycket som skulle hinnas på alldeles för lite tid, under flera månader. Jag har haft så himla kul, gjort så fantastiska saker men för att få ihop allt fick jag göra vardag av den där idén jag hade för ett tag sedan – att börja gå upp klockan fem för att jobba några timmar innan barnen vaknade. Annars hade det aldrig gått.

Så nu vilar jag så mycket en småbarnsförälder bara kan. Kommer i kapp med kroppen, immunförsvaret, försöker träna upp alla muskler som försvunnit framför datorn. Nästa vecka åker jag till Almedalen för ännu mer jobb, men det är bara tre dagar. Och hey, Almedalen är skitkul.

Ok. Tillbaka till familjen. Det ska ordnas kalas nämligen. En viss liten pojke blir fem hela stora år i veckan och nu ska det firas med kusinerna.

Som han har längtat efter den här födelsedagen. Älskade lille vän.

Sommar

På landet. Vackert här. Hej! 

Berlinpodden!

Jag har en podcast! Tillsammans med min kära vän Kristina (som jag startade Berlinbiten.se med för några år sedan).

Berlinpodden heter den, och precis som namnet antyder handlar den om min favoritstad på jorden. Och om hur det är att leva i den om man är vi.

I första avsnittet pratar vi en hel del om öl, om auktoritära fasoner och tysk ordnung vs berlinsk spontanitet. Bland annat!

Sök på Berlinpodden på iTunes så dyker den upp!

Skolavslutningslöst

Jag har kommit på en sak. Så länge vi bor här kommer Eje och Isa aldrig sjunga Den blomstertid nu kommer på sina skolavslutningar. Och ingen motsvarighet heller - vad jag vet brukar inte tyska skolor ens ha någon skolavslutning. De bara går hem efter sista dagen, "ha en fin sommar" säger fröken och så var det bra med det. 

Det känns sorgligt. Jättesorgligt faktiskt. 

Och något vidare studentfirande kan vi inte heller räkna med. Ingen mössa, ingen Sjung om studentens lyckliga dar. Kanske en bal, men den traditionen är tydligen importerad från USA. 

Det firas helt enkelt inte så mycket på det sättet här, säger min tyska kompis. 

Så vi måste nog komma hem ändå. Så småningom. Klart ungarna ska få uppleva skolavslutningar. Det är ju bland det bästa som finns. 

Snart medelålders

Jag saknar min farmor extra mycket i dag. För att hon alltid brukade ringa på min födelsedag, eller på någon av dagarna omkring (jaså? Är det i morgon? Ja, det är väl inte så noga), gratta och fråga hur gammal jag blev. Och oavsett om jag fyllde 25 eller 30, fick jag alltid ett Herregud, vad gammal du är! Ja du, snart är du medelålders! som svar. Eller något i den stilen.

Hon var känd för att säga det hon tänkte, min farmor. Och jag älskade hennes födelsedagskommentarer även om de inte alltid var så uppmuntrande. För att det var så typiskt henne att säga så, coh för att jag älskade henne.

Det värsta med att bli äldre är inte att få rynkor eller den smygande insikten om att möjligheter försvunnit. Det är att alla andra också bli äldre. Vetskapen om att de man älskar och i sin naivitet tänkte alltid skulle vara omkring en kommer att försvinna, ryckas ifrån en, den är verkligen hemsk.

För att mota bort alla sådana tankar tänkte jag fira mig själv ordentligt i dag. Genom att först bli klar med diverse deadlines förvisso, men sen dricka skumpa så det skvätter om det. För som en bekant till min mamma  sa: Det är inte så kul att bli äldre, men det är bra mycket roligare än alternativet i alla fall.

Helgdagar schmelgdagar

Jäkla lyllosar är vad ni är därhemma i Sverige! Som har haft en helt vanlig måndag, med jobb och förskola och vardag. Här har pingsten fortsatt i dag också, sjukt enerverande. Jag hinner inte vara ledig mer nu!

Dessutom är ju helgdagarna i det här landet så obarmhärtigt tråkiga. Prick allt är stängt (okej, inte restaurangerna) och alla vänner med barn i samma ålder är bortresta eller träffar familj. Och kvar är jag och mina barn, varav det ena gastar efter leeeekkooompisar var tredje minut. Förstår honom. Skulle jag göra samma om jag inte var, eh... trettiotre. 

Jag skulle förstås gärna gjort som resten av Berlin idag och gett mig av mot en sjö någonstans, det har ju ändå varit över trettio grader ute, men ensam med två barn som jag är och med trehundra deadlines som hänger över mig så känns inte det som något särskilt njutbart projekt alls. Buhu.

Så. Slut på gnäll. Nu är dagen ändå slut, i morgon är det vardag och snart är det semester. På riktigt, alltså. Inga jäkla fåniga helgdagar. 

Tiden har gått

Jag har tänkt mycket på en sak den senaste tiden. På att tiden har gått nu och det här utlandsäventyret jag var mitt uppe i har fått en historia. Att jag har en historia här i Berlin. Att tiden här aldrig kommer att vara bara en episod, en parentes, utan en betydande del av mitt liv.

Det kanske låter självklart, men för mig innebär de här tankarna att jag gått in i en ny fas. Där jag kan börja se tillbaka, summera ett och annat. Säga att såhär trodde jag, var jag rädd för och såhär blev det.

Och med tanke på hur mycket energi som gått åt till att oroa mig för hur saker och ting ska bli i det här utlandslivet, hur jag gått runt och hoppats och antagit utan att egentligen veta nånting, så känns det himla skönt att veta nu. Hur relationerna med de där hemma har utvecklat sig till exempel ("kommer mina barn knappt känna sina kusiner?", "hur ofta kommer vi egentligen att ses?" och "kommer alla glömma bort oss nu? Sluta bjuda oss på fester?") och hur det funkar att jobba mot Sverige härifrån. 

Jag har rätt bra koll på sånt nu.

Egentligen är det väl bara så enkelt att jag har jag har blivit äldre och mer erfaren. Sex år does liksom that to you. Mer kunnig i ämnet Att leva som Johanna i Berlin. Jag gillar det! 

Det är skönt att sitta på någon slags facit på åtminstone några av de väsentligaste delarna av livet. 

Att slippa vara orolig för en massa grejer som jag var osäker på skulle gå bra - och att acceptera att jag faktiskt valt bort en hel del av livet där hemma, men i utbyte fått mycket annat.

Jag för fem år sedan. Ung och ovetande. Och betydligt mindre sliten. Håhåjaja.

Ett mandat, men ingen våg

Apropå mitt senaste inlägg. Här har min gode vän och kollega Fredrik skrivit en bra kommentar till all förfäran över det nazisistiska mandatet i EU-parlamentet.

Jag håller förresten på att rumstera om lite i mitt bloggande, därav tystnaden här (men inte på Citykoll). Hör av mig när allt är färdigt.