Günstig

Mitt favoritord på tyska hittills är günstig. Det betyder ungefär "prisvärd" och används precis hela tiden. Jag blev så lycklig när jag fick ordet förklarat för mig första gången. Då förstod jag att det som min bror lärde mig för massor av år sen, som hjälpt mig så många gånger när jag haft svåra beslut att ta, är en självklar del av den tyska mentaliteten.

Det började när brorsan fick dille på att fråga sig själv "är det värt det?". Han gjorde det jämt - när han skulle köpa en liter mjölk, åka på semester, plugga, laga mat. Jag tyckte först att det lät lite överdrivet, men ju mer jag tänkte på det, desto mer insåg jag hur smart det var.

Jag började tänka på samma sätt. Frågade mig om det var värt det att stanna en timme till på festen även om det innebar att jag skulle få åka nattbuss hem (nej, men det var en ganska tråkig fest), om det var värt det att ta ett jobb jag egentligen inte ville ha men som såg bra ut i CV:t (ja, och jag har aldrig ångrat mig. Det ledde till massor av bra saker).

Jag har frågat mig om det är värt det att flytta till Berlin trots att det innebär att jag, åtminstone för en tid, ger upp en trygg inkomst och en hyfsad karriär (ja!). Om det är värt det att sitta av fyra, extremt tråkiga, timmar varje dag för att lära mig tyska (ja, men nu när vi börjat med grammatiken tvivlar jag ändå ibland).
Är det värt det så är det bara att bita ihop. Inte klaga, försöka njuta av att man är på rätt väg. Gör det man vill, har tagit beslutet från magen.

När man frågar sig om det är värt det blir besluten så mycket enklare att ta. Det blir lättare att känna efter, veta vad man vill. Det spelar ingen roll att något kostar mycket pengar, trygghet, rädsla, smärta, osäkerhet eller tid så länge det är värt det. Günstig är inte bara ett ord, det är en livsfilosofi.

Två t-shirtklänningar rikare

Idag har jag shoppat kläder. För första gången sen jag flyttade hit! Visst, det är klart att jag har handlat en tröja här och ett skärp där under mina sex månader i Berlin, men jag har faktiskt aldrig gett mig ut på stan för att köpa kläder förut. Jag har inte känt mig sugen. Det är liksom ingen shoppingstämning här. Affärerna skriker inte KOM IN BLI SNYGG, snarare har de ett politiskt budskap i skyltfönstret, som i bästa fall är tryckt på en tröja som går att köpa. Eller så heter butiken något i stil med "Everyone is beatiful" och stämmer det behöver man ju knappast gå in för att göra sig het. I Stockholm var det tvärtom, där var vägen hem från jobbet som en dragkamp med mig själv. Lyckades jag komma hem utan några kassar hade jag varit duktig. Helt sjukt.

Hur som helst, idag köpte jag kläder. För att jag behövde det, för att det jag har i garderoben är trasigt och urtvättat. Yeah, jag är så eko! Och som värsta sköna feel goodbonusen så blev min kompis uppraggad av två japaner som ville fota henne för sajten stylehunt.charmworld.jp. Bara för att hon var så cool. Yeah!

Berlin och barnen

Det råder babyboom i Prenzlauer Berg. Det är barn överallt där - på gatorna, i lekparkerna, på caféer, på axlar, i vagnar, famnar och på små träcyklar utan trampor. Överallt!
Det var någon som sa att i Bötzowviertel, som är en extra fågelkvittrande och krusidullig del av Prenzlauer Berg, bor det flest antal barn per kvadratmeter i hela Europa. Sug på den, I HELA EUROPA!

Och de ser ut att ha det bra, PB-familjerna. Nu, på höstkanten, sitter föräldrarna på de mysiga uteserveringarna kring Kollwitzplatz (också kallat "Upper Bohemia") insvepta i filtar i trendiga kulörer och smuttar på sojalattes medan barnen leker i den fantasifulla lekparken intill. Och för varje nytt par som bestämmer sig för att börja köra utan hurrar politikerna - för barn är precis vad Berlin behöver.

Tyskland har ett av de lägsta födslotalen per kvinna i hela världen (1.3), och i Berlin är det ännu värre. Det är egentligen bara i Prenzlauer Berg som det kryllar av knattar. Det är synd, för Berlin är inte bara en av de coolaste kulturstäderna i världen, det är en barnvänlig stad också. Gatorna är breda, det finns platser på dagis och tusentals fantastiska lekparker. Babygrupper, grönska, kaféer med lekrum, yoga för bebisar (ja det finns!) och miljoners miljarders butiker med babykläder, leksaker och barnmöber. Berlinare älskar barn, men de verkar inte vilja, våga, eller ha råd med att skaffa några själva. Förutom i Prenzlauer Berg då förstås...

Ich kann nicht Deutsch sprechen

Jag har kapitulerat. Tyska är skitsvårt. Jävla verbjävlar. Jag är så extremt glad över att jag är kvar i nybörjargruppen, den är perfekt för mig.

Just nu håller vi lära oss frågeorden och idag råkade jag fråga min klasskompis vem som ätit upp hennes mamma. Jag suger verkligen, men det går åtminstone framåt! För en vecka sen visste jag inte vad äta hette.

Det övergivna tivolit i Treptower Park

Först trodde jag inte att det fanns på riktigt. Öde tivolin med sönderslagna glasrutor och trasiga berg- och dalbanor är bara en skräckfilmsklyscha. Men Spreepark finns, det ligger mitt i Berlin, och även om historien om varför parken är övergiven låter som en film är den faktiskt helt sann.

Tänk dig mossa över ingången, trasiga plankor och rostiga radiobilar. Små svanbåtar som ligger och guppar i den igenvuxna dammen, ett pariserhjul som stått stilla alldeles för länge. Det är förfallet och alldeles öde, sånär som på väktarna som då och kontrollerar att ingen brutit sig in, och deras stora schäfrar.




















Parken öppnades för första gången 1969. Det gick bra till en början, omkring 1.5 miljoner besökte den varje år. 1991 tog affärsmannen Norbert Witte över driften, det borde han aldrig ha gjort. Norbert investerade i fel saker, och mer än han hade råd med. Parken drevs sakta men säkert mot en allt sämre ekonomi. Besökarna svek och snart kom bara 400 000 om året.
Skulderna uppgick till över 11 miljoner euro.

2002 lyckades Witte på något mystiskt sätt få tillstånd att skicka flera åkattraktioner till Peru, trots att Spreepark var konkurshotat. Han påstod att de skulle dit för att repareras, men ljög. I själva verket tänkte han fly från sin skulder. Attraktionerna skulle han använda på sitt nya tivoli, Lunapark, utanför Lima.




















Planen gick sådär. Flera av åkattraktionerna gick sönder under färden till Peru och pengarna för att starta Lunapark räckte inte. Men Norbert Witte gav inte upp. 2004 kom han på den lysande idén att stoppa in 180 kilo kokain i sin flygande matta och sen skicka åbäket till Tyskland. Han ertappades och dömdes till sju år fängelse. Några år senare dömdes även hans son till fängelse för att ha smugglat droger. Marcel Witte, pappa upp i dagen, fick 20 års fängelse.

Och Spree park då? Det står där, övergivet sen Norbert smet till Peru. Ingen har råd att rusta upp det, ingen vill driva det. Spreepark är sorgset, mystiskt, magiskt och utan tvekan ett av Berlins coolaste ställen. Det är förbjudet att gå in, men man kan se rätt mycket från promenadvägen som går runt Treptower park. Sen kan man ju vara lite modig också...

Ich komme aus Schweden

Ich heisse Johanna. Wie heisst du?

Fyra timmar om dan. En boll som skickas mellan oss stackars verbtragglande invandrare. Den som har bollen får prata. Den är röd och har små taggar.

Ich komme aus Schweden. Woher kommst du?

Jag är den enda från Sverige i klassen, resten kommer från USA, Japan, Australien, England, Polen och Italien. Det innebär tyvärr att jag, trots att jag är nybörjare, har det rätt mycket enklare än de andra. Jag kan ingen grammatik och jag har ingen aning om om det ska vara die, das eller der - men bein och haus heter ben och hus på svenska och jag behöver inte ägna tio minuter varje lektion åt att öva på att säga ååååå, äääääää och ööööö. Jag är lite uttråkad faktiskt, men om jag skulle hoppa upp en klass skulle jag säkert fatta nada. Så vad göra?

Ich habe ein dilemma.

Tschüs!

Chick on speed

Idag har jag varit på tysk spinning. Det är inte som svensk spinning. Åtminstone inte den friskis och svettisvariant jag är van vid.
Intruktören betedde sig som en dvärgpudel på speed, högröd i ansiktet och helt studsig - och det trots att hon hade lett passet innan också. Innan vi kommit igång sprang hon maniskt omkring och hjälpte alla att ställa in sina cyklar, vare sig de ville eller inte, och sen sjöng hon med i precis varenda eurotechnolåt hon spelade. Hon hann med rätt många.
Yeeeaahhh - I'm in heaveeeeen! Dumdadumdadumdadumdadum!
Så fort någon råkade se lite ansträngd ut skrattade hon som att hon precis hört världens bästa skämt och skrek nåt tyskt om att vi var ena riktiga kämpar.
Sen, när vi blivit svettiga, och det blev vi snabbt eftersom hon ville att vi skulle cykla superfort oavsett vilket motstånd vi hade och samtidigt göra armhävningar på styret (det är jättesvårt och ser helt sjukt ut), studsade hon av sin cykel och började vifta med en jättehandduk för att ge oss lite svalka.

Jag lovar att hon hade varit på Berghain och knarkat hela helgen.

Livet som utlandssvensk

Det finns en sak som verkligen suger med att flytta utomlands och det är att vännerna och familjen plötsligt är så långt borta. Även om jag åker till Sverige ganska ofta så är det svårt att hinna träffa ens en bråkdel av alla jag saknar.

Jag har precis kommit tillbaka efter några jobbdagar i Stockholm, och den här gången hann jag med ett besök hos farmor, en middag med min ena bror och en med en kompis, en frukost med två andra kompisar och en blixtvisit hos bror nummer två innan flygbussen gick. Tre dagar och inte en vaken stund som inte utnyttjades till max.

Första gångerna jag skulle åka hem gjorde jag helt bisarra scheman för att hinna träffa så många som möjligt. Men det ledde bara till ångest och tokstress. Nu skiter jag i planeringen, att spontanringa någon och föreslå en middag eller fika är både roligare och mer spännande - vem kommer ha tid att träffa mig den här gången? Jag har insett och accepterat att jag inte kan hänga med mina vänner lika ofta som förut. Jag valde att flytta hit och i det valet ingick det att sakna och, då och då, ha dåligt samvete för att jag är här när de är där.

Så, till alla er jag inte hunnit träffa sen jag flyttade: Jag saknar er! Jag tänker på er! Skaffa skype!