Det här livet vi lever

Så har han åkt igen, R. Kram och puss och Ejes "hej då, pappa!". Bom. Dörren stängs. Och så blev det sådär tomt. Jävla skitjobb. Jag vill ju ha honom här ju.

Å andra sidan. Det kryddar ju onekligen upp. Att sakna sin partner, menar jag. Att få längta.

Och få distans. Både till varandra och det här småbarnslivet vi lever nu, som tar så mycket energi och lämnar så lite plats över till något annat än det som måste göras precis just nu. Som gör oss så trötta att vi ibland nästan glömmer att det ju är vi som är vi. Som så självklart hör ihop. Superteamet.

Eller well – nu är det väl mest R som får distans till småbarnslivet. För mig handlar dagarna utan honom om att jag då lever ett annat småbarnsliv än det som är vårt gemensamma. Jag har ju liksom hittat en egen vardag med barnen när jag är ensam vuxen hemma, egna rutiner. Det blir ju så.
Min och barnens vardag är förresten också bra. Fast tristare förstås. Lite fattigare. Inga skäggiga morgonpussar. 

Och nu har vi alltså några vardagar utan R framför oss här, jag och barnen. Eje och jag ska pyssla och öva piratmoves inför faschingfesten på dagis, kanske styra upp några playdates, och jag och Isa ska väl mest bara hänga. Öva på krypet. Göra ärenden på stan. Vara ganska så lediga ihop.

Och så just det, viktigt viktigt. Jag ska ordna något trevligt till torsdag för mig och R. Inte så mycket för att det är Alla hjärtans dag utan mest för att han äntligen kommer tillbaka då.
Det blir fint.

Mina fina.