Vidare. Framåt. Livet.

Jag börjar komma ifatt nu och har äntligen haft lite utrymme att tänka. Och prata med R. Det känns så fantastiskt skönt och plötsligt är det som att det tunga mentala täcket som legat över mig, och gjort att jag inte orkat någonting, har försvunnit. Energin är tillbaka och lusten att arbeta. Tänk vad enkelt det kan vara ibland. Lite prat och lite vila, liksom. 

Och vet ni, jag har kommit fram till saker. Till exempel så känner jag mig rätt säker på att vi kommer att flytta tillbaka till Sverige. Hem. Men inte nu och kanske inte nästa år heller, vi har inte så bråttom och vi tycker att det är viktigt att det känns som att det vi flyttar hem till är något minst lika bra som det vi har här. Helst bättre. Det måste kännas spännande, som ett kapitel i livet vi vill ska börja. Och det kommer det att göra så småningom, vi behöver bara lite tid för att komma fram till vad vi vill här i livet. Smida planer.

Jag har prövat tanken på att vi skulle flytta redan nu, men känner mig inte ett dugg redo. Blir bara förvirrad av tanken, och nedstämd. Än så länge vet jag inte vad jag skulle vilja leva för liv i Sverige och att flytta nu skulle kännas som att vi lämnar ett liv som vi på det stora hela verkligen älskar, till ett som vi inte vet om vi vill ha. Kort sagt. Det är för tidigt. Vi är inte färdiga. Varken med Berlin eller våra idéer och så länge barnen mår bra ser vi ingen anledning att rusa iväg någonstans. Det är ju egentligen det viktigaste av allt, att barnen mår bra. Och när en flytt så småningom blir av  – att vi gör den i ett läge som passar dem, deras skolgång och utveckling.

Jag tror såhär. Den stora anledningen till att jag känt mig så förvirrad den senaste tiden handlar inte så mycket om Berlin vs Sverige. Det handlar om utmattning. Att vara ensam med barnen så mycket som jag är, driva eget företag (där min inkomst står i direkt förhållande till min kreativitet) och dessutom bo i ett land som inte är mitt och ta mig fram på ett språk jag inte helt och hållet behärskar – det har gjort mig helt jävla slut. Och när man är helt jävla slut känns ingenting särskilt roligt längre. Och då gäller det att hitta lösningar, snabbt som attan.

Men jag tror alltså inte att en Sverigeflytt är vår lösning. Nu. Däremot har jag några andra på gång. Lösningar alltså. Men de tar vi i ett inlägg längre fram.