Den där Greg

Vi ska snart åka till slottet, men jag måste bara skriva lite om Greg. Jag känner att det var alldeles för länge sedan jag gjorde det.

Greg bakar fantastiska kakor och längs med bardisken på hans lilla kafé Itowe på Samariter Strasse här i Friedrichshain sitter det livsnjutare från hela världen. De äter kakor, dricker kaffe och lägger pussel. Sist jag var där var motivet ett berg och väldigt mycket himmel. 500 bitar. "Not that hard", enligt Greg. Han älskar pussel.

Greg är en person som måste upplevas och att gå dit kan vända vilken skitdag som helst till solsken och leenden. Han chitchattar gärna med sina kunder, säger saker i stil med (tänk mycket feminin och med ett förmanande finger i luften)  
 "I've used all the suger I had in that one so don't forget to brush your teeth tonight".
 Eller (entusiastiskt)
"hey, you've seen my website? Send me a mail! A nice one or maybe a, oo, nasty one!"

Men det bästa av allt med Greg är nog att han förutom sin kakbusiness också driver ett bed and breakfast. Ett väldigt litet visserligen, bara ett rum, men fint och mysigt och för ett bra pris (typ 35 euro natten). Morgonrock ingår.

Bästa tipset ever. Bara att boka.

Chocolate heaven, made by Greg.

Jag ser slutet...

...på tokjobbandet. Jag vet att jag är en aning tjatig nu, men den senaste tiden har verkligen bara handlat om jobb. Roliga projekt, absolut (jag länkar till dem så fort jag har något att visa upp) men man blir ju så trött. Gosh. Mitt huvud. Vill vila. Nu.

Och tänk, det är precis vad jag ska få göra. I morgon åker jag och R på vår första getaway sedan sonen föddes. Vi ska till ett slott. Vid en sjö.

Cykla. Ro eka. Äta. Sova. Länge.

Schloss Ulrichshusen heter stället vi ska till, återkommer med rapport när vi är tillbaka.

Foto: Kliem.

Festivalerna

En intensiv jobbperiod går sakta mot sitt slut. Gosh vad jag har stått i. Och rest. Jag är helt slut och längtar verkligen efter att låta tankarna stillna, skapa plats i hjärnan för nya idéer. Och, inte minst, samla energi för allt roligt som händer här den närmaste tiden.
Ett axplock:

DMY, 1-5 juni
Designfestival på Tempelhof. Spana på up and comings, workshoppa och se priser delas ut.

Karnival der Kulturen, 10-13 juni
Multikultifestival i Kreuzberg. Mycket mat, mycket musk, mycket folk.

Yogafestival Berlin , 24-26 juni
Japp. Tusen människor i stående hunden. Precis som det ska vara.

Motzstrassenfest 18-19 juni
En av Europas största homofestivaler. I Schöneberg.

Fête de la Musique, 21 juni
Berlins sköna gratismusikfest, med omkring 700 framträdanden på 80 scener spridda över hela stan.

Christopher Street Day, 25 juni
Berlins Pride. Stor, glittrig gayparad som avslutas vid Brandenburger Tor. Årets tema är sport.


Så, nu ska jag jobba klart så att jag hinner ladda.

Biergartensäsong

Det bästa med biergärten är att det är ett så familjevänligt nöje. Att öla i en trevlig utomhusmiljö är verkligen den ultimata efterdagisaktiviteten såhär års – knoddarna har roligt i lekparken (om det finns en sådan, men det gör det rätt ofta), bland bänkarna och med alla andra barn som är där. Det finns öl, det finns grillad korv, det är festligt, trevligt, glatt och avspänt. För alla.

I går var vi i en av favoriterna. Schönbrunn i Volkspark Friedrichshain. Den parken asså, väldigt fin nu. Rekommenderas.

Att komma ut och umgås bland andra människor till vardags, över en god öl dessutom, medan barnen är nöjda och glada är vardagslyx pur.

Tvätta frukt

Ehec. Huvva. Risk för magsjuka bigtime här i Tyskland om man inte sköljer, eller snarare diskar, sin frukt innan man äter upp den.

Så vi tvättar. Och skalar och kokar. Ingen sjuka hos oss, bitte. Läs mer här.

Jag skulle gärna skriva om något roligare än bajs- och kräksjukor men ett kaputt internet i veckan och sedan ett adminsystem på dåligt humör har ställt till det för mig. Alldeles för mycket att göra nu. Bråttom bråttom. Deadlines deadlines.

Men snart så.

Var god skölj.

Tågloving och Onkel Albert

Eftersom min son gått från att fullkomligt avsky att åka alla typer av tåg till att inte vilja göra något annat, är det numera betydligt enklare för oss att göra utflykter till andra delar av stan (jaa! Jag kan hänga i andra stadsdelar än Friedrichshain! Tillsammans med min son! Utan att han skriker hela vägen! Hurra!).

Det här är en big deal för mig. Jag älskar Friedrichshain, men under det senaste året har det blivit lite för mycket av det goda. Det spelar ingen roll hur mysigt det är i F'hain, att bara vara här håller inte. Berlin är för stort, för roligt, för oupptäckt.

I dag gick turen till Prenzlauer Berg (tåg: M10, också kallad partytramen. Mer om det i ett annat inlägg) och lekkaféet Onkel Albert. Vi hade aldrig varit där tidigare men fått tips av våra fina berlinerkompisar att det är riktigt schysst.

De hade rätt. Massor av roliga leksaker, en trevlig ägarinna och second handbutik i källaren. Ett litet minus för att våfflorna var hårda som sten och smakade maräng dock – lite mycket ägg i smeten skulle jag tro. Men vad gör det när det finns ett bollhav?

Bröllopsdagarna

Jag och maken firade vår bröllopsdag för inte så länge sedan. I två år har vi varit gifta nu – pappersbröllop alltså. Förra året var det bomull.
Det verkar kanske fånigt att hålla reda på bröllopsdagsnamnen, men sådant är viktigt här. Viktigare än i Sverige i alla fall. 

I Deutschland firas verkligen årsdagen för äktenskapet, och ju större och jämnare tal desto mer fest. Att ta en middag på tu man hand i alla enkelhet – glöm det. Dessutom finns det en hel del tyska bröllopsdagar som jag aldrig hört talas om i Sverige. Sådana som faktiskt inte ens infaller på själva bröllopsdagen.

Vad sägs till exempel om persiljebröllop efter 12,5 år?  Då kommer ofta ett helt gäng med vänner (som givetvis har råkoll på vilket datum det är) och våldgästar ditt hem, med medtagen mat förvisso. Och så blir det fest med persiljekrans i håret på bruden.

Eller vitlöksbröllop, som firas efter 33 1/3 års? Då äts det massor av vitlök tillsammans med släkt och vänner. Fråga mig inte varifrån det där tredjedelsåret kommer (någon som vet?). Trevligt låter det i alla fall.

Det största jubileet av alla, silverbröllopet, firas i klass med en femtioårsdag eller till och med ett  grönbröllop (Grüne Hochzeit, alltså själva vigseldagen). På silverbröllopsdagen ställer brudparet ofta till med stort kalas, det är inte ovanligt att det bjuds över hundra personer.

Nästa gång firar jag och min man läderbröllop. Då ska vi klä oss i chaps och gå på Berghain. Eller kanske i lederhosen, och hänga på en biergarten i Alperna någonstans. Det vore trevligt. Någonting med läder blir det i alla fall, som en tribute till vårt äktenskap.

Har vi riktigt tur får vi en läderkrans kring dörren (kolla in bilden nedan. Föräldrarna till min kompis L firar sin träbröllopsdag och har överraskats med en träkrans kring ytterdörren av sina kompisar. Det är kärlek det. Från alla håll. Vielen Dank L och L:s föräldrar för den fina bilden!). 

Rapport från en mellanlandning

Något kyligt, tilltagande regn, cirka 13 grader. Ensam på kontoret, en aning frusen och med alldeles för mycket att göra. Kom tillbaka från Sverige i lördags, åker igen i morgon. Vill gärna ta ett bad, få en massage, ha semester. Får dock vänta.

Maj och juni är bråda tider i vår familj. Dels för att jag är frilansare och uppdragen har en tendens att hopa sig under den här tiden, men också för att det blir många resor hem till Sverige. Det är dop, bröllop, midsommar – viktiga fester med människor vi inte vill missa. Fram och tillbaka. Hin und zurück.

Jag tuffar på. Låser kontoret och sätter mig på en blöt sadel. Hem och packa.

Lång natt för barnen

Oo, glömde nästan! Måste tipsa om Lange nacht der Familie på lördag (jag vet, samma kväll som ESC. Men här är det ingen som bryr sig, trot eller ej).

Det har kommit en hel drös med "långa nätter" här i Berlin på sistone (kulturnatt, museinatt), och nu är det alltså barnens tur. Massor av barnvänliga och roliga saker händer över hela stan – trolleri, skattjakt, filmvisning, utomhusteater, chokladmakning. Från kl. 18, för alla barn mellan 0-14 år. Som orkar var vakna.

Frilanslivet

Och så blev det sådär fantastiskt mycket att igen. Resor fram och tillbaka till Sverige, intensivt jobbande när jag är hemma (läs Berlin). Planering in absurdum, barnvakter, boka, bocka av. Tusen saker att tänka på. 

Mycket jobb betyder (oftast) mer pengar, och det är ju bra, men det tar alltid emot att åka iväg till Sverige och lämna familjen och Berlin. Särskilt när uppdragen kommer plötsligt och jag inte har haft tid att vänja mig vid tanken på att åka. När jag från en dag till en annan ska bryta upp alla planer och pussla ihop nya.

Dessutom, Berlin är så underbart fågelkvittrande varmt och härligt nu och i morgon är det fest på dagis. Och R, min man, har precis kommit hem efter några dagars jobbresa, vi behöver umgås.

Och då åker jag, missar alltihop. Hejdå!

Fast jag vill ju också. Och jag vet ju att jag kommer att njuta av varenda minut när jag väl är igång. Jag tycker att det är roligt att vara iväg och jag älskar mitt jobb. Jag har valt det här livet.

Ja ni, såhär är det. Att bo i ett land och jobba i ett annat. Åtminstone för mig.

Schön, aber anders (bra, men annorlunda)

Vi har fått nya utflyktskompisar, ett par som har barn på samma dagis. Det är jätteroligt. Vi packar barn, öl, mackor och drar någonstans. Ibland på cyklarna, ibland i bilarna, ibland till fots. Alltid ganska oplanerat. Spontant, spännande, allt kan hända. Åtminstone tills det är dags för hemgång och pyjamas och välling.

I går var vi i Treptower park. Det var en hit. Först och främst för att det är så fint där nu, så grönt att det nästan gör ont i ögonen, men också för att det poppat upp ett litet kafé mitt i buschen. Det ligger alldeles invid det övergivna och numera övervuxna tivolit Spreepark. I kafét kan man köpa öl och currywurst och här och var i gräset står left overs från nöjesfältet. Kärlekstunnelsvanar, elefanter och noshörningar, och så rälsbilar som man kan sitta och låtsasköra. Förstå vilken succé, sonen satt som förhäxad i en av bilarna i säkert en halvtimme (första utflykten sedan han började gå som jag inte behövt springa efter honom mer än 90 procent av tiden). Mycket bra.

På vägen hem, vi cyklade, stannade vi till på bron över  Club der Visionäre, baren  i Kreuzberg som ligger precis vid vattnet. Där var det fullt ös och vi tittade på folket därnere, drömde oss tillbaka i tiden. Till när vi var unga partykids i Berlin, typ. Efter en liten stund konstaterade H, den kvinnliga delen av vårt nya kompispar, att det är bra nu också.
– Schön, aber anders.
Sen cyklade vi hem till F'hain och drack kaffe och babyccinos på det mysiga lilla kaféet Tienda del Barrio på Niederbarnhimstrasse.  

Club der Visionäre

Två personer blev tre, och alla får vara med

Jag säger ofta att Berlin är en fantastisk stad att vara småbarnsförälder i. Det finns plats för barnvagnar på kaféerna, det kryllar av lekhörn, lekplatser och familjevänliga happenings. Barnen här får vara med i det sociala rummet och som småbarnsfamilj känner man sig välkommen nästan överallt. Barn är högljudda, de är spralliga, de stör ibland men de är en del av livet, en del av Berlin och de ska synas, ska vara med. Känns det som att de flesta tycker i alla fall.

När jag är i Stockholm får jag ibland en känsla av att de som har barn har "gått över" till en annan grupp än den de tillhörde tidigare, till Vi med barn. Och har man en gång passerat den, ganska skarpa, gränsen mellan Inga barn och Småbarnsförälder är det både enklast och trevligast att hålla sig till det nya gänget. Alla i den gruppen sympatiserar med varandra, har liknande rutiner, barnsäkrade hem. Jag förstår verkligen att det blir så och jag inser att jag låter lite som en gnällig utlandssvensk nu – men jag gillar verkligen att det inte är sådär uppdelat här. 

Jag kanske har känt helt fel i Stockholm, rätta mig gärna i så fall, men min poäng är att jag aldrig upplevt den där skarpa gränsen i Berlin. Visst, vi är inte lika flexibla längre och visst, det är bekvämt att gå på middag hos någon som inte har tusen dyra saker som sonen kan ha sönder eller skadas av – men det känns absolut inte som att vi tillhör någon grupp. Vi är samma personer som vi var förut, bara en liten kille till (ok, vi är tröttare, vi har numera ett oändligt stort ansvar och våra hjärtan är sprängfulla av kärlek riktade mot vår lille). Vi går ut och äter, vi går på kaféer och hänger i parker där alla möjliga människor samlas. Gamlingar, punkare, partykids och medelålders i en enda röra.

Trots att vi såklart inte kan göra exakt vad vi känner för hela tiden, för att vi har ett litet barn, så känner vi oss knappast som en isolerad småbarnsfamilj. Vi är med och det är faktiskt en stor anledning till att jag vill bo kvar i Berlin ett tag till. Det är så trevligt att vara småbarnsförälder här. 

Plantbytardag

Nu kommer ett tips till alla som gillar odla (jag! jag! jag!). I morgon är det stor plantbytardag på Moritzplatz i Kreuzberg. Det är det otroligt braiga projektet Prinzessinnengärten som anordnar, tillsammans med Social Seeds. Prinzessinnengärten går ut på att engagerade människor tar över platser som annars står helt outnyttjade, bortglömda sorgliga hörn i staden, och börjar odla på dem.  Socialt, ekologisk och så himla fint.

Så ta med dig några några ungplantor, åk till Moritzplatz i morgon och börja byta. Eller åk dit tomhänt, det går också bra att köpa plantor. Pågår mellan 11-18.

Pandaloving. Eller Zoo Berlin.

Fördelen med att vara frilansare är att jag kan ledigt en helt vanlig torsdag om jag känner för det. Som i dag till exempel, när dagis varit stängt, min man har haft ledigt från sitt jobb och min kära (och jämnåriga) faster E är här på besök. Och dessutom har födelsedag. Ni hör ju, det luktar ju utflykt lång väg.

Trippen gick till Zoologischer Garten. Äntligen. Hittills har vi bara varit i  motsvarigheten i öst, Tierpark. Zoo var fint, jättefint, och betydligt mer puttinuttigt än östvarianten. Fler tulpanrabatter, färggladare informationsskyltar och kaféer överallt (med mycket dyrare mat än i Tierpark tyvärr). 

Sonen gillade getterna bäst som vanligt, förmodligen för att man får mata dem, bland oss vuxna vann pandan. Se själva, killen har en skön stil. Och en stor pung. 

Andra maj

Det blev inte alls en så farligt bråkig första maj som alla trodde att det skulle bli. Knappt några våldsamheter alls. Bara gatufest.

Jag och sonen tog en sväng till Kreuzberg för att få lite förstamajkänsla. Det funkade fint, även om vi var där för tidigt för att festen skulle ha dragit igång på riktigt. Det är bara barnfamiljerna som är vakna klockan tolv en söndag i Berlin.

Efter det hängde vi med grannfamiljen i Volkspark Friedrichshain. Jag älskar verkligen den parken. Det är en folkpark i ordets rätta bemärkelse – fest överallt och en helt underbar blandning av människor. Allt från nakna fyrtioåringar till hipsters till lindansare till schackspelande gamlingar och barnfamiljer.


















Tillägg: Fast lite knas blev det ändå. På vår bil. Senare upptäckte vi att den smyckats med ett stort fett anarkist-A (och vi har knappast något lyxigt vrålåk, bara en beskedlig Ford Focus). Mannen min hann tvätta bort klottret innan jag kunde ta ett kort dock.

Jag är ju inte direkt nån modebloggare...

En stor fördel, och lite en nackdel också, med den här stan är att man inte behöver klä upp sig. Det är verkligen ingen som bryr sig om du lullar runt i mysoverall eller klär dig i förrförraårets felköp. Eller går ut och klubbar i jeans och solkig t-shirt (tvärtom, är du för stassigt klädd är risken rätt stor att du inte kommer in).

Det här är ju helt fantastiskt, inte minst för att all stress som har med kläder, trender och att försöka vara så snygg hela tiden försvinner. Baksidan är att det är lätt att halka efter på klädfronten, att garderobsinnehållet plötsligt är väldigt ouppdaterat och att man en dag upptäcker att fuck, jag ser ju ut som skit.

Det är inte så att jag är ointresserad av mode, tvärtom. Jag tycker att det är kul och älskar att känna mig fin. Något superintresse är det förstås inte, i så fall skulle jag inte sitta och skriva det här inlägget, men jag bläddrar gärna i modetidningar och shoppar. Ändå har det inte blivit särskilt många  shoppingrundor sedan jag kom hit.

Förstås, ekonomin har väl inte varit så splendid alla gånger, och förstås, jag har varit gravid och sen haft en bebis som inte gilla att shoppa. Alls.
Men ändå. Det där är ju egentligen inga ursäkter. Vill man vara fin får man lägga manken till, eller hur det nu var.

För att komma till någon slags poäng. I fredags var jag på ett riktigt fashionparty. En ny modetidning har släppts, OE Magazine heter den, och det var releasefest. Och visst, i modesammanhang är folk visst uppklädda här. Inte som i jag ska gå på fest och har lite extra smink på mig, eller jag ska gå på fest och tar den glittriga tröjan utan mer

jag ska gå på fest och tar därför på mig kläderna som verkligen signalerar att jag inte ansträngt mig för att se festlig ut, snarare att jag alltid ser ut såhär, att jag alltid är cool med en härligt avspänd och framför allt konstnärlig och intressant inställning till kläder.

För så skulle jag beskriva klädkoden bland de unga hipstersarna här i Berlin. Se för guds skulle inte ut som att du försöker vara någon annan än dig själv. Och vill du leka lite med ditt uttryck – klä hellre ut dig än upp dig. Hell, du kan till och med klä ner dig om du vill, bara du gör det med en självklar air av coolness.

Och  så där, mitt i minglet, mitt bland alla (förvisso väldigt lika) unikum, drabbades jag av insikten: Jag kan inte ens klä ner mig med de kläder jag har. De är helt intetsägande, trista. Trasiga, förvisso, men det hjälper inte när de inte är det minsta speciella. En ball tröja med ett hål i kan bli ännu ballare men mina tröjor är verkligen bara... kläder.
Tyg på kropp.

Med den här insikten ska jag nu ge mig in i garderoben och rensa bort all tråkighet och försummad yta. Jag kommer knappast att se ut som en fashionista när jag ut igen, varken á la Chiquestockholm eller Bohemberlin, men kanske kommer jag åtminstone kunna klä mig på ett sätt som passar min person bättre. Inte hasa runt i det får duga och vara tråkig. För det är jag inte, goddammit.

Men först ska jag till Kreuzberg och gå på Myfest.

Foto från www.fashionwindows.net