Happenings

                                                                                                                                                   
Det känns som att vintern är nära nu. Kallt och regnigt, löven nästan helt nertrillade. I morse var Ejes byxor genomblöta redan innan vi kommit fram till kita (ja, jag ska beställa galonisar till gossen. Stackars barn) och i kapprummet var det rena rama mingelfesten med alla föräldrar som klädde av barnen lager efter lager med kläder. De snabba lämningarnas tid är förbi, avklädningen tar sin lilla stund.

Jag och Isa har mest varit inne i dag och njutit av att inte ha en enda liten grej inbokad. Ingen lunchdejt, ingen fika, inga besök. Det behövdes efter den här månaden, kan jag säga. Oktober har verkligen bjudit på en kaskad av sociala evenemang. Sverigebesök, 60-årsfest, gäster här i Berlin i flera omgångar, jobbgalej och ovanligt många luncher, parmiddagar och fikadejter. Väldigt trevligt alltihop, men ack. Man blir ju trött. Jag har ju dessutom jobbat en hel del också.

Synd med tröttman, nu hade det varit bra att vara fit for fight. Åtminstone till helgen, då händer det massor här. Porrfilmsfestivalen har jag redan missat (höhö, as if) men kolla in den här listan:

Nacht und Nebel – kulturfestival i Neukölln. Bara på lördag!
Berlin unplugged – musikfestival 
In-Edit – musikfilmfestival
Freischwimmerfestival – teater och performancekonst av unga konstnärer. 
Europeiska fotografimånaden – fotofestival. Pågår ett bra tag till dock. 
BeMuDa – festival med fokus på elektronisk musik. 
JazzFest Berlin – precis vad det låter som. 

Vi kanske får ringa barnvakten ändå.

Egen müsli

Jag har någon slags bild av att jag ska bli färdig någon gång. Ni vet, klar med allt som ska göras. I en vardaglig bemärkelse – inte som redo att stänga fabriken och gå och dö, eller så.

Jag lever med en vision av att jag någon gång kommer jag att sitta i vår soffa med benen högt och fundera på vad jag har lust att göra härnäst. När texterna är levererade, tvätten tvättad, barnet sött sovandes, hemmet städat och ompysslat, kroppen tränad, maten färdiglagad och brödet står i ugnen. När inga mail längre väntar på att besvaras, inget äckligt källarmögel borde saneras, inga repor i golvet poleras, inga räkningar betalas.

Och så tänker jag att då. Då ska jag göra egen müsli.

Tror att det kommer att dröja ett tag dock.
Vad ska ni göra när ni är klara?

Luxus

Det var precis att vi hann innan den tog slut. Gudskelov.

Jag pratar om Lafayettes årliga ostrondrive. På matavdelningen, bland macarons, dijonsenap och terrines de canard aux figues. 1,90 Euro för två stora, underbart klara och välsmakande ostron. 16 Euro för tio stycken, inklusive ett glas Chardonnay.

I'll say. Så sagolikt gott. 

Ick tipsar i Aftonbladet Resa

OK nu är det dags igen: Aftonbladet Resa ligger ute i butikerna! Jag ger mina fem bästa tips till Berlin och har dessutom intervjuat den här killen.
Tjing!

Monat der Fotografie

Foto: Lars Tunbjörk

 





















Men herregud, har ju helt glömt bort! Just nu pågår European Month of Photography här i Berlin. Det är landets största fotofestival och innebär att det pågår ungefär en driljon olika fotoutställningar över hela staden. Fram till den 25 november pågår festivalen, programmet hittar ni på hemsidan.

Jag vill absolut gå till det mycket fina galleriet Swedish Photography för att se Lars Tunbjörks uställning Vinter. Börjar nog med det.

Parkpaus

Det är intensivt nu. Snoriga barn, massor av jobb, sena kvällar och mörka ringar under ögonen. Men också: Gudomligt fina höstdagar, besök av svärmor och sköna utflykter både med och utan barn. Allt som allt en helt okej mix.

I helgen packade vi in barn, barnvagn, oss själva och alla hundra pinaler vi måste ha med oss överallt nuförtiden i bilen och åkte till Treptower park. Älskar det stället. "Som Djurgården!" utropade svärmor förtjust när vi kom ner till vattnet, trampbåtarna och kanoterna. "Vilken JÄTTEJÄTTESTOR gubbe!" hojtade sonen när vi kom till pampiga Sowjetisches Ehrenmal och den tolv meter höga statyn av den sovjetiska soldaten.

Kunde inte annat än att hålla med. Båda två.

Tv-torn revisited

Jag var uppe i tv-tornet idag. Det var himla trevligt. Mycket trevligare än första gången jag var där – när  jag var helt nyinflyttad och inte visste ett jota om den här staden, än mindre hade någon djupare relation till den. Då kändes utsikten mest som en stor karta. Hus och vägar, lite skog. Jaha liksom.   

Men nu! Ojoj. Blev helt eld och lågor och pekade allt vad jag orkade. DÄR gifte jag mig! Och DÄR bodde jag förut! SPREE! Vilken snygg flod det är! Och ÅÅÅ, Karl-Marx-Allee är pampig ovanifrån också!

Typ så. Trevligt.

Office gepimped

Goldenvägg from Johanna Paues Darlington on Vimeo.

Voilá! Första fasen i höstens projekt "pimpa Golden", alltså frilanskontoret jag delar med fem andra, är avklarat. Det blev en JÄTTESTOR collagevägg. Skitenkelt, bara att klippa ut fina tidningssidor och sedan tapetklistra upp dem. Vi är mycket, mycket nöjda!

Efteråt firade vi med att kolla på fotboll. Det var klokt av oss. Väldigt gött att vara svensk i Tyskland i dag.

...och vi springer efter

Läste Saras inlägg om att så många skjutsar runt sina tre, fyraåringar i vagn. Hon undrar om det verkligen är att göra dem en tjänst. Nä. förmodligen inte. Det handlar väl snarare om att hinna hem till matlagningen innan barnets kvällströtthet slår ut alla rutiner, att lyckas sladda in i matbutiken för att köpa det där som inte hunnits med att köpa tidigare under dagen, att det råder en ständig brist på tid i våra medvetanden. Tid, som det går åt så mycket av när barn får gå i sin takt, undersöka saker längs vägen, krångla lite, gå åt ett annat håll än hemåt.
Tror jag. 

I mina kvarter är det inte så vanligt att treåringarna åker vagn. Däremot cyklar de på springcyklar. Varenda knatte över två far fram i ett jehu, snabbt som attan går det. Det är praktiskt, barnen har kul och får röra på sig – och ja, föräldrarna också faktiskt. Det gäller ju att raska på om man ska hänga med. Visst, det funkar ju inte i alla situationer. Men i väldigt många.
Springcykel är the shit helt enkelt, sjukt bra.
 
Jag vet att det finns springcyklar i Sverige också, men det verkar inte ha slagit igenom på lika bred front som här. I alla fall inte i Stockholm. När svenska vänner är på besök reagerar de ofta över hur många småttingar de ser susa fram. Och så undrar de om det inte är farligt med trafiken. Jo, säger jag. Det är klart att det är lite riskabelt att låta en treåring pinna på i femton knyck, men ungarna lär sig tidigt att aldrig, aldrig, ALDRIG, gå över gatan själva. Men visst är man nervös, det är man. Undviker trafiken så gott det går.

Okej,  ska vi dra stora penseldrag så är väl knappast snabbare treåringar det som ska eftersträvas. Bättre med en mindre stressad vardag där både barn och vuxna har tid och ro att njuta av långa upptäcksfärder på väg hem från dagis. Etc, etc.
Men ändå – när man står där med andan i halsen vid dagishämtningen och inser att klockan är en halvtimme från blodsockerfall. Då.

Springcykel alltså. Liebe. 

Ostalgi

Det har varit en intensiv helg. Som alltid när jag är ensam med barnen. Dagarna går i ett – mata, leka, amma, tjata, leka, amma, laga, tjata, plocka, plocka, plocka. När båda somnat runt tiotiden känner jag mig helt ledbruten. Egentligen borde jag väl gå och lägga mig då, på en gång, men ack. Det är så svårt. Och egentligen, den där egentiden fram till midnatt eller så behövs nog lika mycket som sömnen för att jag ska orka och må bra. Tänker jag på kvällarna i alla fall.

Men nu var det ju inte det jag skulle berätta. Jag har hittat en så himla fin gammal katalog på loppis som jag vill visa! Kolla in här, kläder från det statliga postorderföretaget Konsument Versandhaus. Utgiven i DDR 1969. Allsköns pryttlar, politisk propaganda och höstens mode i ett. En blombukett till vår republik, står det på framsidan. Det var tydligen Konsument-medarbetarnas motto när de satte ihop katalogen. Jojo.

Min favorit är killen i pyjamas som hängt handduken över armen, lite avslappnat sådär.

Samstag

Frukost, Eje style. Tur att IKEA inte ligger långt bort. 

Ekomarknaden på Boxi. Som i stort sett alla lördagar nuförtiden. 

Och så ett stopp på lekplatsen. Förstås. 

Isa var munter i dag. 

Och den här tjommen också.

Dagen marknadsskörd. Auberginen blev mos till Isa, päronen en paj. 

Festival of Lights

Så här års är det fint att vara i Berlin om kvällarna. Fram till den 21 oktober pågår Festival of Lights där konstnärer och andra ljusmänniskor har fått lysa upp staden, lite extra kreativt sådär. Så fort solen gått ner blir kända fasader färgglada som attan, och här och var står ljuskonstverk av olika slag. Flott!

Här är festivalens hemsida där det står exakt vilka byggnader som blivit ljussatta och här nedan kan ni se den officiella Festival of Lights-videon (med ett olidligt pinsamt soundtrack. Yuck). 

Katten har nio liv, Bar 25 har trettiofem miljoner

Det är så typiskt Berlin. En klubb poppar upp, älskas, går i konkurs eller rivs för att ge plats åt något stort och fult kontorshus.
Eller vänta - nej! Lite till får den vara kvar! Ingen vet hur länge dock. Det blir avskedsfest, snyft och sorgligt. Och en avskedsfest till. Och en till.  Skulle klubben verkligen stängas?
Men så pang bom hejdå. Stället slår igen. Till slut.
Eller? Vänta nu, nej! Den är tillbaka!

Ni fattar.

Så här har det, bland andra, varit med den legendariska klubben Bar 25 som jag skrivit tidigare om här, här,  här och här. Den kämpade länge för sin överlevnad men stängde till sist 2010. För att nu alltså återuppstå. Tada!

Frederik Bombosch har skrivit mer om det här.

Bib (Back in Berlin)

Svosh sa det, sedan tog sverigeveckan slut. Och jag är nöjd, hann med mycket! Fira min svärmor som fyllde år, träffa alla tre bröder och halva min släkt, ett restaurangbesök, en fest och några träffar med kära vänner och deras barn. Och så ett besök på annexet för att spana in tidningar jag inte läst på länge, mycket viktigt i min bransch.

Och nu är vi tillbaka i Berran igen. Rullar barnvagnen över kullerstenar och sånt. I veckan väntar jobb och pimpning av frilanskontoret. Det blir kul. 

Jag är förresten MYCKET STOLT över mina barn som skötte sig exemplariskt under resan från Sverige i går. Det var första gången jag reste ensam med båda, men det var inga problem alls. Helt glada, helt lugna och helt söta. Hela vägen. Jag kunde till och med shoppa lite i terminalen och läsa tidning under flighten. Och under bilresan hem från flygplatsen, klockan 22 ungefär, sjöng min stora Ekorrn satt i granen för min lilla tills hon somnade. Helt rart.

Så. Nu fick jag skryta om det också. Tänker att det är bäst att passa på.

Kulturskillnaden: Ur och skur - wie bitte?

Jag är ju i Sverige nu och här har det, fram tills i morse, varit regnigt. Galonbyxeregnigt.

Min son äger inga galonisar. Eller jo. Han har ett par ärvda från åttiotalet, långt in i en låda, men jag kan inte minnas att han någonsin använt dem. På hans förskola går barnen inte ut när det regnar. Vi har frågat personalen varför och fått till svar att eftersom alla barn inte alltid har sina stövlar där så måste alla stanna inne när det finns risk för att skorna ska bli blöta. Har dock aldrig sett någon påminnelselapp i stil med "glöm ej stövlar så att vi kan gå ut även när det regnar".  Det verkar helt enkelt inte vara så jätteangeläget varken bland fröknar eller föräldrar att barnen ska få regnleka.

Det är också helt, totalt tomt i de berlinska lekparkerna om himlen ser lite läskigt grå ut. Inte en själ. Det behöver inte ens dugga, bara kännas som att det kan börja när som helst. Kanske är det lite därför galonisarna inte åkt fram under helgerna heller, hur kul är det att gå ut och leka i en öde lekpark, liksom? (Och jo, vi  har nog varit rätt lata på den punkten också. Man kan ju gå ut och plaska i leran och vätan med sina barn, det kan man ju. Men man bakar hellre. Eller läser böcker, eller ritar.)

Här i Sverige verkar den där tanken om att "det finns inga dåliga väder" slagit igenom lite mer. Under några blöta promenader de senaste dagarna har jag gått förbi flera dagis där barnen lekt ute trots att det nästan spöregnat. Pölplaskande och kanalbyggande har pågått för fullt. Galon från topp till tå.

Förmodligen beror den här skillnaden på att vi har så saggigt väder här uppe i Norden att barnen knappt skulle få någon frisk luft alls om de stannade inne så fort himlen var tung. Inte för att Berlin är något solparadis direkt, men de något sydligare breddgraderna har nog inneburit en viss skillnad i inställning till vädret ändå. Eller, vad tror ni?

Även om jag gärna vill att mina barn ska få massor av frisk luft och lära sig att gilla att vara ute så är det här ingen jättegrej. Vi är supernöjda med Ejes dagis och barnen har en stor och härlig gård som de är ute massor på (så länge det inte regnar då alltså). Men visst, skulle det var skitväder konstant under flera veckor skulle det bli ett problem.

Och faktiskt, han missar ju en hel del kanalbyggande. Det är ju lite synd.
Vi får lov att skärpa oss på helgerna.