Reflektion

Så sitter jag här. I en vardag. Som inte alls är som jag trodde att den skulle bli. Och som ändå blev precis vad jag hoppades på.

För fem år sedan. I Stockholm. Jobbar mycket. Jättemycket. Tycker om det, men det snurrar för fort. Veckorna går i ett, långa arbetsdagar, sena kvällar. Jag vill göra bra ifrån mig när det gäller allt. Allt.
Träffar vänner på kvällarna, tränar, handlar, planerar, bokar in. Behöver väl allt det där, men glömmer bort att bara vila.

Eller. Jag sket i det.
Tänkte inte att det var så viktigt.

Så blir jag till slut en trasa. Orkar ingenting, tappar lusten.

Jag var så trött. Mycket tröttare än vad jag någonsin varit nu som småbarnsförälder. 

Jag tänker att det inte kan fortsätta vara såhär. Trettio närmar sig och jag vill ha barn. Men inte där. Inte i det tempot. Inte så länge jag inte kan säga stopp och prioritera.

Och jag kunde inte det, inte i den miljön. Jag hade försökt flera gånger, utan att lyckas.

Så kommer erbjudandet. Pojkvännen har fått jobb i Berlin. Jag tvekar inte en sekund. Jag jublar, utan att egentligen tänka på vad det innebär. Jag bara vill med hela kroppen. Vi flyttar. Jag är överlycklig.

Tre år sedan och Berlin överraskar mig gång på gång, slutar aldrig att vara spännande. Allt är nytt och vackert, inga invanda mönster. Och jag varvar ner. Blir gravid. Får snurr på egenföretagandet. Livet tar ny form. Helt ny. Vi hittar ett tempo där så mycket mer får plats. Eftertanke, lust. Vad sprang jag efter förut?

Friedrichshains fågelkvitter gör det lätt att njuta. Och uteserveringarna. Och frukostarna, och musiken på Boxhagener Platz.

Och så kärleken förstås. Vi gifter oss. På Svenska kyrkan, med fest högst upp i Frankfurter Tor. Allt är så härligt. Några månader senare föds vår son.

Två år sedan. Ett litet barn. Nya former. Igen. Familjeliv i Berlin. Långt från det som alltid tidigare varit hemma. Vänner och familj börjar fråga oss när vi ska komma hem igen. Vet inte, svarar vi. Vi trivs så bra här, vill inte tänka på det. Inte ännu.

Förra året och sonen börjar på dagis. Långsamt inser vi att vi inte längre är på besök. Vi är en del av Berlin, av Tyskland. Vi har ett barn som växer upp i två världar, som blir lika mycket tysk som svensk. Det känns stort när vi tänker på det.

Men frågan är egentligen alltid närvarande. Gör vi rätt? Borde han få vara närmare resten av sin familj? Borde vi vara det?

Samtidigt, allt är så bra. Vi älskar att leva här och min tyska blir bättre. Äntligen slutar jag att prata engelska med nya vänner.

Och så nu. En vardag. Grå och tung ibland, men oftast bara bra. Förälskelsen håller i sig –  i både man och stad och vårt liv här. Och så en ny kärlek – tyskan. Det tog ett tag, men när jag väl kommit över den där tröskeln älskar jag språket. Älskar att prata det, lära mig nya ord.

Rikedomen att leva ett liv med tillgång till två världar. Den svenska och den tyska. Vi rör oss mellan hela tiden.

Stockholmslivet känns nära, hemvant, och ändå långt borta. Vi åker dit ofta, och njuter av besöken, men längtar alltid tillbaka till Berlin efter några dagar. Här vilar vi – trots jobb och småbarnsliv.
Ett lugn inombords som jag aldrig hittade i Stockholm.

Jag är så lycklig över att vi vågade.

Min finaste. På färjan mellan sina länder.